Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fallstedt, Ingel - Fallström, Karl Daniel - Falltid - Fallverk l. Hejare - Falmouth - Falmouth - Falopia - Falret, Jean Pierre - Fals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utländska män och kvinnor utförde han med lika mycken
teknisk bravur som liflig karakteristik. I sin högt
uppdrifna förmåga att i marmor återgifva verkan af
olika stoff täflade han med de möderne franske och
italienske konstnärerna, men försummade långt ifrån
ansiktets uttryck, hvilket framställes med både
karaktär och liflighet. Bland F:s porträttbyster
märkas de af Oskar II (marmor, i Göteborgs museum),
målarna G. von Rosen (sammastädes), O. Cederström och
A. Hagborg, flera medlemmar af danska konungahuset,
franske senatorn Jules Simon (1879), bankdirektören
Th. Lundquist (terrakotta), grosshandlaren A. Röhss,
stallmästaren J. F. Dickson med fru, grosshandlaren
J. J. Dickson och grefve Alb. Ehrensvärd (båda
i Göteborgs museum) samt frih. J. Nordenfalk
(Nationalmuseum, som äfven eger en marmorbyst af
dåvarande kronprinsessan Lovisa af Danmark, inköpt
1886). Bland icke till porträttskulptur hörande
verk af F. märkas en utsökt kopia af Donatellos
"Johannes" samt några genregrupper. F:s största
verk är John-Ericssonsstatyn i Göteborg, som han
erhöll beställning på 1897 och som aftäcktes 1899.
J. K-e.*
Fallström, Karl Daniel, skald, f. 26 okt. 1858 i
Gäfle, utbildade sig först till skådespelare, var
1880-81 "Aftonbladets" korrespondent i Paris och har
därefter mestadels vistats i Stockholm. Hans föga
beaktade debutarbete Novelletter (1881) efterföljdes
af en andra samling ledigt skrifna prosaskisser,
Fragment (1883), till hvilka några stycken på vers
voro fogade. Ett sökande efter ämnen från vidt skilda
håll röjde sig däri, och ännu brokigare var i detta
afseende hans första diktsamling, I vinterqväll
(1887), som för öfrigt utmärkte sig för smidig,
klangfull form och ren diktion. Hans nästa versbok,
Chrysanthemum (1890), gjorde honom för någon tid till
"diktare på modet", och Vildrosor (1892) belönades med
Beskowska resestipendiet. Till K. operans minnesfester
öfver Gustaf II Adolf (1894) och Gustaf Vasa (1896)
författade han illustrerande diktcykler. I sina senare
diktsamlingar, I gyllenrödt (1902) och Hvita syrener
(1905), låter han väsentligen samma strängar som
förr ljuda, men ofta nog med fylligare grepp och mer
konstnärlig afrundning. F. är en lätt värmd, käck
och osammansatt sångarnatur, en frisk naturlyriker
utan större djupsinne. Han hör icke till de subtile
afslöjarna af nya hemligheter i själslifvet eller
naturen, men omsätter frimodigt i välklingande
verser allom tillgängliga skönhetsintryck och
känslomotiv. Äkta stockholmsluft och uppfriskande
saltsjöbris fläkta fram ur hans diktning; han
prisar troget sin vackra hufvudstad, och dess yttre
skärgårdsnaturs lockelser under olika årstider
tjusa alltjämt hans sinne för det stämningsfulla
och det måleriska. Han besjunger lika uppriktigt
njutningslystnaden som ruelsen, älskogsberusningen
som den idealistiska trängtan, och belåtet antyder
han sin frändskap med tidigare seklers sorglösa
bohemskalder, som alltid voro redo att med madrigalen
eller värjan eröfra de skönas gunst och vid bägaren
prisa deras fägrings städse nya retelser. Men han
visar äfven ett varmt hjärta för armodets barn,
drömmer om afhjälpandet af samhällets orättvisor och
svärmar hängifvet för de fosterländska hjälteminnena
liksom för Sveriges ära i nutid och framtid. Hvad
formen beträffar, ega hans strofer behag och en viss
flykt, men äro i metriskt
afseende mestadels tämligen torftiga. Diktionen
och tonfallen ha med åren tagit ej ringa intryck af
Snoilskys. - En samling af F:s Valda dikter (1898)
efterföljdes af en illustrerad dylik med titeln
Gyllene liljor (1903-04). Han har äfven skrifvit
det lyckade proverbet En förmyndares visit (1887)
och operatexten I Firenze (1889; tonsatt af Helene
Munktell) samt prosaberättelserna Man och hustru
emellan (1902) och Svarta hjärtan och röda (1903),
hvarjämte han förträffligt öfversatt versdramerna
"Talismanen" af Fulda (1896) och "Gurre" af Drachmann
(1906). E. F-t.
