Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk-ugriska språk, Finska, Ugriska, Finsk-ungerska språk - Finsk-ugriska sällskapet - Finsk-ungerska språk. Se Finsk-ugriska språk - Finslät-fil, mek. tekn. Se Fil - Finsmide - Finspång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälften af 1200-talet, för syrjänskan ega vi några
från slutet af 1300-talet (se ofvan), för finskan äro
de äldsta från 1500-talet, för de flesta från
1800-talet. Endast ungerskan och finskan ha fullt
utvecklat sig till kulturspråk; alla öfriga (utom
estniskan) ha ingen eller nästan ingen litteratur. De
flesta af dessa språk väckte först under 19:e seklet
de lärdes uppmärksamhet, tack vare undersökningar
utförda på själfva språkområdena af sådana forskare
som finnarna M. A. Castrén, Aug. Ahlqvist samt
ungraren Reguly. Dessas exempel har vunnit efterföljd,
och numera ha alla finsk-ugriska språk blifvit
på ort och ställe undersökta af vetenskapligt skolade
forskare, af hvilka några ha egnat 4–5 års oafbrutet
studium åt ett enda språk. Redan på 1600- och
1700-talen fanns det lärda, hvilka hade reda på finskans,
lapskans och ungerskans (den förste var hamburgaren
Martin Fogel, d. 1675, hvilken i handskrift
efterlämnat en hithörande undersökning), delvis äfven
på de öfriga finsk-ugriska språkens inbördes
förvantskap. Detta bevisades på grund af språkens
byggnad i ett äfven i metodiskt afseende betydande
arbete af S. Gyarmathi, ”Affinitas linguæ
hungaricæ cum linguis fennicæ originis grammatice
demonstrata” (1799), ett verk, hvarmed den
finsk-ugriska språkvetenskapen kan anses börja. Den
första systematiska indelningen af finsk-ugriska språk
har framställts af Rask, och denna indelning har
följts äfven af senare forskare, t. ex. Castrén, och
håller med vissa modifikationer streck ännu i dag.
Af arbeten, som behandla alla de finsk-ugriska språken,
förtjäna i främsta rummet omnämnande J.
Budenz’ jämförande etymologiska ordbok
(”Magyar-ugor összehasonlitó szótár”, Budapest 1873–81)
och finsk-ugriska formlära (oafslutad). Från
ljudlärans område må nämnas E. N. Setäläs
”Samfinsk ljudhistoria”, ”Yhteissuomalainen
äännehistoria” (konsonantläran, 1889–90) med flera
tillägg i särskilda afhandlingar och uppsatser. Af
tidskrifter, hvilka hufvudsakligen eller h. o. h. varit
egnade den finsk-ugriska språkvetenskapen, äro de
viktigaste: ”Nyelvtudományi közlemények”
(”Språkvetenskapliga meddelanden”, Budapest, sedan 1862,
37 bd), ”Journal de la Société Finno-ougrienne”
(Helsingfors, sedan 1886, 23 bd) samt ”Finnisch-ugrische
forschungen” (utg. af E. N. Setälä och
K. Krohn sedan 1901, 6 bd); äfven den i Ungern
af B. Munkácsi och I. Kúnos sedan 1900 utgifna
”Revue orientale” innehåller jämte turkologi rätt
mycket finsk-ugrisk forskning. Arbeten i de
finsk-ugriska språkens lexikografi, grammatik och
språkhistoria ha hufvudsakligen offentliggjorts i
Finsk-ugriska sällskapets och Vetenskapssocietetens i
Helsingfors samt i ungerska och ryska vetenskapsakademiernas
publikationer, delvis också annorstädes
(Sjögren, Wiedemann, Hunfalvy, Ahlqvist, Budenz,
Genetz, Halász, Munkácsi, Friis, Qvigstad,
Wiklund, Paasonen, Wichmann, Karjalainen, Patkanov,
Szilasi, Pápay o. a.). Såsom universitetsämne
studeras finsk-ugriska språk naturligtvis ifrigast
i Finland (ord. professur för finska språket sedan
1850 med M. A. Castrén som förste professor,
delad i två 1893, den ena för finska språket och
litteraturen, den andra för finsk-ugrisk
språkvetenskap) och i Ungern (professur för ungerska
1791, för ural-altaisk språkvetenskap 1872, f. n.
