Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1463-1464 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Faust, Johann l. Georg - Faust, Karl - Fausta - Faustin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Heidelbergs universitet blef han "baccalaureus
theologiæ" enligt matrikeln ("Johannes
Faustus ex Simmern") 1509. Som en vagabonderande
skolast och undergörare omtalas han sedan på
skilda orter. Omkr. 1520 skall han ha vistats
i Erfurt och t. o. m. hållit föreläsningar vid
universitetet. Sannolikt var han därefter i Krakau,
där såväl den "naturliga" som den "svarta" magien
studerades. Han kallade sig nu "doktor" och omnämnes
bl. a. af både Luther och Melanchthon; från Wittenberg
blef han fördrifven. Han afled, såsom man numera
anser, i staden Stauffen i Breisgau omkr. 1539;
och genast spridde sig märkliga berättelser om,
huru han blef
hämtad af djäfvulen, med hvilken han ingått
förbund. Sagan om F. utbildade sig nu raskt, och
redan 1587 utkom den första folkboken om honom,
"Historia von dr. Johann Fausten", genom hvilken
han framstod som den typiske svartkonstnären, den
lärde trollkarlen. Nya tillökade upplagor utgåfvos
i rask följd, och sagan och folkboken spridde sig
äfven till främmande länder, småningom till Sverige,
där man ännu på 1800-talet i Östergötland berättade
en variant däraf, hvari en till Linköpings bibliotek
förlagd, "med kedjor fastlåst" svartkonstbok spelar
en roll. En mängd stoff från äldre historier om mager
eller trollkonstnärer förenades tidigt med Faustsagan,
och vissa motiv däri kan man följa t. o. m. till
förkristen tid. Åtskilliga "svartkonstböcker" föra
också tillbaka till F. Kunskapstörsten och begäret
att genom hemliga medel förstå världssammanhanget
blefvo alltmera hufvuddraget i framställningen af
F. En bearbetare af folkboken (G. E. Widmann, Hamburg
1599) gaf sagan en specifikt antikatolsk tendens,
och denna har bibehållit sig i de senare folkböckerna.

Faust. Etsning af Rembrandt.

Redan 1589 behandlades Faustsagan i dramatisk form af
den berömde engelske författaren Marlowe (se d. o.);
och hans drama, som rätt noga följer folkboken
också i afseende på F:s "helvetesfärd", omformades
sedan i Tyskland till ett folkskådespel. Detta
upptogs också som text för marionett-teatern. Ett
sådant marionettdrama om F. har Goethe sett i sin
barndom. Goethes drama blef det mest ryktbara; det var
i sin första, mera skissartade bearbetning ("Urfaust")
färdigt 1775; som "fragment" utkom 1790 ett mera
utarbetadt parti af del I, hvilken fullständigt
utkom 1808; del II var färdig vid Goethes död
(1832). Marlows uppslag, att först låta F. uppträda
som grubblaren i studerkammaren, följes af alla
senare bearbetare. Lessing (1729-81) hade planlagt
ett Faustdrama, med en delvis ny framställning
af F:s lefnadsslut; och Goethe har ytterligare
omformat gestalten och fördjupat dess betydelse,
likasom hans framställning af djäfvulsfiguren
Mefistofeles är rik och originell. Bland Goethes
samtida upptogs ämnet af Mahler Müller (ofullb. drama
1778), M. Klinger (romaner om F. 1791 ff.) m. fl.;
och under 1800-talet af Klingemann (ett för teatern
lämpadt skådespel 1815), Grabbe ("Don Juan und F.",
1829), Heine ("Doktor F., ein tanzpoem", 1851) samt
(i episk form) af N. Lenau (1836) m. fl. Faustsagan
har också flera gånger blifvit använd som text till
operor (musik af Spohr 1816, Gounod 1859, Boito 1868,
Zöllner 1887) samt också gifvit andra musiker impulser
(Rob. Schumann, E. Wagner, Liszt, Berlioz, Lassen),
likasom bildande konstnärer (Rembrandt, se fig.,
Cornelius, Retsch, Delacroix, Ary Scheffer, Kaulbach,
Kreling m. fl.).

Ur den rika Faustlitteraturen må nämnas: Creizenach,
"Versuch einer geschichte des volksschauspiels vom
doktor F." (1878), Faligan, "Histoire de la légende
de F." (1888), Kiesewetter, "F. in der geschichte
und tradition" (1893), A. Tille, "Die Faustsplitter
in der literatur des 16.-18. jahrhunderts" (1900),
samt K. Engels "Zusammenstellung der Faustschriften"
(1885, uppräknar 2,714 nummer). Nämnas må ock här
A. Th. Lysanders "Faust, en själshistoria efter Göthes
sorgespel, jämfördt med flera idédramer" (1875), samt
Alfr. Jensen, "Twardowski, den polska Faustsagan. En
litterär studie" (i "Nord. tidskr." 1897, s. 189-203).
E. Wrgl.

Faust, Karl, tysk tonsättare, f. 1825, d. 1892,
militärkapellmästare i Schlesien och 1869-80 dirigent
för stadskapellet i Waldenburg, komponerade dansmusik,
som blef omtyckt äfven i Norden.

Fausta, kejsar Konstantin den stores andra gemål,
kejsar Maximianus’ dotter och moder till kejsarna
Konstantin II, Konstantius och Konstans, skall ha
hos sin make förtalat sin styfson Crispus, hvilken
till följd däraf blef aflifvad (326). Kejsaren säges
icke långt därefter insett och ångrat sin orättvisa
mot Crispus samt, under inverkan af sin moder Helena,
ha låtit anklaga F. för äktenskapsbrott och afrätta
henne. R. Tdh.

Faustin, kejsare af Haiti, hette eg. Soulouque,
f. 1782 i Petit-Goave (Haiti) som negerslaf af den
senegambiska mandingorasen, blef 1802 soldat och
deltog sedan i alla revolutionerna på ön Haiti. Ehuru
fullkomligt obildad (han kunde då ej läsa och
skrifva), blef han 1846 general och 1847

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>