Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med karaktären i eller j, t. ex. talo,
gård, part. sing. taloa, (en del af en)
gård, part. plur. taloja, (några) gårdar,
iness. sing. talossa, i gården, iness. plur. taloissa,
i gårdarna o. s. v. Det finnes äfven en possessiv
böjning, hvarvid ändelser (possessiva suffix)
betecknande egaren tilläggas kasus, som äro
bildade på vanligt sätt, t. ex. taloni, min gård,
talossani, i min gård, talossasi, i din gård,
talossamme, i vår gård, taloissamme, i våra
gårdar. Verbalparadigmet är icke rikt på tempus-
och modusformer; men därtill hör en mängd infinitiv-
och participialbildningar, genom hvilka, använda
i olika kasus och med possessivsuffix, detsamma
uttryckes som i många andra språk genom hela satser,
t. ex. laulaessansa, i det han sjunger, sjöng,
laulettuansa, sedan han sjungit. – Genom ändelser
kan ibland äfven uttryckas detsamma som i andra
språk genom partiklar, t. ex. minäkin tulen, äfven
jag kommer. – Afledningen är synnerligen produktiv
och språkets bildbarhet därigenom mycket stor; i
synnerhet böra märkas de många verbala afledningarna,
genom hvilka olika begreppsnyanser uttryckas
(t. ex. seison, jag står, seisoelen, seisoskelen,
står ofta, seisatan, stannar någon, seisahdan, stannar
plötsligt, seisahtelen, stannar plötsligt flera gånger
o. s. v.). Särskildt afseende förtjäna de många
onomatopoetiska (naturefterhärmande) verben, som
kunna bildas nästan i oändlighet, t. ex. kahisee,
kohisee, kihisee, kuhisee, uttryck för olika slag
af buller. – Af sammansättningar saknas nästan
h. o. h. sammansatta verb; verb med förstafvelser,
hvilka i de indoeuropeiska språken spela en så stor
roll, förekomma icke. – Bland ordfogningar märkas
förbindelser af substantiv och postpositioner,
hvilka sistnämnda i regel äro böjningsformer af
ursprungligen själfständiga ord, t. ex. pöytä, bord,
pöydän alla, under bordet, pöydän alta, "underifrån"
bordet, pöydän alle, under bordet ("till det undre" af
bordet). Genom ordfogning uttryckes verbets negation,
hvarvid förnekningsordet böjes med personaländelser,
men själfva verbet är oböjdt: tule-n, tulet, jag, du
kommer, e-n tule, e-t tule, jag, du kommer icke. –
Metern i den gamla finska folkdiktningen, som
ursprungligen var afsedd endast för sångföredrag,
afviker från såväl de klassiska som moderna
språkens diktformer. Versen består af "trokéer",
d. v. s. versfötter med en tryckstark första
stafvelse (arsis) och en trycksvag andra stafvelse
(tesis) och grundar sig på de betonade stavelsernas
kvantitet. Bortsedt från den första versfoten, hvars
båda stafvelser alltid äro "likgiltiga" (ancipites),
kan en lång betonad stafvelse stå endast i arsis, en
kort betonad endast i tesis, hvaremot alla obetonade
äro ancipites, t. ex. miele/ni mi/nun te/kevi,
airo/ni a/jatte/leri. I den moderna konstpoesien spelar
accenten hufvudrollen.
