Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 23-24 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fénelon, François de Salignac de la Motte-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

la grace, riktad mot Malebranches filosofi.

F:s stora
talang att vinna själar hade redan fäst Bossuets och
konungens uppmärksamhet på honom, hvarför han fick i
uppdrag att medverka till hugenotternas omvändelse
och sändes till de mest fanatiska trakterna i
Poitou. F. lyckades öfver förväntan, men han lärde
därunder själf känna, huru svårt det är att förändra
ett folks religion. Någon tolerans mot protestanterna
ådagalade han däremot icke, såsom man sagt. Tvärtom
uppmanade F. i hemlighet regeringen till stränga
politiska åtgärder för att fullständigt bryta
motståndet. I samband med denna missionsverksamhet
skref han Traité du ministère des pasteurs, i
hvilken han förnekade den protestantiske andlige all
prästerlig karaktär och auktoritet. 1689 utsågs han
till lärare för hertigarna af Bourgogne, Anjou och
Berry, af hvilka den förstnämnde var arftagare till
Frankrikes tron. Genom sina ädla tänkesätt och sina
lysande gåfvor som uppfostrare öfvade han ett mycket
stort inflytande på sin lärjunge, hvars förut vilda
karaktär alldeles förändrades; men kanske smakade
denna uppfostran alltför mycket af prästseminarium;
den var nämligen så strängt disciplinerad, att
den bröt all själfständighetskänsla hos den unge
fursten. F:s sätt att meddela kunskaper var eljest
i många afseenden reformatoriskt, i det han lade an
på en roande och åskådlig undervisning. För prinsens
räkning skref han sina Fables, i hvilka dennes fel
åskådligt moraliseras, och Dialogues des morts (utkom
1714), i hvilka forna tiders hjältar genom exempel och
samtal visa, huru en furste bör vara. Likaledes för
prinsen skref han sin berömda roman Les aventures de
Télémaque, där Télémaques öden berättas i anslutning
till Odyssén. I romanen tecknas idealbilden af
en furste och en rent utopisk stat. 1693 blef
F. medlem af franska akad. och såsom belöning för sin
lärarverksamhet 1694 biskop i Cambrai, höjdpunkten
af F:s lysande bana. De närmast följande åren
bragte honom emellertid i flera trångmål. Först
och främst uppstod mellan honom och Bossuet en
teologisk strid. F. hade nämligen kommit i beröring
med en mystisk svärmerska m:me Guyon, hvars läror
fördömdes af ett prästmöte. Såsom svar på en skrift
af Bossuet utgaf F. 1697 Explication des maximes des
saints. Bossuet vann på sin sida konungen, som för
öfrigt aldrig varit ideologen F. bevågen. F. fick
befallning att lämna Versailles och att begifva sig
till sitt stift. Sedan förlorade han äfven titeln
och inkomsterna såsom prinsens uppfostrare. Han
vädjade till påfven, men denne fördömde 1699 skriften
såsom kättersk. F. återkallade i ett herdabref sina
villomeningar samt erkände domens riktighet. Möjligen
berodde den djupa onåd, i hvilken F. vid denna tid
föll, äfven på ett bref till konungen, Lettre à Louis
XIV, i hvilket F. utan all försköning blottade dennes
personliga fel och skildrade folkets
obeskrifliga lidanden. Detta bref, på hvars existens man
länge tviflat, återfanns i F:s egen handskrift och
publicerades 1825; men man vet icke med säkerhet, när
det framlämnats till konungen. Hvad som emellertid
med säkerhet bragte hans onåd till dess spets var
utgifvandet af Télémaque. En af F:s tjänare hade
stulit ett af manuskripten, och detta utgafs 1699
i Amsterdam (första fullständiga upplagan utkom
först 1717). Med rätta ansåg nämligen Ludvig, att
hans egen person och hans styrelse i detta arbete
skarpt angrepos och satiriserades, och af samtiden
uppfattades Télémaque som en nyckelroman. F. lefde
efter dessa händelser i en slags förvisning i Cambrai,
men stod alltjämt i förbindelse med hertigen af
Bourgogne, och då denne
1711 blifvit dauphin, vidtog åter en glansperiod för
F., hvilken ansågs själfskrifven som minister
vid den sjuke Ludvigs snart förestående bortgång.
F. utöfvade också vid denna tid en liflig politisk
verksamhet; han skref för sin forne lärjunge Examen
de conscience d’un roi, där han med stor frimodighet
uttalade sig om det bestående regeringssystemets
brister, och Esquisse d’un plan dressé pour
le gouvernement d’un royaume, F:s viktigaste
politiska skrift, hvari han utkastade en helt ny
plan för Frankrikes styrande: man borde minska
hären, reformera skatteväsendet, och hvart tredje
år borde en konsultativ riksförsamling inkallas.
Hertigens oförmodade död
1712 gjorde slut på alla dessa stora planer.
Till F:s sista år hör hans vältaliga skrift Traité
de l’existence de Dieu (I, 1713, II, 1717) samt
hans Lettre à l’académie française (1714), i hvilket
han visar sig som en skarpsinnig och fin kritiker.
Många af hans bref ega äfven litterärt värde och äro
af stort intresse.

F. är en af de betydligaste personligheterna och
författarna under Ludvig XIV:s regering. Genom
sin lifliga intelligens, sina allsidiga intressen,
sina stora kunskaper, sin smidighet och sin grace
verkar han omedelbart förförisk. Han egde icke
Bossuets kraftiga, men grofskurna och ensidigt
dogmatiska natur. F. tog mera hänsyn till det inre
och individuella och lutade i viss mån åt mysticism
och känslokristendom. Tolerant eller liberal i vår
tids mening var han visst icke, men han var djupt
genomträngd af vissa kristliga idéer (t. ex. att
fred bör härska mellan människorna, som alla äro
bröder; denna tanke gjorde honom till en hatare
af kriget), och dessa åsikter läto honom mer än en
gång föregripa 1700-talets filosofer. Han står också
som en öfvergångsfigur mellan de båda seklen. Hans
skarpa kritik af Ludvigs regeringssystem är ett
tidstecken. Hans politiska reformförslag erinra
ej så litet om "Contrat social" och revolutionen;
hans uppfostringsläror utvecklas i viss mån i
friare anda af Rousseau. Vid bedömandet af hans
person bör man aldrig glömma, att han först och
sist var präst, och att med undantag af en viss icke
obetydlig personlig ärelystnad den drifvande kraften
i alla hans handlingar var kyrkans intressen. För att
främja dessa voro jesuitismens fina diplomatiska vägar
honom långt ifrån främmande. Som stilist hör han till
tidens förnämste; hans prosa är ytterst harmonisk,
klassiskt enkel, men på samma gång mera beskrifvande
än t. ex. Pascals. Han är kanske den förste, som
använder språket för dess egen skull och ej blott
som ett uttryck för tanken. Det är således icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>