Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 85-86 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferrara. 2. Hufvudstad - Ferrara, Francesco - Ferrara-Florenskonsiliet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äldre medeltiden, då det 757 af langobardernas
konung afstods till påfvestolen. Senare, under
fejderna mellan guelfer och ghibelliner, höjde
det sig faktiskt till själfständighet, ehuru det
till namnet erkände markgrefvarnas af Toscana
öfverherrskap. Liksom i de flesta andra orter i
öfre och mellersta Italien kämpade äfven i F. tvenne
adelspartier om makten. 1208 blef markgrefven Azzo af
Este stadens herre; hans ättlingar erhöllo af påfven
vikariatet i F. till förläning, och 1471 upphöjde
Paul II markgrefven Borso till ärftlig hertig af F.,
som omskapades till ett glänsande fursteresidens,
ett hem för renässanskultur och den första moderna
europeiska staden.

Fig. 2. Palazzo de’ Diamanti i Ferrara.

Efter hufvudgrenens utslocknande
med Alfons II (1597) indrog Klemens VIII
hertigdömet såsom ledigt län och förenade det med
Kyrkostaten. 1437 förlade Eugenius IV konsiliet i
Basel till F., och i april 1438 öppnade han där en
ny synod, som bl. a. bevistades af kejsar Johannes
VIII Palaiologos, för att åstadkomma en union
mellan den grekiska och den romerska kyrkan. Med
anledning af pestens utbrott flyttades konsiliet
1439 till Florens. 1735 upphöjde påfven Klemens XII
biskopsstiftet F. till ärkebiskopsstift. Från 1796,
då F. intogs af fransmännen, utgjorde det först en
del af Cisalpinska republiken, därefter (1805-14) en
del af konungariket Italien. Genom Wien-kongressen,
1815, kom det åter under påfvestolen, med undantag af
den n. om Po belägna delen, som tillföll Österrike,
hvilket äfven höll citadellet i F. besatt. Med
det öfriga Emilien kom F. 1859 till konungariket
Italien. Litt.: Frizzi, "Memorie per servire alla
storia di F." (2:a uppl., 5 bd, 1847-50) och Gruyer,
"L’art ferrarais à 1’époque des princes d’Este" (2
bd, 1897). (J. F. N.)

Ferrara, Francesco, italiensk nationalekonom
och politiker, f. i Palermo 1810, d. i Venezia 22
jan. 1900, blef 1834 chef för Siciliens statistiska
byrå och uppsatte tidskriften "Giornale di
statistica", fängslades 1847 för sin politiska
verksamhet, men kom vid 1848 års revolution på
fri fot och blef medlem af Siciliens provisoriska
regering. Då Bourbonernas välde återställdes,
kvarstannade F. i Piemont, där han befann sig på
en politisk beskickning, och var 1849-64 professor
i nationalekonomi
först vid Turins och sedan vid Pisas universitet. En
kortare tid, maj-juli 1867, var F., som 1865 invalts
i italienska deputeradekammaren, finansminister i
kabinettet Rattazzi. 1868 blef han direktör för
handelshögskolan i Venezia och 1881 medlem af
senaten. Som nationalekonom anslöt F. sig nära
till "harmoni-ekonomerna" Bastiats och Careys
läror. Han utgaf bl. a. det stora samlingsverket
"Bibliotheca dell’economista" (27 bd, 1850-68);
hans kritiska inledningar till där intagna arbeten,
Esame storico-critico degli economisti, utkommo
samlade i 2 bd 1889-90.

Ferrara-Florenskonsiliet. Den närmaste anledningen
till den afgörande brytningen emellan påfvestolen
och konsiliet i Basel 1431-49 (se Baselkonsiliet)
gaf konsiliets ställning till frågan om unionen med
grekiska kyrkan, en fråga, som under trycket af de
framstormande turkarnas anfall bragts å bane af den
bysantinske kejsaren Johannes VIII Palaiologos. I
strid mot konsiliets majoritet, som stannat vid
Avignon i valet af ort för unionskonsiliet, stadfäste
påfven Eugenius IV minoritetens val af Udine eller
Florens. Men han öfverenskom senare med grekerna om
unionsförsamlingens hållande i Ferrara, dit han inbjöd
kyrkomötet att samlas 8 jan. 1438. I mars anlände
kejsar Johannes samt patriarken af Konstantinopel
tillika med en mängd grekiska prelater, inalles
omkr. 700 personer, bland dem den bekante Bessarion,
metropoliten Isidor af Kiev samt ärkebiskopen af
Efesos Markus Eugenikus. 9 april öppnades mötet såsom
unionssynod, ehuru Baselkonsiliet 24 mars bannlyst
"konventikeln" i Ferrara. Ett utskott af 20 personer
(10 från hvardera sidan) behandlade under sommaren
förgäfves tvistefrågorna, hvarefter man öfvergick till
att låta dem dryftas i disputationer mellan sex från
hvardera sidan utsedde talare. Meningsbrytningarna
gällde naturligtvis i främsta rummet det af den
västerländska kyrkan i Konstantinopolitanska
symbolum införda ordet filioque (se d. o.),
hvarigenom uttalades, att den Helige ande utgår af
Fadern och Sonen. Under dessa tvister förflyttades
af påfven konsiliet från Ferrara till Florens, där
det sammanträdde 26 febr. 1439. Såsom orsak till
förflyttningen angafs den i Ferrara härjande pesten;
den verkliga orsaken torde varit, att påfven af
penningnöd drefs att begagna sig af det rika Florens’
erbjudande att bestrida de med konsiliets hållande
förenade kostnader. I april tillsattes nu ett nytt
20-mannautskott för svårigheternas utjämnande,
och i maj lyckades man, då turkarnas framgångar
gjorde grekerna möra, i hufvudfrågan ena sig om
en kompromissformel, hvarigenom grekerna i sak
erkände det ofvannämnda tilläggets berättigande,
ehuru de ej förbundo sig att upptaga detsamma
i sitt symbolum. Under juni lyckades man finna
utvägar till enighet rörande äfven öfriga frågor
(skärselden, användningen af syradt eller osyradt
bröd i nattvarden, mässoffret, påfvens primat), i
den sistnämnda frågan dock blott genom en formel, i
hvilken hvardera parten kunde inlägga sin mening, och
5 juli undertecknades unionsbeslutet af 33 grekiska
och 115 latinska prelater. Dagen därpå firades
unionen med en högtidlig gudstjänst i domkyrkan och
26 aug. återvände kejsaren till Konstantinopel. Äfven
med armenier, jakobiter m. fl. åstadkommos under de
följande åren unionsöfverenskommelser. 1443 flyttades
konsiliet till Rom, där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>