flera professurer), men de ha bedrifvas äfven vid
andra universitet (lärostolar i Uppsala och
Kristiania, föreläsningar af V. Thomsen i Köpenhamn
m. fl.). Öfversikter af finsk-ugriska språk äro gifna
t. ex. af O. Donner i ”Journal de la Société
Finno-ougrienne” (I, med språkkarta) och E. N. Setälä i
”Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar”
(1885–88). Jfr O. Donner, ”Öfversikt af
den finsk-ugriska språkforskningens historia” (1872)
och de årliga berättelserna i Finsk-ugriska sällskapets
ofvannämnda tidskrift samt bibliografierna i
”Finnisch-ugrische forschungen”.
E. N. S.
Finsk-ugriska sällskapet, grundlagdt 15 nov.
1883 i Helsingfors på initiativ af O. Donner (se
denne), har till syfte att främja kännedomen om de
finsk-ugriska folken i språkligt, arkeologiskt,
fornhistoriskt och etnografiskt hänseende. Utom genom
föredrag på möten verkar sällskapet för sitt ändamål
genom att utsända stipendiater till de finsk-ugriska
folken (stipendiater, af hvilka några flera år vistats
på ort och ställe, ha skickats bl. a. till lappar,
mordviner, tjeremisser, votjaker, voguler och ostjaker)
samt genom att utgifva arbeten på detta
område i sin tidskrift ”Suomalais-ugrilaisen seuran
aikakauskirja – Journal de la Société
Finno-ougrienne” (sedan 1886, 23 bd utkomna), i sina
”Toimituksia – Mémoires" (sedan 1890, 24 bd
utkomna) samt i serien ”Kansatieteellisiä julkaisuja –
Travaux ethnographiques” (3 dlr med planscher
utk. sedan 1898). 1892 utgaf sällskapet på grund af
d:r A. O. Heikels i Central-Asien gjorda undersökningar
det storartade verket ”Inscriptions de
l’Orkhon”, som innehåller en fotografisk och
typografisk reproduktion af inskrifter, funna vid
Orchonfloden i Mongoliet och skrifna med samma ditintills
obekanta alfabet, som äfven funnits i inskrifter från
trakterna kring Jenisej. Dessa inskrifter dechiffrerades
i nov. 1893 på ett genialiskt sätt af V. Thomsen,
hvilken visade, att språket i dem var fornturkiska,
och offentliggjorde i sällskapets ”Mémoires” en
transskription och fransk öfv. af inskrifterna på de
två viktigaste turkiska monumenten (fr. åren 732 och
735 e. Kr.). Såsom häraf framgår, har sällskapets
verksamhet omfattat äfven icke-finsk-ugrisk forskning,
i syfte att samla material för den slutliga lösningen
af frågan om den finsk-ugriska språkfamiljens ställning
till öfriga språkstammar; utom på det turkiska området
ingå i sällskapets publikationer arbeten ang.
mongoliska (en sällskapets stipendiat, d:r G. J.
Ramstedt, har flera år vistats i Mongoliet), tibetanska
och kinesiska (äfven till Kina har utsändts en
stipendiat).
E. N. S.
Finsk-ungerska språk. Se Finsk-ugriska språk.
Finslät-fil, mek. tekn. Se Fil.
Finsmide kallades fordom det föremål af smidt
järn eller stål, hvilket var filadt, slipadt eller
poleradt, d. v. s. hade en blank yta, till skillnad från
svartsmide, hos hvilket en sådan yta icke var
regel.
L. R.*
Finspång (Finspong), landt- och bruksegendom
samt kanonverkstad i Östergötlands län, omfattade
enl. femårsberättelsen år 1900, då det odeladt
egdes af Aktiebolaget Finspångs styckebruk, 64 65/96
mtl jordbruksfastighet i Hällestads, Risinge, Regna,
Vånga, Skedevi. Ö. Eneby, Kvillinge, Simonstorps
och Tirserums socknar, taxerade till 2,796,800 kr.,
samt annan fastighet och frälseräntor med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