Genom sin stora rikodom samt genomskinliga, i många
afseenden mycket ursprungliga form intager finskan den
främsta platsen bland de finsk-ugriska språken. Dess
språkliga minnesmärken gå visserligen icke längre
tillbaka i tiden än till 1500-talet, – äldre äro
blott de finska ort- och personnamn, som träffas i
äldre latinska och svenska urkunder –, men det finnes
andra källor, med tillhjälp af hvilka en äldre finsk
språkform kan med framgång rekonstrueras. Först och
främst har man en rikt gifvande källa i de finskan
nära stående språken
(karelska, vepsiska, votiska, estniska, liviska,
se Finsk-ugriska språk), genom hvilka en närmelsevis
riktig bild af den för alla dessa språk gemensamma
urfinska språkformen kan vinnas. En annan betydande
källa har man i de lånord, hvilka finskan under äldre
tider upptagit från kända indoeuropeiska språk och
hvilka äro mycket viktiga äfven i kulturhistoriskt
afseende samt dessutom upplysande äfven för
indoeuropeisk språkhistoria. Genom användande af
båda dessa källor kommer man till den uppfattning,
att det "urfinska" språket talats s. om Finska viken
och att finskan sedan den tiden, under loppet af två
årtusenden, visserligen förändrat sig med afseende
å ljudformen, men icke ens närmelsevis i liknande
grad som t. ex. de nordiska språken under samma
tidslängd. Redan från en tidig urfinsk period –
från tiden före vår tidräknings början – härstamma
de baltiska l. litauisk-lettiska lånorden i finskan,
t. ex. tytär, dotter, af lit. dukter-, siemen, frö,
af lit. semens, kirves, yxa, af lit. kirvis, hihna,
rem, af lit. szikszna (med en senare öfvergång af
urfinskt š [= lit. sz] till h), halla, nattfrost, af
lit. szalna (med en öfvergång af urfinskt ln till ll),
niisi, väfskaft, af lit. ny’tis (med en öfvergång af
t framför i till s) o. s. v. (V. Thomsen, "Beröringer
mellem de finske og de baltiske [litauisk-lettiske]
sprog", 1890). Af lika stort språkhistoriskt, men
på samma gång af betydligt större kulturhistoriskt
intresse än det baltiska inflytandet är det germanska,
hvilket synes börja något senare, men i alla fall
under den urfinska tiden och sannolikt likaledes
redan f. Kr. De äldsta germanska lånorden härstamma
från ett språk med urgermansk (ur-östgermansk)
språkform, som småningom öfvergår till gotiska:
t. ex. jukko, jukka, ok, = got. juk, fnisl. ok
(urgerm. *juka och ännu tidigare *juko), ansas (äfven
ansos), bjälke, = got. ans, fnisl. áss, sv. ås
(urgerm. *ansaz, ännu tidigare *ansoz); tanhu,
boskapsväg, fnisl. to, fnsv. ta, tæ (urgerm.
*tanhu); ruhtinds, furste, = fnisl. drottin,
sv. drott(en) (urgerm. *druhtinaz). Därjämte finnes
det äfven gamla lånord, som otvetydigt härstamma
från urnordiskan, t. ex. saatto, höstack, fnisl.
sáta, fnsv. sata, nysv. såta (urnord. *sâtôn),
napakaira, nafvare, = fnhty. nabagêr, fnisl. nafarr,
sv. nafrare (urnord. *nabagaiRaR). Dessa ord ha
sannolikt blifvit upptagna i Finland, sedan finnarna
(senast under 4:e årh. e. Kr.) började flytta öfver
Finska viken och i sitt nya hemland sammanträffade
med däri bosatta germaner. Den äldsta germanska
(urnordiska) befolkningen i Finland synes ha
väsentligen sammansmält med den finska (måhända
delvis med den senare invandrade svenska?);
emellertid skönjes i finskan (icke i de närmast
besläktade språken) ett senare nordiskt (svenskt)
inflytande, som står i förbindelse med svenskars
bosättningar i Finland samt landets politiska
förening med Sverige. Detta inflytande synes börja
omkr. vikingatiden; det har sedan fortgått in i
den allra nyaste tiden och varit mycket starkt i de
västligaste dialekterna, i synnerhet kring städerna
Åbo och Björneborg. Exempel på hithörande äldre
lån: kaupunki, stad, gutn. kaupungr, nuv. köping,
sunnuntai, söndag, af äldre sunnu-dagher. (V. Thomsen,
"Den gotiske sprogklasses indflydelse på den finske",
1869; E. N. Setälä, "Zur herkunft und chronologie
der älteren germanischen lehnwörter in den
ostseefinnischen sprachen".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
