Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fearnley, Karl Frederik - Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Forhandlinger i Videnskabsselskabet i Kristiania", utgaf
han tillsammans med dåv. observatorn H. Geelmuyden
1888 sitt hufvudarbete Zonenbeobachtungen der
sterne zwischen 64° 50’ und 70° 10’ nördlicher
declination. 1864 tog han initiativet till
upprättandet af norska meteorologiska institutet. Han
var från 1876 ordf. i Kommissionen til ledelse af
Norges deltagelse i den europseiske gradmaaling.
O. A. Ö.
Feber (lat. febris, af fervere, sjuda, glöda, vara
het; vara upprörd), med., ett af bakterier och deras
omsättningsprodukter framkalladt sjukligt tillstånd,
som karakteriseras speciellt genom en förhöjning af
kroppstemperaturen (septisk hypertermi). Med denna
begränsning ha vi från feberbegreppet afskilt öfriga
hypertermier (abnormt höga kroppstemperaturer),
sådana, som observeras vid solstyng och värmeslag,
efter starkt kroppsarbete, efter rikliga måltider
eller heta bad; vidare också dem, som vållas
af mekanisk retning af vissa delar af centrala
nervsystemet (t. ex. af en hjärnblödning) och af
en del giftiga ämnen (ej bakteriegifter), vare sig
dessa, såsom t. ex. vissa krampgifter, tillföras
organismen utifrån eller i abnormt riklig mängd
uppstå inom organismen själf. Till denna senare
grupp af "endogena" (med ursprung från organismen
själf) hypertermier äro att räkna de, som vållas
af sköldkörtelns och binjurarnas afsöndringar, samt
vidare de, som anses bero på uppsugningen af en ej
infekterad blodutgjutning inom kroppen (s. k.
resorptionsfeber; " aseptiska’’ febrar).
Temperaturförhöjningen är utan tvifvel det mest
karakteristiska för febern; nästan lika konstant,
fastän mindre lätt iakttagbar, är den förhöjning
i ämnesomsättningen, som åtföljer febern. Andra
symtom, såsom aptitlöshet, törst, kraftnedsättning,
sjukdomskänsla, hufvudvärk, snabb puls, febrilt
utseende, växla, som man vet, betydligt hos olika
individer och beroende på feberns art.
De feberväckande bakterierna äro af en mångfald
arter, olika i de olika febersjukdomarna (se
Bakteriologi). Temperaturförhöjningen
mätes medelst febertermometer, en i 10-dels
grader indelad termometer med maximumanordning
samt så lättrörlig, att den inställer sig på högst
2 minuter. Den bör vara helt af glas, så att den
lätt kan rengöras med kallt vatten och såpa eller
tvål samt sublimat. Vid mätningen införes den med
vaselin bestrukna kvicksilfverkulan några cm. in
i ändtarmen. Det ej sällan brukade sättet att taga
temperaturen i axelhålan är mindre tillförlitligt
och visar 0,25°-0,7°, i rundt tal 0,5° lägre än vid
mätning i ändtarmen.
Den friska, hvilande människans temperatur svänger
i en sicksacklinje kring 37°, med maximum på
e. m. omkr. kl. 4 och minimum vid samma tid på
morgonen. Som medeltal för dagstemperaturen anger
den tyske klinikern Jürgensen efter 11,000 mätningar
37,3°, för natten 36,9°. De af honom noterade maxima
och minima för dygn voro 37,7°, resp. 36,2°. Största
differensen mellan morgon- och aftontemperatur kan
således hos friska uppgå till 1 1/2°, men är i allmänhet
ej mer än 1° C. - En temperatur på 38° är ej längre
normal; emellan denna och 44,7°, som några få gånger
observerats (Ch. Riehet) vid tetanus och gula febern,
ligga febertemperaturerna. Öfver 40,5° gäller för
hög feber,
öfver 41,5° kallas hyperpyratisk
feber. Temperaturer öfver 42° anses i allmänhet
och med skäl för olycksbådande; i några enstaka
fall har man emellertid sett tillfrisknande efter
t. o. m. 43,6° (skarlakansfeber). Höjningen af
temperaturen från dess normala höjd till den för
sjukdomen karakteristiska (stadium incrementi)
sker än raskt, på några timmar, såsom vid frossor,
än långsamt, tagande flera dagar i anspråk,
såsom vid nervfeber. Med fastigium betecknas
den tidrymd af febersjukdomen, då temperaturen
i stort sedt oscillerar kring ett och samma,
förhöjda medelläge. Dessa oscillationer äro
jämförliga med dem, som vi funnit i den friska
människans temperaturkurva så till vida, att
temperaturminimum vanligen infaller på morgnarna,
maximum på kvällarna. Är differensen mellan morgon-
och aftontemperatur ej större än under normala
förhållanden, talar man om en kontinuerlig feber
(febris continua, t. ex. vid nervfeber); äro
differenserna mellan minima (remissionerna)
och maxima (exacerbationerna) större, utan att
de förstnämnda hinna ned till normal temperatur,
talar man om en remitterande, i motsatt fall om en
intermitterande feber. På den senare är den vanliga
frossan ett godt exempel. Temperaturens återgång till
den normala (defervescensen) sker antingen hastigt,
under loppet af några timmar - ett dygn (crisis)
- eller också tar den åtskilliga dagar i anspråk
(lysis). En pneumoni (lunginflammation) slutar
i regelrätta fall på förra sättet, en nervfeber
på det senare. Stundom bevittnar man, i synnerhet
i de kritiskt slutande febrarna, att temperaturen
sjunker lägre än den bör, under normaltemperaturen,
t. o. m. under 36° (kollapstemperaturen, så kallad,
emedan hotande svaghetssymtom från blodomlopp, andning
och nervsystem då pläga inställa sig). Recrudescens
benämnes ett nytt uppflammande af febern, ej
sällsynt vid nervfeber. - Här bör tilläggas, att
den kanske vanligaste af våra med feber förlöpande
sjukdomar, nämligen lungtuberkulosen, ofta företer
den egendomligheten, att dess exacerbationer infalla
om morgnarna, dess remissioner om kvällarna och äro
ganska stora (typus inversus, hektisk feber).
Temperaturstegringens mekanism. Att organismen under
hälsans dagar med stor konsekvens bibehåller en viss
temperatur, förutsätter tydligen en fin reglering
af förhållandet mellan dess värmeproduktion och
dess värmeförlust. Man får en föreställning om, hur
snabbt och fullkomligt denna regulatiomsmekanism
funktionerar i friskt tillstånd af det faktum, att
en genom strängt kroppsarbete till 39° uppdrifven
temperatur genom svettning, vattenafdunstning,
ledning och strålning under loppet af 1/2 timme
nedbringas till det normala. Under hälsans dagar
är således denna mekanism inställd, reglerar för
omkr. 37°. Man har nu genom undersökningar af
flera af Tysklands förnämsta kliniker, i synnerhet
Liebermeister (1875), goda skäl för antagandet, att
vid feber har genom feberorsaken, bakteriegifterna,
en retning af de värmeproduktion och värmeförlust
reglerande nervösa centra egt rum så, att de
reglera för en högre medeltemperatur, hvars grad
då bestämmes af giftets art och intensitet samt
individuella förhållanden. Sänkes under en feber
genom t. ex. antifebrin eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
