- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
1497-1498

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fehrbellin - Fehrman, Daniel - Fehrman, Karl Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hastmarsch från Franken, 11 juni nått Magdeburg med
sin här. Samma dag beordrade K. G. Wrangel sin
halfbror att låta det vid Alt Brandenburg förlagda
fotfolket och artilleriet samt en del af rytteriet
öfver Rathenau gå till Havelberg; hans afsikt var
att utan dröjsmål verkställa öfvergången öfver
Elbe. Men då var det för sent. 15 juni, samtidigt
med svenskarnas uppbrott från Alt Brandenburg,
öfverrumplade kurfursten med 5,000 à 6,000 ryttare,
800 dragoner och 1,200 man fotfolk den sorglöse
Wangelin i Rathenau och fick denna viktiga plats i
sina händer. Därigenom omöjliggjordes de bägge svenska
härafdelningarnas förening vid Havelberg. W. Wrangel
tänkte visserligen en gång angripa kurfursten vid
Rathenau; och som kurfursten där hade föga fotfolk,
är det mycket möjligt, att han måst vika. Men som
W. Wrangel ej kände, huru svag kurfursten var, uppgaf
han sin plan och beslöt att "conservera armén" och
enligt sina ursprungliga order söka förena sig med
riksmarsken, ehuru ej öfver Rathenau, utan genom en
marsch åt n. ö. öfver Nauen till F., där han hoppades
anträffa riksmarsken. Kurfurstens första afsikt,
att kringgå de återtågande svenskarna och instänga
dem på södra sidan af Havels biflod Rhin, visade
sig outförbar. Däremot lyckades han få bron öfver
Rhin vid F. på W. Wrangels återtågslinje förstörd
och ville nu genom ett kraftigt angrepp om möjligt
spränga hans härafdelning, innan bron kunde bli
reparerad. Men svenskarnas reträtt gick så hastigt,
att kurfursten ej hann samla sin här, utan måste
fortsätta marschen med de trupper, som förmådde
följa. På morgonen 18 juni upphann han med 6,000 à
6,500 ryttare och dragoner samt 12 lätta kanoner –
utan fotfolk – den omkr. 7,000 man starka svenska
hären 10 km. s. om F. vid byn Hakenberg och tvang
den att göra front. För svag att våga en formlig
batalj, angrep han häftigt svenskarnas oförsiktigt
blottade högra flank. W. Wrangel, hvars intresse ej
var att upptaga striden, utan blott att komma öfver
Rhin för att ernå förening med riksmarsken, beslöt
sig för att försöka med högra flygeln, förstärkt med
ett regemente fotfolk, uppehålla kurfursten för att
betäcka de öfriga truppernas återtåg till F. samt
det därstädes pågående broarbetet. Det lyckades
honom verkligen att hejda fienden en god stund,
så att, innan högra flygeln omsider kastades öfver
ända, nämnda båda syften i det närmaste voro nådda,
ehuruväl efter svåra förluster. Sedan svenskarna voro
samlade vid F., fann kurfursten för godt att afstå
från vidare angrepp. På e. m. var bron i ordning,
och återtåget kunde fortsättas. Kurfursten förmådde
ej effektivt förfölja. Hvardera parten torde i slaget
ha mist omkr. 600 man, svenskarna därjämte 10 fanor
och 1 kanon; i F. kvarlämnades 5 kanoner. Slaget
var ingalunda förloradt för svenskarna, ty de
hade dragit sig tillbaka i god ordning, men
det blef af stor betydelse i politiskt afseende,
emedan det skingrade föreställningen om svenskarnas
oöfvervinnelighet och gaf deras hemliga fiender mod
att uppträda. För preussarna är slaget ett af deras
stoltaste segerminnen, därom tala tre monument, resta
1800, 1857 och 1879 vid eller på slagfältet. På det
förstnämnda läsas orden: "Hier legten die braven
brandenburger den grund zu Preussens grösse". Jfr
v. Witzleben och Hassel, "Zum 200-jährigen gedenktag
von F." (1875), Schottmüller, "Fehrbellin" (s. å.),
J. Mankell, "Handl. rör. sommarfälttåget i Brandenburg och
slaget vid F." (i "Hist. bibliotek", III, 1877), samt
N. Wimarson, "Sveriges krig i Tyskland 1675–1678", I
(1897), och "Bidrag till historien om sommarfälttåget
i Brandenburg 1675" (i "Hist. tidskr.", 1907).
N. W-n.

illustration placeholder

Fehrman. 1. Daniel F., medaljgravör af tysk släkt,
f. 12 jan. 1710 i Stockholm, d. där 8 juni 1780. Hans
förste lärare i teckning var den på sin tid ansedde
löjtnant-dessinatören Torshell. Vid sexton års
ålder sattes han i lära hos Hedlinger. 1732 följde
F. sin mästare till Danmark och 1735 till Ryssland,
där han kvarstannade till midten af 1737. F. hade då
hunnit en sådan grad af skicklighet, att han 1739
fick i uppdrag att sköta Hedlingers syssla såsom
medaljgravör vid kungl. myntet under en ny resa, som
denne företog; och då slutligen (1745) Hedlinger för
alltid lämnade Sverige, för att bosätta sig i Schweiz,
afstod han, med konungens och Kammarkollegii bifall,
sin befattning och en del af sin lön åt sin älskade
lärjunge. I femton år fortfor detta förhållande, tills
F. 1760 sökte och erhöll en extra medaljgravörslön
(dock utan förfång för sin lärare), och s. å. utnämnde
Adolf Fredrik honom till kungl. medaljgravör med
försäkran om survivans på alla med sysslan förknippade
förmåner. I början af 1764 träffades F. af ett
slaganfall, hvilket satte honom ur stånd att vidare
arbeta. Hans unge son, Karl Gustaf, kunde emellertid
öfvertaga skötandet af faderns befattning, och därmed
fortfor han till dennes död. F. utförde omkr. 30
medaljer och 80 jetonger, många sigill för kungliga
och enskilda personer samt modelleringar i vax. Hans
bilder ega stor förtjänst genom modelleringens
kraft och elegans samt den fulländade behandlingen
af hår och dräkter, i hvilken han står Hedlinger
nära. Liksom denne lyckades han, hvad frånsidorna
angår, bäst i emblemen; men äfven i figurerna var
han ej oäfven. Hans yppersta verk äro måhända de små
täcka jetonger, som han i stort antal utfört. Bland
hans bästa arbeten kunna för öfrigt nämnas medaljerna
öfver Fredrik I:s död, Adolf Fredriks och Lovisa
Ulrikas kröning, Stålfabriken å Drottningholm
(1762),
Kronprins Gustafs förmälning (1766), Ehrenpreus,
Axel von Fersen, K. Gyllenborg, N. Keder,
Linné och Thegner
m. fl. - F:s lärjungar voro
K. J. Wikman, G. Ljungberger och sonen Karl Gustaf F.
-rn.*

2. Karl Gustaf F., den föregåendes son, medaljgravör,
f. 1746 i Stockholm, d. där 24 dec. 1798. Han
egnade sig alltifrån unga år åt konsten, i det han
1759 blef lärjunge af Larchevesque i teckning och
modellering samt äfven erhöll undervisning vid Målar-
och bildhuggarakademien, där han eröfrade tvenne
pris. Då fadern 1764 träffades af slag, var han så
pass utbildad, att han genast kunde fullgöra allt
hvad dennes syssla vid kungl. myntet kräfde. Dessutom
utförde han några


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0799.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free