Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Federationen - Fédération jurasienne - Federativ - Federerade - Federici, Camillo - Federico - Federigo - Fedi, Pio - Fedia - Fedkovic, Hordinskij Osip - Fedor, Feodor - Fedosievstjina - Fedotov, Pavel Andrejevitj - Fedtjenko, Aleksej Pavlovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsattes s. å. en k. kommitté för utarbetande af förslag
till verksammare åtgärder för motarbetande af de
smittsamma könssjukdomarnas utbredning än de, som
reglementeringen anses erbjuda. E. O.*
Fédération jurasienne [-siå’ jyrasiä’n], fr.,
Juraförbundet. Se Anarkism, sp. 908.
Federativ (fr. fédératif, af lat. foederatus,
förbunden med någon), som har afseende på förbund,
förbunds-, t. ex. federativ sammanslutning,
federativstat, federativsystem. Jfr Federalism.
Federerade (fr. fédérés, af lat. foederati,
förbundne), i allmänhet: förbundne; medlemmar af
en förbundsstat. - "De federerade" (les fédérés)
kallades i Frankrike under revolutionen de
representanter, som från provinserna sändes till
den stora förbrödringsfesten i Paris 14 juli 1790
(se Federation). Samma benämning gafs 1815 åt den
af Napoleon I under "de hundra dagarna" af Paris’
arbetarbefolkning bildade milisen och 1871 åt
Pariskommunens medlemmar.
Federici [-rltji], Camillo (eg. Giovanni Battista
Viassolo), italiensk lustspelsförfattare,
f. 1749, d. 1802, slöt sig, af kärlek till en
skådespelerska, till en teatertrupp och ändrade sedan
sitt namn. De mest berömda bland hans lustspel äro
L’avviso ai mariti, Lo scultore e il cieco och Enrico
IV al passo della Marna. F:s Opere teatrali utgåfvos
i 10 bd 1794-97 (flera uppl.).
Federico, spansk namnform för Fredrik.
Federigo, italiensk namnform för Fredrik.
Fedi, Pio, italiensk bildhuggare, f. 1815
i Viterbo, d. 1892 i Florens, började sin
konstnärsbana som guldsmed i Florens, egnade sig
därefter åt kopparstickarkonsten, men utbytte snart
grafstickeln mot mejseln och utbildade sig genom
studier i Florens och Rom. Hans förnämsta arbete,
Polyxenas bortröfvande (fullb. 1865), ett verk af
storartad uppfattning och hög skönhet, intager en
hedersplats i Loggia dei lanzi i Florens och förmår
där att göra sig gällande vid sidan af antikens
och renässansens skapelser. Bland F:s många öfriga
arbeten må nämnas statyerna N. Pisano och A. Cesalpino
på Uffiziernas fasad samt den älskliga, för ryske
generalen Svov 1852 utförda gruppen Skyddsängeln (som
bär den aflidna dotterns själ till himmelen). En af
hans bästa allegorier är Den andliga poesien (i Museo
municipale i Verona). (G-g N.)
Fedia Mönch, bot., växtsläkte
af fam. Valerianaceæ med en enårig art,
F. Cornucopiæ, inhemsk i Syd-Europa, som ej sällan
odlas som prydnadsväxt i trädgårdar. Användes
äfven som sallat, s. k. Algersallat.
G. L-m.
Fedkovič [-vitj], Hordinskij Osip, lillrysk poet,
f. 1834, d. 1888 i Czernowitz (Bukovina). Efter
återkomsten från kriget i Italien (1859) blef han
byfogde i sin hembygd och folkskoleinspektör. Hans
första lillryska dikter utkommo 1861. Såsom redaktör
af tidskriften "Bukovina" verkade F. nitiskt och
framgångsrikt för landets politiska och litterära
utveckling, och genom sin egen diktning banade han väg
för en nationell realism i vitterheten. I sina poem
målade F. med förkärlek militärlifvet och gisslade
politisk-sociala orättvisor, icke utan en mystisk
anstrykning. Af hans lyriska dikter anses samlingen
Diki dumi (Vilda visor) bäst, bland hans episka
Korol Hucul (Kung H.). Han skref ock ett historiskt
drama om Chmielnicki. Hans bynoveller,
förträffliga interiörer från hutsulernas landtlif i
Bukovina, utgåfvos 1876 i Kiev af Dragomanov under
titeln Povisti Osipa Fedkoviča. Hans samlade Poeziji
utgåfvos 1876 i Kolomea; däraf gjordes ett urval
med titel Am Tscheremusch (Czernowitz 1882). Af
F:s vers och prosa finnes åtskilligt öfversatt
på tyska, polska, ryska, serbiska och tjechiska.
