Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 221-222 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip V - Filip af Schwaben - Filip Birgersson, Jarl. Se Folkunga-ätten - Filipepi, Alessandro di Mariano, vanligen kallad Sandro Botticelli

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ludvig och Maria Anna af Bajern samt bar såsom
fransk prins titeln hertig af Anjou. Af sin
farmors, den spanska prinsessan Maria Teresias,
broder, Karl II, konung af Spanien, insattes han
genom ett af Ludvig XIV gilladt testamente 1700
till arfvinge af hela spanska monarkien.

Efter
Karls död (1 nov. s. å.) tillträdde han sitt
rike, men måste i spanska successionskriget
försvara det mot den österrikiska grenens af
habsburgska huset arfsanspråk. (Se härom Spanska
tronföljdskriget.) Katalonien, som under kriget
hyllat den habsburgske pretendenten, kufvades och
förlorade sina fri- och rättigheter, men Milano,
Neapel och Spanska Nederländerna (Belgien) stannade
genom Rastatt-freden (1714) i Österrikes händer. Sedan
hans första gemål, Maria Lovisa af Savojen, hvilken
under krigsåren eggat honom till större energi,
aflidit 1714, försjönk F. alltmera i overksamhet. Han
lät helt och hållet styra sig af sin andra gemål,
Elisabet af Parma (med hvilken han s. å. förmäldes)
och hennes gunstling, kardinal Alberoni. Hennes önskan
att till förmån för sina och F:s barn återvinna
de forna spanska besittningarna uti Italien blef
nu bestämmande för Spaniens utrikespolitik och
invecklade landet i krig (1717-20; se Alberoni). I
jan. 1724 nedlade F. regeringen till förmån för
sin son Ludvig, men återtog den efter dennes död
(aug. s. å.). Därefter regerade han under Elisabets
och gunstlingen Ripperdas inflytande. 1731 erkände
han den pragmatiska sanktionen mot det att Parma
och Piacenza tillförsäkrades hans son Karl. I
polska successionskriget (1733-38) sände han
30,000 man till Italien samt lyckades verkligen
vinna Neapel och Sicilien för Karl (1735). F. led
af svårmodigt lynne, som än försänkte honom i
viljelöshet, än öfvergick till djup melankoli,
hvari han plägade söka lindring genom sin gunstling
Farinellis sånger. Jfr Baudrillart, "Philippe V
et la cour de France 1700-1715" (5 bd, 1890-1901).
(V. S-g.)

Filip af Schwaben, tysk konung 1198-1208, yngste son
af kejsar Fredrik I och Beatrix af Burgund, f. före
26 juli 1178. Ursprungligen uppfostrad för andliga
ståndet, blef han 1191 (l. 1190) biskop af Würzburg,
men lämnade 1193 efter sin broder Fredriks död det
andliga ståndet, blef 1195 markgrefve af Toscana och
1196 hertig af Schwaben samt äktade 1197 den grekiska
prinsessan Irene (Maria), dotter till kejsar Isak
Angelos. Efter sin broder kejsar Henrik VI:s död
1197 sökte han genomdrifva erkännandet af dennes
son Fredrik (se d. o.), som under faderns lifstid
blifvit vald till tronföljare. Då detta ej lyckades,
lät han själf af det hohenstaufiska partiet välja
sig till konung på en riksdag i Mühlhausen 8 mars
1198. Det welfiska partiet valde till motkonung Otto
af Braunschweig; denne vann 1201 påfven Innocentius
III:s erkännande, kröntes af honom till kejsare och
vann på sin sida de mest betydande furstarna, liksom
han äfven
fann stöd i England. F., som i början haft framgång,
blef 1201 af påfven bannlyst och var en tid i
svårt trångmål, som nådde sin höjdpunkt 1203, då
han af sina motståndare inneslöts i Erfurt. Men
sedan vände sig lyckan (1204). F. lyckades för sig
vinna flera af de affallne furstarna; 1206 eröfrade
han Köln, löstes 1207 från bannet och försonades
med påfven. Däremot ledde de med Otto inledda
underhandlingarna ej till något resultat. 21 juni
1208 mördades F. af pfalzgrefven Otto af Wittelsbach,
som han vägrat sin dotters hand. Se E. Winkelmann,
"Philipp von Schwaben und Otto IV von Braunschweig"
(2 bd, 1873-78), och Engelmann, "Philip von
Schwaben und Innozenz III. 1198-1208" (1898).
(T. H-r.)

Filip Birgersson, jarl. Se Folkunga-ätten.


Filipepi, Alessandro di Mariano, vanligen kallad
Sandro Botticelli [-tjälli], italiensk konstnär,
f. 1447 i Florens, d. där 1510. Först kom han i skola
hos en guldsmed, Botticelli, hvars namn lärjungen
efter tidens plägsed antog, men erhöll senare till
lärare målarmunken Filippo Lippi. På kallelse af
påfven Sixtus IV utförde Botticelli 1480-84 fresker i
Sixtinska kapellet. Efter återkomsten till Florens
blef han starkt gripen af Savonarolas glödande
predikningar mot lyx och sedefördärf. Botticellis
medfödda böjelse för mystik och för svårmodigt grubbel
gaf dock åt denna hans senare lifserfarenhet en
djupare, personligare färg än hvad som i allmänhet
var fallet med hans samtida landsmän. Han var en
ovanligt fantasifull och flitig konstnär, hvars
alstring vittnar om ett säreget, utomordentligt
rörligt, alltmera vidgadt och fördjupadt inre
lif. Tidigt kom också hans egenart till uttryck
i hans konst, ja redan i det första själfständiga
arbete af honom, som Vasari omnämner, allegorien
Fortitudo (Tapperheten, nu i Uffizierna), ehuru
inflytande från Verrocchios och bröderna Pollajuolis
naturalistiska stil däri röjer sig. Ännu bättre kan
Botticellis utveckling, både hans anslutning till och
frigörelse från förebildernas uppfattning och teknik,
studeras i hans många taflor med religiösa ämnen, där
inflytande spörjes äfven af Filippo Lippis älskvärdt
genreaktiga och lifsvarma uppfattning af madonnan och
ännu i ett så moget verk som Madonna med sex helgon
(Florens’ akademi) äfven af Lionardo da Vincis geniala
komposition, individualiserande karaktärsteckning
och perspektiviska behandling. Karakteristiskt för
Botticelli, då han helt och hållet ger uttryck åt sitt
eget temperament, är, att han intresserar sig hvarken
för det oblandadt goda, såsom t. ex. Fra Angelico i
sina madonnor och änglar, eller det oblandadt onda,
såsom t. ex. Orcagna, utan blott för män

Sandro Botticelli. Efter själfporträtt i fresken "Bestraffningen af Korahs uppror".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>