Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fariséer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offerväsen med tillhörande ritual ej kunde komma
i fråga för judarna i främmande land, skaffade
personer ur de gamle prästernas krets sig själfva
och andra en förandligad offertjänst i det teoretiska
studiet af lagen och i praktiserandet af sådana bud
däri, som kunde iakttagas äfven på hednisk grund
(t. ex. sabbatsfirandet, omskärelsen). Esra, som
införde denna lagen hängifna riktning bland de från
fångenskapen återkomna i Jerusalem, var själf en
sådan skriftlärd, och därtill af prästerlig släkt,
och efter honom utbildade sig ett särskildt skrå af
skriftlärde, äfven utom prästernas krets. Med dessa
skriftlärde stå fariséerna i mycket nära samband
(jfr det i N. T. återkommande uttrycket: "skriftlärde
och fariséer"). De skriftlärdes bemödanden gingo
ut på att med ett system af bud och stadgar, som
de funno i lagen (de 5 Moseböckerna) eller som de
själfva stiftade såsom dess komplettering ("de
äldstes stadgar"), omspinna hela det offentliga
och enskilda lifvet, så att judarna genom deras
iakttagande måtte blifva ett i Guds ögon heligt och
rättfärdigt folk. Redan den teoretiska kännedomen
om de skriftlärdes bud och stadgar var emellertid
en omöjlighet för hela folket, och likaså var
den stora massan ur stånd att underkasta sig deras
efterlefnad. Från den okunniga hopen (`am ha’a’res =
landets folk) afsöndrade sig alltså fariséerna såsom
den riktning, hvilken i lifvet ville göra allvar af
det ideal, som inneslöts i de skriftlärdes teoretiska
sträfvanden, d. v. s. förverkliga en rättfärdighet,
som gällde inför Gud (jfr "de skriftlärdes och
fariséernas rättfärdighet" Matt. 5: 20) och sågo
med förakt ned på den stora hopen, som ej kunde
följa dem i deras heliga nit (Joh. 7: 49). Icke
alla fariséer voro naturligtvis skriftlärda, liksom
icke alla skriftlärda voro fariséer. Fariséerna
voro privatmän, utan någon ämbetsmyndighet, deras
makt var uteslutande af religiös och moralisk art,
politiken var dem likgiltig, så länge den tillät
dem att fullfölja sina andliga sträfvanden. Lönen
för all sin möda med lagens efterlefnad väntade de
i det kommande messiasriket; men detta rike var af
öfvervärldslig art, som ej kunde eller borde påskyndas
af någon kyrklig eller världslig politik, utan endast
genom en sann fromhet. – Sadducéerna (hebr.
saddukim, grek. saddoukai’oi) voro ett parti af förnäma präster,
judarnas enda adel efter störtandet af det davidska
kungahuset; namnet sammanhänger troligen med Sadok,
namnet på den präst, hvars släkt skall ha innehaft
den högsta prästerliga värdigheten sedan Salomos
tid och hvars ättlingar af profeten Hesekiel,
Prästkodex och Kronisten erkännas såsom de enda
berättigade till prästämbetet. Då öfversteprästen
efter exilen ej blott var innehafvare af den högsta
andliga makten bland judarna, utan därtill äfven var
deras förnämsta världsliga öfverhufvud, ordförande
i deras råd (gerusia, sanhedrin) och förmedlaren
med de makter, under hvilka judarna lydde (perser,
greker, egypter, syrer etc.), eller med hvilka de
underhandlade om råd och hjälp, kommo sadducéerna
att blifva ett prästparti med i mångt och mycket
världsliga tendenser och sträfvanden, som i sig
rymde möjligheter till konflikter med fariséerna,
hvilkas intressen kretsade endast omkring lagen och
Gud. Sadducéerna kommo därvid att i stort sedt intaga
samma ställning till fariséerna, som den förexilska
tidens konungar intogo till de gamle
profeterna. Man förstår häraf, att sadducéerna såsom
innehafvare af den högsta andliga och världsliga
myndigheten ibland judarna voro fästa vid Jerusalem,
medan fariséerna kunde lefva och verka för sitt mål
i hela Palestina, ja äfven öfverallt därutanför,
där judar funnos, likaledes att sadducéerna för
sin existens voro helt och hållet beroende af den
judiska statens yttre växlingar och bestånd, medan
fariséerna såsom likgiltiga för den yttre politiken,
så långt den blott möjliggjorde deras sträfvanden,
voro oberoende däraf och faktiskt ha kunnat
öfverlefva både den judiska statens och sadducéernas
försvinnande. Tilläggas bör, att icke alla präster
(framför allt icke det lägre prästerskapet) voro
sadducéer, liksom att icke alla sadducéer voro
fungerande präster; partiet omfattade säkert också
en mängd andra, som dels endast genom släktskap och
likhet i intressen hade stort inflytande i rådet,
dels voro med de ledande förbundna. En konflikt
mellan fariséer och sadducéer kunde sålunda icke
uppstå därför, att de senare voro präster; på Esras
tid är det heller intet tecken till misstämning
på annat sätt, än att prästerna visa sig obenägna
att foga sig i de stränga förordningar om absolut
skilsmässa mellan judarna och de främmande folken,
som han ville genomföra. Men denna det högre
prästerskapets tendens till slapphet gentemot
lagens stränga fordringar å ena sidan och dess
benägenhet att bruka sin ställning såsom judarnas
politiska ledare i världsligt syfte å den andra
orsakade konflikten. Medan fariséerna först i den
messianska framtiden väntade sig allt och därför voro
fiender ej blott till allt hedniskt, utan ock till
all världsklok storpolitik, voro sadducéerna såsom
judarnas regerande parti framför allt intresserade af
den närvarande tiden, hvars behof de sökte tillmötesgå
med ett världsklokt bruk af sin politiska makt; de
förre sökte ett rike, som ej var af denna världen,
de senare voro intresserade af denna världens makt
och kunde för dennas ernående offra åtskilligt af
fariséernas ideal. Tidsförhållandena gjorde, att
den till en tid latenta spänningen mellan de båda
parterna blef akut, och de medverkande faktorerna
voro väsentligen två: den inträngande hellenismen
och det uppstående makkabéerdömet. Det var personer
ur de ledande prästernas krets, som erbjödo sig som
medhjälpare till Antiochos Epifanes, då denne ville
lyckliggöra judarna med den hellenistiska kulturen
och afskaffa den judiska religionen. Men det var
fariséer eller, såsom de ännu kallade sig, asidéer
(grek. asidai’oi, hebr. hasidi’m, "fromme") och de
nationellt sinnade med makkabéerna i spetsen, som
gjorde försöket om intet. Här sammanträffade alltså
fariséernas och nationalisternas intressen. Men
intressegemenskapen varade ej längre än till
dess, att judarna återfått religionsfriheten (162
f. Kr.). Nu hade de fromme (asidéerna) intet vidare
att önska, och de drogo sig därför så godt de kunde ur
spelet. På denna ståndpunkt står ock Daniels bok (se
d. o.), hvars ideal noga sammanfaller med asidéernas
(fariséernas): att troget lefva efter Guds bud och
ståndaktigt hålla ut i förbidan på messiasriket
och uppståndelsen. Makkabéerna fortsatte kampen
i nationellt och eget intresse, hvarvid asidéerna
till en början synas ha förhållit sig som likgiltiga
åskådare. Men när de förre alltmer aflägsnade sig från
sitt ursprungliga ideal, af syrerna förvärfvade sig,
tvärtemot lagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
