Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1219-1220 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fabre, François Xavier Pascal - Fabre, Jules Henri - Fabre, Ferdinand - Fabre, Paul - Fabre, Gabriel - Fabre d´Églantine, Philippe François Nazaire

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fransk målare, f. 1766 i Montpellier, d. 1837
i Paris, fick sin utbildning i Davids skola,
vistades en längre tid i Italien och upprättade i
Montpellier en konstskola och ett konstmuseum, där
hans flesta målningar förvaras. F. målade historiska
framställningar samt landskap med historiskt staffage
i den klassiska riktningen. Han målade äfven porträtt.


Fabre [fäbr], Jules Henri, fransk naturforskare,
f. 1826 vid Milhau i dep. Aveyron, egnade sig först åt
lärarverksamhet såsom professor vid lyceerna i Ajaccio
och Avignon, men tog 1867 afsked från tjänsten för
att uteslutande egna sig åt biologiska studier. F.,
som numera är bosatt i Sérignan, dep. Vaucluse,
är en af nutidens förnämste kännare af insekternas
lefnadsförhållanden och instinkter. Flertalet af
sina om en sällsynt skarpsinnig iakttagelseförmåga
vittnande upptäckter inom insektbiologiens område
har han på ett ytterst detaljeradt sätt skildrat
i sina äfven genom ett lifligt och fängslande
framställningssätt utmärkta Souvenirs entomologiques
(8 dlr, 1879-1903). G. A-z.


Fabre [fäbr], Ferdinand,
fransk skriftställare, f. 1830 i Bédarieux (Hérault),
d. 1898 i Paris, studerade medicin och teologi samt
beträdde sedermera den litterära banan. F. vardt
1883 konservator vid Bibliothèque Mazarine. Hans
första roman, Les Courbezon (1862; flera uppl.;
prisbelönt af Franska akad.), utmärker sig genom
en fin och skarp analys, som vittnar om påverkan
från Balzac, hvilket äfven framgår af undertiteln
på romanen, "Scènes de la vie cléricale". F. valde
oftast allmoge och präster till hufvudfigurer i sina
böcker, hvilkas främsta förtjänst är den skarpa och
dristiga psykologien. Bland hans följande romaner må
särskildt nämnas L’abbé Tigrane candidate à la papauté
(1873; "Abbé Tigranes", 1902), La petite mère (1876
-78), Le roman d’un peintre (1878), en romantiserad
skildring af J. P. Laurens’ lif, Mon oncle Célestin
(1881), Lucifer (1884), skildrande striden mot
ultramontanismen och jämte "L’abbé Tigrane" F:s
betydelsefullaste verk, Taillevent (1894) samt den
själfbiografiska Ma vocation (1889), fortsatt genom
Ma jeunesse och Mon cas littéraire (1903). Monument
öfver F. i Luxembourgträdgården.

Fabre [fäbr],
Paul, fransk historiker, f. 1859 i S:t Étienne,
d. 1899 i Versailles, en tid professor i antikens
och medeltidens historia vid Lilles universitet och
kort före sin död bibliotekarie vid Institutet. Hans
afhandling Étude sur le Liber censuum de 1’église
romaine (1892) innehåller en värdefull framställning
af den kyrkliga organisationen under Innocentius III
och dennes närmaste efterföljare. F. utgaf äfven
en kritisk, kommenterad uppl. af Cencio Savellis
(sedermera påfven Honorius III:s) "Liber censuum" (i
"Bibliothèque des écoles françaises", 1889 o. ff.),
samt samarbetade med Goyau och Pératé i praktverket
"Le Vatican" (1895).

Fabre [fäbr], Gabriel, fransk
kompositör, f.
1863 i Lyon, elev af konservatoriet i Paris, har
gjort sig fördelaktigt bemärkt genom tonsättningar
till flera moderna diktares alster, bl. a. sånger af
Maeterlinck och åtskilliga bretagniska poeter (Chants
de Bretagne, 1900). Han har äfven tonsatt en samling
kinesiska dikter i öfversättning (Poèmes de jade).
E. F-t.


Fabre d’Églantine [fäbr deglätln], Philippe
François Nazaire, fransk dramatisk författare och
politiker, f. 28 dec. 1755 i Carcassonne. Som
yngling vann han vid "Jeux floraux" i Toulouse
priset i skaldekonst, en églantine i guld (en
vild ros), hvarefter han fogade ordet Églantine
till sitt öfriga namn. Efter en stormig ungdom
blef han kringresande skådespelare. 1787 kom han
till Paris, där han egnade sig åt författarskap
och politik. Hans dramatiska bana var kort, men
fruktbar. På sju år skref han 17 stycken, i synnerhet
komedier. Någon större framgång hade han emellertid
icke. Mest berömdt af hans lustspel är Philinte
ou la suite du misantrope (1790). I anslutning
till ett yttrande af Rousseau angående Philintes
karaktär i Molières komedi framställde han denne
som en brutal egoist, hvilken slutligen får sitt
straff. Hans stycke Intrigue épistolaire (1792;
"Brefintrigen", öfv. af J. E. Kemmer, uppf. på
Mindre teatern i Stockholm 1812; ett öfvertryck
af denna öfv. 1815) är endast en efterlikning af
Beaumarchais’ "Barberaren i Sevilla". Efter F:s
död utgafs Les précepteurs (1799), en apologi
för Rousseaus uppfostringssystem. Hans öfriga
stycken äro för längesedan glömda. F. är icke utan
fantasi och sinne för komik, men ifrig Rousseauist,
predikar han för mycket och är en dålig stilist. Han
har äfven efterlämnat Œuvres mélées et posthumes
(2 bd, 1803), innehållande contes, satirer och
visor (bland hvilka den ännu mycket bekanta Il
pleut, il pleut, bergère!). F. omfattade med
stor hänförelse revolutionen. Han anslöt sig
till Camille Desmoulins, Lacroix och Danton
och spelade en stor roll i cordelierernas och
jakobinernas klubbar. Representant för Paris
i nationalkonventet, röstade han för konungens
död. Han var äfven medlem af välfärdsutskottet
och bidrog såsom sådan till genomförandet af
republikanska kalendern, i hvilken månadernas
och dagarnas namn är hans uppfinning. Han blef
emellertid snart misstänkt för moderata tänkesätt,
och Robespierre hatade honom samt angrep honom
skarpt. Hans ställning var redan undergräfd, då han
utan all skuld invecklades i en korruptionshistoria,
den s. k. Chabotsaken, fängslades, anklagades för
förskingring och förfalskning samt landsförräderi
(otillåten förbindelse med Pitt). Han dömdes
till döden och afrättades 5 april 1794, samma
dag som Danton och Camille Desmoulins. Litt.:
F. A. Aulard, "F. d’É." (i ’Nouvelle-revue", 1885),
de Robinet, "Le procès des Dantonistes" (1879),
och Wallon, "Hist. de Tribunal révolutionnaire".
J. M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>