Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 29-30 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenhvalar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

månader, den nyfödda ungens längd är 4-4 1/2
m. Puckelhvalens föda utgöres dels af kräft- och
blötdjursplankton, dels af smärre fiskar. Huden
är rikligen behäftad med snyltdjur ur kräftdjurens
grupp.

Fig. 1. Puckelhvalen.

Släktet Balænoptera, fenhvalarna i inskränkt
bemärkelse, utmärkes genom en mer eller mindre smärt,
långsträckt kroppsform, genom korta eller blott
medelmåttigt långa främre extremiteter; ryggfenan
är växlande i sin höjd, men alltid väl utbildad
och ligger vanligen öfver eller något bakom den
vertikala linje, som drages genom analöppningen. Af
detta släkte, som innesluter de största nu lefvande
djur, förekomma i Atlantiska oceanens norra del
fyra väl skilda arter. Jätte- l. blåhvalen
(B. Sibbaldii) skiljer sig från andra fenkvalar
genom sin karakteristiska färg, enfärgadt blågrå
eller skifferblå; endast på sidorna eller undertill
finnas några hvita fläckar, hvilka ge dessa ställen
ett marmoreradt utseende. Jättehvalen uppnår en
längd af öfver 30 m.; kroppens höjd i förhållande
till längden är 1:5 1/2; bröstfenornas längd utgör
ungefärligen l/7 af kroppens; de mörkblåa barderna
blifva ända till 98 cm. långa. Ryggfenan är mycket
liten. Förekommer i hela nordatlantiska oceanen;
vid de brittiska öarna ha ofta individer strandat,
och vid Norges kuster ha sedan 1865 fångats flera
tusen individer; äfven vid Island (där den kallas
Steypireyðr), Newfoundland, Grönland och Spetsbergen
är den allmän; dessutom är den föremål för fångst vid
östasiatiska kusten och vid Nord-Amerikas västkust
äfvensom i de antarktiska farvattnen. Vid Sveriges
kuster ha endast några enstaka individer

Fig. 2. Rörhvalen.

(däribland den på sin tid mycket omtalade "Malmska
hvalen") strandat. Att denna hval företager
vidsträckta vandringar, att samma individer
besöka både Nord-Amerikas och Norges kuster, är
bevisadt. Märkligt är, att detta det största af alla
djur lifnär sig uteslutande af helt små pelagiska
organismer, företrädesvis af ett litet kräftdjur,
Boreophausia inermis, som förekommer i ofantlig
mängd i de nordliga hafven; man har funnit hvalens
mage proppfull - ända till 1,200 l. - af detta
kräftdjur. Dräktigheten beräknas vara något mera än
ett år; ungen har vid födelsen en längd af 7 1/2-8 m. -
Rörhvalen (B. musculus, fig. 2): i den långsträckta,
eleganta kroppsformen öfverensstämmer den med den
föregående, men är betydligt mindre än denna, 20-23
m. lång; ryggfenan är större och belägen längre fram;
bröstfenans längd utgör omkr. 1/2 af kroppslängden;
de längsta barderna äro 950 mm. långa; bakom ryggfenan
är kroppen mycket starkt hoptryckt med en skarp köl
ofvan och under; kroppsfärgen är ofvan och å vänstra
underkäken svartbrun, under och å högra underkäken
och å bröstfenornas insida svart.
Denna är den allmännaste hvalen vid Finnmarkens
kuster; i mars och april uppträder den därstädes för
att jaga loddan, hvilken jämte sill och det ofvan
omnämnda kräftdjuret utgör dess hufvudsakliga
föda. Äfven vid Väst-Europas öfriga kuster
är den mångenstädes allmän; både i Östersjön
och i Medelhafvet har den anträffats. Sannolikt
företager den ej så vidsträckta vandringar som de
förstnämnda arterna. Den fångas i mängd af de i
Finnmarken, på Island, Färöarna o. s. v. stationerade
fångstmännen. - Sejhvalen (B. borealis) liknar till
kroppsformen rörhvalen, men är ännu smärtare än denna;
kroppslängden uppgår till 16 m., bardernas till
60 cm.; ofvan är kroppen gråblå eller svartblå med
aflånga ljusare fläckar, under hvitaktig. Förekommer
från Frankrikes kuster till Nordkap; dess uppträdande
vid Norges kust är mycket växlande och iakttaget
endast under sommarmånaderna. Namnet härleder sig af
den omständigheten, att sejen (Gadus virens) uppträder
samtidigt med sejhvalen vid de norska kusterna;
dock förtär den ej denna fisk, utan båda lockas af
små pelagiska kräftdjur, som utgöra deras föda. -
Vikhvalen (B. rostrata) är den minsta af alla
bardhvalar: dess längd öfverstiger ej 10 m.; mindre
smärt än den föregående (höjd omkr. 1/5 af längden);
å ryggen och å underkäkens båda sidor svartbrun,
å buksidan hvit; bröstfenornas yttersida med ett
hvitt tvärband; bröstfenorna små, lansettlika,
högst 1/5 af djurets kroppslängd; barderna
hvitgula. Lika litet som rörhvalen torde denna
art företaga större vandringar, och i likhet med
denna lifnär den sig företrädesvis af fisk. Då den
förföljer fiskstimmen, särskildt loddan, beger den
sig långt in i fjordarna, hvilket i Norge gifvit den
namnet "vaagehval"; stundom drifves den på land af
förföljande späckhuggare. Den är mindre nordlig i
sin geografiska utbredning än de andra fenhvalarna;
vid Norges kuster är den ej sällsynt, vid Sveriges ha
endast enstaka individer tillvaratagits. I allmänhet
är det endast honor, som om sommaren närma sig Nordens
kuster, hvadan de båda könen en stor del

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>