Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feilitzen, August Gustaf Reinhold von - Feilitzen, Otto Teodor Fabian von - Feilitzen, Olof Otto Urban von - Feilitzen, Karl Henrik Jobst von - Feilitzen, Karl Melker von - Feind, Barthold - Feinschmecker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakladdningsgeväret. F. var medlem af flera för
tekniska och ekonomiska frågors utredning nedsatta
kommittéer, blef 1851 led. af Krigsvet.-akad. och
1872 hedersled. af Örlogsmannasällskapet i
Karlskrona.
3. Otto Teodor Fabian von F., den
föregåendes broder, ämbetsman, skriftställare, f. 22
april 1820 i Skeda socken, Östergötland, d. 3 sept.
1889 i Stockholm, blef 1838 student i Uppsala, där
han 1845 promoverades till filos. doktor, och ingick
1847 såsom e. o. amanuens i Riksarkivet, där han
1874-85 var aktuarie (arkivarie). 1851-74 var
han jämte K. J. Bohman föreståndare för läroverket
"Stockholms lyceum". F. författade en serie
folkskrifter i Almquists stil (Grannarna i skärgården,
1840; 4:e uppl. 1890, m. fl.), åtskilliga sociala och
pedagogiska uppsatser m. m. Flera af F:s noveller
ha öfversatts på tyska, danska och finska. F. öfversatte
äfven arbeten af Martensen och Lobstein och
ombesörjde, på uppdrag af Riksarkivet, utgifningen
af "Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686"
(I, 1872, II, 1888).
4. Olof Otto Urban von F., de föregåendes
brorson, skriftställare, f. 23 maj 1834 i Skeda
socken i Östergötland, blef efter aflagd officersexamen
1853 underlöjtnant vid Svea artilleri och 1856
vid Andra lifgrenadjärregementet, men tog afsked
som kapten 1885. Han har sedan 1859 idkat landtbruk.
Sedan 1874 har han därjämte egnat sig åt
litterär verksamhet och särskildt under märket
Robinson vunnit anseende. Redan i Protestantismens
Mariakult (1874) satte han under debatt
frågor af afgörande vikt för samhällslyckan; han
uppdrog där den skarpa gränsen mellan en
orientalisk dyrkan af kvinnan och den högre, germanska
uppfattningen af hennes väsen. Uppseende väckte
äfven F:s afhandling Ibsen och äktenskapsfrågan
(1882). Med blick för krafven hos de olika sidorna
i tidslynnet tecknade han i Realister och idealister
(1885) samtida diktare och samhällsskildrare af
vidt skilda skaplynnen. 1890-92 utgaf han (på
Lorénska stiftelsens föranstaltande) Tjänare, statare
och torpare, ett resonerande statistiskt arbete
öfver våra mera obemedlade jordbrukares och den
lägre tjänande klassens ställning. En skriftställare,
som F. känner sig nära befryndad med, är den
profetiske Emerson, både genom originaliteten i
dennes stil (ett för F. lockande drag) och genom
hans blidhet samt hans för olika tidsriktningar
varmt mottagliga natur."Robinsons" egen stil
är i hög grad originell; den är ofta abrupt
och eger en fin doft af humor, men blir stundom
tung och mindre lättfattlig genom tankarnas
hopande på hvarandra. En ren och hög moralitet
genomgår F:s skriftställarskap. Hans intellektuella
och etiska ideal är universellt och kosmopolitiskt
nästan i Herdersk mening, men hans känsla för
individens rätt till själfutveckling fullt modernt
individuell. Uppfostran bör enligt F. vara ett
växande icke blott i frihet, utan i en viss vildhet,
men på samma gång i mottaglighet för mild
tuktan.
H-n L.*
![]() |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>