Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ömsesidig trohet samt ålägger plikt och gifver
rätt till att gemensamt vårda och uppfostra barnen,
och c) är till sitt väsen oupplösligt. Såsom äktenskap
erkännes dock stundom, särskildt i fråga om folk
på lägre odlingsståndpunkt, hvarje af lag och sed
auktoriserad, t. ex. äfven en på tvång grundad
eller polygamisk, förbindelse emellan könen, men
ej gärna en sexuell förbindelse på behaglig tid
(jfr Konkubinat). Hos de förkristna folken fattades
äktenskapet väsentligen såsom en mannens rätt till
hustruns person, hvilken han på ett eller annat
sätt förvärfvat (t. ex. genom aftal med hennes
anförvanter), och dess helgd hvilade på aktningen
för denna rätt. Denna rätt behöfde dock icke fattas
såsom alldeles gränslös, utan kunde i flera afseenden
bestämmas och inskränkas, t. ex. genom det ofvannämnda
aftalet. Huru olika än emellertid allt detta hos
olika folk gestaltade sig, kom dock, till följd
af nämnda grunduppfattning af äktenskapets väsen,
icke något förkristet folk fram till ett fullständigt
erkännande af den monogamiska principen såsom allena
berättigad. Ehuru bland lågt stående folk exempel
ej saknas på att flera män gemensamt ega en hustru
(polyandri), är dock det motsatta förhållandet,
nämligen att en man har flera hustrur (polygyni), det
vanligaste bland dem. Det är bekant, att månggifte
i sistnämnda bemärkelse i Österlandet varit och är,
om ej vanligt, dock tämligen allmänt erkändt som
berättigadt. I Västerlandet utbildades visserligen ett
slags monogami, men huru bristfällig denna i själfva
verket var, inses lätt, om man besinnar, att intet
förkristet folk blifvit fullt genomträngdt af den
tanken, att hustrun eger att fordra äkta trohet af
mannen. - Det kristna äktenskapet har sitt väsen i
det personliga samlifvet emellan makarna. Det är ock
till sin natur strängt monogamiskt och förpliktar
båda makarna till äkta trohet mot hvarandra. I
sammanhang därmed förbjuder den kristna sedeläran
hvarje sexuell förbindelse könen emellan utom
äktenskapet. I sin fulländning utvecklas det
till fullständig lifsgemenskap mellan man och
kvinna. Frivilligheten i dess ingående och hvad i
öfrigt kan vara förutsättning för denna lifsgemenskap
har ock småningom börjat införlifva sig med de kristna
folkens sedliga föreställningssätt. De åsikter, som på
den kristna bildningens ståndpunkt framställts rörande
äktenskapets väsen och grunden till dess helgd,
ha dock ofta velat härleda den senare ur någonting
annat än det personliga samlifvet själf. Så har man
sökt den än i en auktorisation från kyrkan eller
staten (t. ex. enligt den katolska uppfattningen,
som i äktenskapet ser ett sakrament), än i ett
"trohetslöfte", som makarna gifvit hvarandra; eller
har man fattat äktenskapet såsom en anstalt för ett
eller annat ändamål, t. ex. såsom "ett läkemedel mot
okyskheten" (Luther), såsom en institution för att
skydda kvinnan mot förnedring eller för släktets
förökelse och uppfostran. Ehuru det är onekligt,
att alla dessa förklaringsförsök haft till syfte att
framhålla någon sida i äktenskapet, så lida de dock
alla af betänkliga ensidigheter. Intet af dem har,
med bibehållen konsekvens, kunnat i sig upptaga alla
de bestämningar, hvilka vi angifvit vara för ett
äktenskap i sann mening väsentliga. - Andra ha väl
ansett själfva det
personliga samlifvet utgöra äktenskapets väsen,
men antingen förnekat dess specifika karaktär och i
äktenskapet sett en vänskapsförbindelse, eller ock
erkänt den specifika karaktären hos samlifvet, men
fattat den på ett ensidigt sätt. Bland förfäktarna
af åsikten, att äktenskapets väsen är en specifik
form af personligt samlif mellan makarna, intager
Fichte d. ä. - denna åsikts egentlige upphofsman
- ett framstående rum. Fichte och än mer hans
närmaste efterföljare, den nyromantiska skolan,
gjorde sig skyldiga till ett ensidigt betonande
af äktenskapets subjektiva sida (den personliga
sympatien). De sköto äfven plikterna mot barnen
helt och hållet i bakgrunden och betraktade det hela
såsom ett kärlekssvärmeri. Besläktad med denna åsikt
är den, som förnekar äktenskapets natursida och i
s. k. platonisk kärlek ser den egentligen sedliga
formen af samlif mellan könen, en åsikt, som, grundad
på själfbedrägeri, i lifvet brukar leda till raka
motsatsen af det åsyftade. Den objektiva sidan i
äktenskapet (trohetsprincipen) såsom en af allt
godtycke oberoende institution betonades däremot
af Hegel, men på ett så ensidigt sätt, att den
personliga innerligheten fattades såsom mer eller
mindre oväsentlig. - Ehuru till väsendet etiskt,
har dock äktenskapet äfven sin juridiska sida och
medför vissa juridiska rättsverkningar. Staten har
till följd däraf rätt att uppställa vissa fordringar
med afseende på äktenskapets ingående och upplösning
samt att reglera egendomsförhållandena makar emellan.
Beträffande <iförhållandet emellan föräldrar och
barn är de förras rätt öfver de senare, enligt
den kristna sedeläran, grundad på deras plikt att
vårda och uppfostra barnen och har i denna plikt
sina gränser såväl med afseende på själfva sin art
som sin utsträckning i tiden. De kristna folken
ha ock därför förkastat ej mindre den i allmänhet
inom antiken rådande åsikten, enligt hvilken fadern
egde obegränsad rätt öfver barnens personer (patria
potestas), än äfven sådana utopistiska läror, som
uppfattade barnuppfostran såsom helt och hållet
en statsangelägenhet. Sådana åsikter hyllades af
bl. a. Platon.
Bland öfriga familjeförhållanden må syskonförhållandet
särskildt nämnas. Aflägsnare stamförvanter kunna
ej gärna sägas tillhöra samma familj, endast samma
släkt. Då äktenskapet är familjens väsentligaste
moment, anses ofta egentligt familjeförhållande
till föräldrar och syskon upphöra genom
giftermål. Efter detta kvarstår till dessa endast
ett släktskapsförhållande. Om den juridiska sidan se
Familjerätt och Äktenskap. L. H. Å.
I dagligt tal brukas ordet familj vanligen för
att beteckna summan af de människor, som lefva i
familjeförhållande till hvarandra.
2. Inom botaniken förstår man med ordet familj
sammanfattningen af alla de växter, som med afseende
på vissa väsentliga karaktärer öfverensstämma med
hvarandra och således bilda genom naturlig frändskap
väl begränsade grupper af släkten, hvilka grupper
man därför också kallat naturliga familjer. En
familj indelas vidare i underfamiljer och grupper
och i släkten med deras arter; flera familjer
bilda tillsammans serier, klasser o. s. v. Så är
t. ex. rödklöfvern, Trifolium pratense, en art af
släktet Trifolium, som tillhör gruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