Falltid, fys., den tid, som
åtgår för en kropps fallande.
L. A. F.
Fallverk l. Hejare, maskinb., inrättning för stansning
och prägling af föremål medelst slag. Fallverket
består af en tung gjutjärnskloss, hejare, som,
styrd med vertikala ledskenor på ömse sidor å
hejarställningen, lyftes med tillhjälp af en lina till
lämplig höjd, hvarifrån hejaren får fritt nedfalla
mot ett nedtill anbragt städ. Rörelsen åstadkommes
vanligen därigenom, att linan ledes öfver en linskifva
upptill å ställningen till dess nedre del, där
linan slutar med en stigbygel, i hvilken arbetaren
med sin fot framkallar det för hejarens lyftande
erforderliga trycket; då detta tryck genom fotens
höjande upphäfves, faller hejaren ned. Efter hvarje
slag upplyftes hejaren af arbetaren och fasthålles
genom en särskild spärrinrättning. Å hejarens
undersida, likasom å städets öfversida, äro stansar
infästa, hvilkas form motsvarar utseendet af det
föremål, som skall framställas, och mellan hvilka den
härför afsedda metallplåten införes. För maskindrift
afsedda fallverk utföras efter samma princip, som är
tillämpad vid de för smidning använda fallhamrarna
(friktionshammare, fjäderhammare etc.; se
Hammare). W. H.
Falmouth [fälmeth]. 1. Stad på Englands södra kust,
i grefsk. Cornwall, vid den af floden Fals mynning
bildade Falmouth harbour, en 5 km. in i landet
inträngande hafsvik, som utgör en af Englands bästa
hamnar och hvars inlopp försvaras af de af Henrik VIII
anlagda, på senare tid ombyggda fästena Pendennis och
S:t Mawes. 11,789 inv. (1901). F. har flera dockor
och skeppsvarf, ett meteorologiskt observatorium
och vackra omgifningar, men är själf ej mycket
tilldragande. Besökt hafskurort. - 2. Stad på norra
kusten af brittiska ön Jamaica, vid mynningen af
Martha Bra. 2,517 inv. (1901).
Falmouth [fä´lməth], viscount. Se Boscawen.
Falopia [falå´pia]. Se Falloppio.
Falret [-rä], Jean Pierre, fransk psykiater, f. 1794
i Marsilhac (dep. Lot), d. där 1870, blef 1819
med. doktor i Paris, grundade tillsammans med Voisin
1822 en privat vårdanstalt för sinnessjuka, utnämndes
1831 till föreståndare för La Salpêtrière i Paris och
återflyttade 1870 till sin födelseort. Resultaten af
sina forskningar angående sinnessjukdomarna nedlade
han i ett stort antal skrifter och sammanfattade
dem 1864 i arbetet Maladies mentales et des asiles
d’aliénés. R. T-dt.
Fals, mek. tekn., förbindning af bleck, plåt
m. m. genom kanternas omböjning för hand eller med
maskin, falsmaskin (se Bleckslageri, fig. 5), så
att de gripa in i hvarandra, och därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
