Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fahlcrantz, Kristian (Christian) Erik - Fahlcrantz, Kristian Alfred - Fahlcrantz, Karl (Carl) Johan - Fahlcrantz, Axel Erik Valerius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de samlade skrifterna har han sammanfört en del
spillror af Arkens tredje våning: täflingsskrifter,
som Japhet föredrar inför djurens församling, det
mesta synbarligen tillfällighetsskämt. - Dikten
består af en serie taflor ("arktal") i den lösa
dramatiska stil, som Tieck infört i litteraturen. Den
kan knappast kallas i djupare mening humoristisk,
då det humoristiska gemytet saknas; den är antingen
högstämdt stagnelianskt allvarlig eller också bredt
burlesk à la Bellman och Dahlgren, parodisk och
framför allt satirisk. Satiren går hufvudsakligen
ut öfver 1700-talets sens-commun-filosofi och dess
ideal af "den vise"; Japhet är ett slags Leopold:
han kallas också kanslirådet. Men den drabbar äfven
nyromantikens svaga sidor samt, ehuru i mindre grad,
samtidens religiösa och politiska förhållanden;
dikten vimlar af anspelningar, som endast den i tidens
litteratur grundligt hemmastadde förstår. För honom
är det ett sant nöje att läsa den; för den stora
allmänheten åter kan den numera knappast såsom helhet
ha något intresse. Den rymmer poesi i alla stilarter,
från fantastisk naturmystik till hvardagsburlesk.
F:s hufvudverk inom den allvarliga diktningen är
Ansgarius. Bilder ur Nordapostelns lif i fjorton
sånger (de fyra första sångerna utkommo 1835;
fullständig förelåg dikten 1846), som har med rätta
kallats en romantisk rimkrönika. F:s ängslan att
afvika från den historiska sanningen äfven i detaljer,
hans dogmatisk-teologiska intresse och lust för
den poetiska beskrifningen - denna sväller stundom
öfver alla bräddar -, allt detta har gjort, att
den stora dikten endast ställvis erbjuder poetiskt
intresse. Äfven "Ansgarius" är för öfrigt ett foster
af författarens indignation; apostelns "rena bild
skulle stå fram såsom en motsats icke mindre mot
en protestantisk än mot en romersk skefhet och
framkallades af harmen öfver hvarderas anspråk och
hotelser", säger han. - Bland F:s smärre dikter
må särskildt framhållas den storslagna hymnen Låt
dina portar upp... (1832), väl svenska litteraturens
yppersta kantat före Rydbergs jubelfestkantat. För
öfrigt fördes F. snart alltmer från dikten. Hans
versform är - bortsedt från blankversen, som stundom
är något prosaisk - kraftig, ofta fulltonigt rytmisk,
men äfven, när det så skall vara, musikaliskt
smekande; den skiljer sig fördelaktigt från hans
tunga, ofta inkrånglade prosastil.