A-d J.
Fedor [fjådår], Feodor, ryskt förnamn, motsv. både
Teodor och Fredrik. Tre ryska tsarer ha burit detta
namn. - 1. F. I Ivanovitj, Ivan den förskräckliges
son, f. 1557, d. 1598, efterträdde 1584 sin
fader. Till sinnesslöhet indolent, kom han aldrig
att utöfva något själfständigt inflytande. Förmäld
med den redan under Ivan mäktige Boris Godunovs
syster, lät han denne dugande man öfvertaga
regeringsbördan. Godunov sökte mot de intrigerande
magnaterna stöd hos kyrkan och lågadeln. Genom
patriarkatets upprättande frigjordes kyrkan äfven
formellt från beroendet af Konstantinopel. Genom
begynnande lagstiftning mot böndernas flyttningsfrihet
förbättrades adelns tillgång på arbetskraft och
grundlades lifegenskapen. Under F. fortsattes tsar
Ivans kamp mot Sverige. Hans utsikter vid det polska
kungavalet 1587 strandade på konfessionsfrågan. Den
polsk-svenska unionen hotade Ryssland, och freden
med Sverige, i Tevsina 1595, var därför välkommen,
ehuru anspråken på Estland måste afstås. F:s broder
Dimitrij omkom 1591, enligt samtidens tro på anstiftan
af Godunov, som efterträdde F. - 2. F. II Borisovitj
efterträdde sin fader, Boris Godunov,
i april 1605 på tronen, men mördades redan i juni
s. å., då den falske Dimitrij utropades till tsar. -
3. F. III Aleksejevitj, son af tsar Aleksej
Michailovitj, f. 1661, d. 27 april 1682, uppsteg
på tronen 1676. Han var en mild furste, som alltid
sökte främja sina undersåtars väl. Han krigade med
Polen och Turkiet och afskaffade adelns rangtvister
vid ämbetens tillsättande genom att låta uppbränna
de rullor, som därvid rådfrågats. Under F:s regering
anlades prästerliga akademier och seminarier samt det
första världsliga gymnasiet jämte flera andra skolor.
(H. A-t.)
Fedosievstjina [fjådå-], rysk sekt. Se Feodosij 2.
Fedotov, Pavel Andrejevitj, rysk målare, f. 1815 i
Moskva, d. 1852 i Petersburg, var militär, men fick
under tiden tillfälle att studera i konstakademiens
ritskola och röjde så ovanliga anlag för målning,
att storfurst Michail Pavlovitj lät honom måla sitt
porträtt. 1844 lämnade F. militärtjänsten och vann
snart ryktbarhet såsom Rysslands främste humoristiske
genremålare. Hans tafla Majorens frieri förskaffade
honom ledamotskap af konstakademien. Utom för
tekniska förtjänster utmärka sig F:s oljemålningar
och akvareller för en sund realism och satirisk
uppfattning af det ryska samhällslifvet, återgifvet
i karakteristiska hvardags-drag ("det ryska måleriets
Gogol"). A-d J.
Fedtjenko, Aleksej Pavlovitj, rysk resande, f. 1844
i Irkutsk, d. vid en bestigning af Mont Blanc 1873,
företog 1868-71 resor till Turkestans alpland, nedre
Syr-Darja och Samarkand samt bereste 1871 Kokan,
där han framträngde till trakter, som dittills aldrig
varit sedda af någon europé. Han måste dock återvända
redan s. å. och bosatte sig i Leipzig för att utarbeta
sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
