Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fersen, Fredrik Axel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då den länge mognade konflikten mellan konung och
råd väntades komma till utbrott, blef F. en
af hattpartiets främste förtroendemän och valdes
till landtmarskalk. Från detta ögonblick är F.
nästan ända till sin död en af de mest framskjutne
personligheterna i Sveriges politiska lif. Till denna
betydelsefulla ställning bidrogo visserligen yttre
förmåner, såsom börd, släktförbindelser och rikedom
– genom sitt giftermål med riksrådet De la Gardies
dotter och eget arf blef F. en af landets rikaste
män – jämte ett manligt utseende och belefvadt
sätt. Men F. var en stor begåfning på det
parlamentariska området. Hans vältalighet, klara
förstånd och rika människokännedom, hans praktiska
läggning, förmåga att fatta snabba beslut och
vana att leda och ordna, hans ovanliga
själfbehärskning, principfasthet och oförskräckthet – allt
gjorde honom liksom skapad till partichef. Ingen
har såsom han kunnat leda riddarhusets oroliga
öfverläggningar, bevara sitt lugn och sin klara
besinning midt under stormarna eller sammanhålla
sitt parti under de svåraste kriser. F. är otvifvelaktigt
den ypperste representanten för den rikt
utvecklade parlamentariska skicklighet, som frihetstidens
statsskick skapade i vårt land. Att han
äfven förstod intrigens konst och fullt behärskade
riksdagstaktikens alla knep och smygvägar eller
förstod att använda det gängse mutsystemet för att
stärka och sammanhålla partileden, faller af sig
själf; dylikt hörde med till förutsättningarna för
den tidens partilif. På F. själf faller ingen skugga
för egennytta. F. var en uppriktig anhängare af
friheten, icke utan en viss republikansk anstrykning
i sin åskådning, men på samma gång en inbiten
aristokrat, som tänkte sig friheten hvila på
aristokratisk grund och ingalunda var sinnad uppgifva
något af adelns privilegierade ställning. Äfven i
detta afseende är han en af de yppersta typerna
för 1700-talets adliga frihetssträfvanden i vårt land.
En statsmannabegåfning af högre rang var F. icke.
Därtill var han något för dogmatisk i sin anläggning,
och hans politiska vyer voro stundom
begränsade nog, ehuru hans fosterländska syften och
uppriktiga tro på de konstitutionella idealen icke
kunna annat än högaktas. En viss kärfhet i sättet
bidrog stundom att onödigt skärpa de konflikter, i
hvilka han var invecklad. Sitt nit för friheten
fick F. tillfälle att bevisa vid 1755–56 års riksdag,
då han såsom ständernas främste förtroendeman
hade att leda försvaret och utbildandet af den fria
författningen, nedslå och hämnas hofvets revolutionsplaner
och till den förödmjukade konungen frambära
ständernas förmaningar och varningar. Det
var höjden af hattpartiets triumf. När nästa riksmöte
stundade, var partiets ställning redan betydligt
försämrad. F. hemkallades af rådet från
krigsskådeplatsen i Pommern, för att taga ledningen af
partiet, och han valdes af adeln ånyo till
landtmarskalk vid 1760–62 års riksdag. Han har också
en väsentlig andel i, att hattarna icke redan
vid denna riksdag störtades från makten, men för
att rädda partiet måste han strax i riksdagens
början ingå en öfverenskommelse med de missnöjde
hattarna under Pechlin, hvarigenom några af
hattregeringens ypperste, Höpken, Palmstierna och
Scheffer, offrades åt mössornas hat – en manöver,
som knappt bidrog att moraliskt stärka partiet och
därjämte betecknade ett mera dogmatiskt prononcerande
af den gamla partiståndpunkten gentemot
nya utvecklingslinjer, framför allt på det ekonomiska
området. Redan ett år därefter, inemot riksdagens
slut, tvangs F. att söka ett ytterligare stöd för
sitt parti i en försoning med hofvet. Hattpartiet
var räddadt för tillfället från ett fullständigt fall,
men ingalunda stärkt eller reorganiseradt. Efter
riksdagens slut fortsatte F. en tid förbindelsen med
hofvet, men utan annat resultat än att ytterligare
splittra och oroa hattpartiet, då hofvet ännu trodde
sig kunna stå väl med båda partierna för att
behärska dem båda. Vid landtmarskalksvalet 1765
besegrades F. af mösskandidaten Th. G. Rudbeck.
Mösspartiet var nu vid makten, hattregeringen
omstörtades och en hänsynslös räfst anställdes med
den fallna regimens män. Då emellertid hofvet såg
sig utan vinning, öfvergaf det ändtligen på
sommaren 1765 definitivt förbindelsen med mössorna
för att i stället ingå den länge förberedda alliansen
med hattpartiet, hvarigenom detta åtminstone
återvann öfvervikten på riddarhuset. Denna nya
partikombination varade sedan hela frihetstiden ut. Under
ingen riksdag har F. uppträdt med sådan fosterländsk
insikt och kraft som vid denna, då han
skickligt och djärft försvarade sitt fallna parti
gentemot de våldsamma angreppen och med utmärkt
säkerhet visste att blotta mössornas svagheter, gissla
deras öfverdrifter och föra moderationens och den
lagliga ordningens talan. Trots sin oppositionsställning
framträdde F. mer än någonsin såsom
riksdagens mest betydande personlighet och på samma
gång vittnade hans uppträdande därom, att det
gamla hattpartiet börjat afkläda sig sina gamla
brister och i motgången funnit en hälsosam tuktan
till bättring. Det är i viss mån höjdpunkten
af F:s politiska bana. De segerberusade mössorna
sökte befria sig från den besvärlige motståndaren
genom att ställa honom till rätta för ett oförsiktigt
uttalande om sekreta utskottet, men angreppet
misslyckades, då adelns majoritet troget ställde sig
kring den gamle partihöfdingen. Naturligtvis deltog
F. lifligt i de planer, som efter riksdagen voro å
bane för att omstörta mössorna. Det af dem
införda ekonomiska strypsystemet alstrade hastigt nog
en stark reaktion i allmänhetens sinnen, och
begagnande sig däraf lyckades hofvet och hattarna
i förening genom Adolf Fredriks bekanta tronafsägelse
i dec. 1768 och den följande ämbetsmannastrejken
framtvinga en urtima riksdag i Norrköping
1769. Mellan hofvet, hattledarna och franska
ambassadören hade då redan länge underhandlingar
om författningsändring i monarkiskt intresse pågått.
Äfven F. insåg numera nödvändigheten däraf, men
han fasthöll strängt, att en dylik ändring endast
genom ständerna själfva skulle genomföras, och ville
icke gå längre än till att bota de svåraste bristerna
i 1720 års författning. För hans bestämda motstånd
måste alla revolutionsplaner och längre gående
författningsändringar tills vidare läggas åt sidan.
Men därför blef F. mer än andra ansvarig för, att
en reform på laglig väg verkligen skulle komma till
stånd. Vid riksdagens sammanträde visade sig genast
öfvermakten tillhöra de förenade partierna, hofvet
och hattarna, och F. valdes för tredje gången till
landtmarskalk. Så följde en ny omhvälfning af
rådet, som förde koalitionens män till regeringen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