Såsom teolog och präst bibehöll F. alltjämt sin höga
uppskattning af snillet, men betonade samtidigt, att
dess högsta verksamhet var "striden utan dagtingan
och fördrag mot det onda, från det största till det
minsta"; själf sökte han ärligen ge hvad han kallade
lögn till pris åt afskyn eller åtlöjet. Detta
måste man ha klart för sig för att ej stötas alltför
mycket tillbaka af hans hänsynslösa polemik i den
svenska statskyrkans tjänst. Sin strängt högkyrkliga
uppfattning framlade han redan 1830 i det märkliga
festtalet till minne af Ansgarius samt Luther och
den augsburgiska bekännelsen; och det framstod
allt klarare, att hans mening var, att kyrkan egde
det andliga primatet öfver såväl staten som den
enskilde. Han vände sig därför med skärpa mot allt,
som hade anstrykning af pietism - mot Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, mot bibelförklaringar och
söndagsskolor; ur den evangeliska alliansen (se
d. o.) utgick han, när han fått ögonen öppna
för dess metodistisxa tendenser (Evangeliska
alliansen, I-II, 1847-48). För den yttre missionen,
såvidt den gick ut på omvändelse af enskilda icke
kristna individer, voro hans sympatier ljumma;
han ville helst, att protestantiska stater och
statsförbund skulle uppta kampen mot katolska
kyrkan och söka missionera den. Ty mot "papismen"
uppträdde han städse med oböjlig "energi (Rom
förr och nu, I-VI, 1858-61); af fruktan för den
katolska propagandan bekämpade han så godt som
hvarje utvidgning af religionsfriheten (Anförande
till prästeståndets protocoll 25 juni 1857);
hans aversion mot läseriet berodde också i hög
grad på hans tro, att det, om det ohämmadt finge
fortgå, skulle bana väg för katolicismen. Mot
rationalismen stred han äfven: så mot Strauss och
så framför allt mot Almquist (C. J. L. Almqvist
såsom författare i allmänhet och såsom theolog
isynnerhet skärskådad, 1845-46). - F. hade äfven
anseende såsom konstkännare och konstsamlare;
mest populär har han otvifvelaktigt blifvit såsom
ordlekare. Hans Samlade skrifter utkommo i 7 band
1863-66. Jfr C. R. Nyblom, "Christian Erik Fahlcrantz"
(Svensk literatur-tidskrift 1866) samt Sv. akad:s
handl., del. XLIII (G. Wenner-bergs inträdestal).
K. F.
4. Kristian Alfred F., den föregåendes brorson,
son af F. 2, skolman, latinsk skald, f. 8 dec.
1835 i Stockholm, student i Uppsala 1853, blef
filos. doktor 1857 samt var docent i latinsk
poesi därstädes 1858-74 och lektor vid Uppsala
högre allm. läroverk 1866-1903. Han kreerades till
jubeldoktor 1907. F. har på latinsk vers talangfullt
öfversatt bl. a. A. W. Schlegels elegi "Rom" (1857),
"Batrachomyomachia" (se d. o.; 1862),
"Bacchanterna" af Stagnelius ("Bacchse’, 1874,
i Uppsala univ:s årsskrift), V. Rydbergs
jubelfestkantat 1877 (1878; 4:e uppl. 1885), 6:e
boken af Odysseen (1894) och Schillers "Die
braut von Messina" (4:e akten 1897, 3:e akten
1901) samt stycken af svenska, tyska, engelska,
italienska förf. i Carmina latina (1907) m. m.
Han har diktat latinska högtidsverser (senast vid
Linnéfesten 1907) och utgifvit en skolupplaga af
Horatius’ oder och epoder (1864; 6:e uppl. 1902).
5. Karl (Carl) Johan F., den föregåendes kusin,
son af F. 3, bokförläggare, f. 12 juli 1849 i
Uppsala, filos. doktor därstädes 1872, grundlade
1877 bokförläggarfirman Fahlcrantz & komp., som
fortfarande innehafves af honom ensam. Bland hans
mera framstående förlagsartiklar märkas det i
stor skala anlagda "Svenska biblioteket" (1884
-89), som omfattar handböcker i historia, geografi,
naturvetenskaper, hälsovårdslära, lagkunskap m. m.,
vidare "Svenska parnassen" (20 hftn, 1888-91;
ett urval ur Sveriges klassiska litteratur),
"Universalbibliotek" (1888-92; mästerverk ur
världslitteraturen i nya öfversättningar) och
"Vetenskap för alla" (3 bd, 1878-80), den på
barnböckernas område banbrytande "Barnkammarens
bok" (1882), praktverken "Vårt land" (1884-88) och
"Mälardrottningen" (1896), professor Th. Fries’
Linné-biografi, Lidforss’ öfv. af "Don Quijote"
och af Dantes "Gudomliga komedi". Den af F.
under pseudonymen Erland Waller utgifna romanen
Kyrkoherden i Östervik (1906; 2:a uppl. 1907) utmärker
sig för stor berättarförmåga.
6. Axel Erik Valerius F., den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
