Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert, Gustave - Flaugergues, Honoré - Flautando - Flauto - Flavescera - Flavia cæsarienis. Se Britannia, Stafford 1 och Warwick 1 - Flavia Neapolis. Se Nablus - Flavianus, romersk biskop. Se Fabianus - Flavianus, namn på åtskilliga patriarker - Flavianus 1. F., patriark i Antiokia - Flavianus 2. F., patriark i Konstantinopel - Flavianus 3. F., patriark i Antiokia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde på samtiden. "Salammbô" betecknar därför ett
försök i en ny riktning. F. har äfven bemödat sig att
återgifva Orienten i hela dess lysande färgprakt. Han
skildrar i starka färger, och beskrifningen blir
stundom något för öfverlastad. Någon större lycka
gjorde detta arbete icke; man hade väntat en ny
"Madame Bovary". Sedan har arbetet bildat skola,
och det är från F:s "Salammbô", som bl. a. Anatole
Frances historiska skildringar utgå. 1869 återkom
F. med en nutidsroman, L’éducation sentimentale,
en skildring från hans egen ungdomstid, en roman
utan alla romantiska händelser, men i hvilken
alla människolifvets illusioner och särskildt
kärleksillusionen bittert sönderplockas. Äfven
detta arbete föll till jorden; publiken fann det helt
enkelt tråkigt. Den hade ännu icke fått ögonen öppna
för den rikedom af fina observationer af det samtida
lifvet, som här framställdes med plastisk klarhet,
om ock kanske stundom med ett öfverflöd af detaljer.
Hans melankoli och hans åsikters pessimism förvärrades
med åren. Kriget 1870, den ringa framgång, som hans
senaste böcker haft, moderns och hans få, men högt
älskade vänners bortgång, förlusten af större delen
af hans förmögenhet, som han ädelmodigt öfverlämnat
åt släktingar, hans sjukdoms förvärrande fördystrade
hans sista år. Hans tröst var vänskapen med George
Sand, med hvilken han stod i liflig brefväxling,
hans nièces, m:me Gommanvilles, trogna vård, och
umgänget med Guy de Maupassant, hvars litterära
utbildning han under dessa år öfvervakade som
en fader. Men aldrig hade hans lifssyn varit så
mörk, aldrig hans ironi så skärande skarp och hans
människoförakt så svart som i hans följande arbete. En
oerhörd beläsenhet ligger gömd bakom skildringarna
i La tentation de Saint Antoine, som utkom 1874. För
att skrifva denne egyptiske botgörares lif hade han
genomforskat teologien, kyrkohistorien, filosofien,
och han låter i munkens syner de olika gudavärldarna
och systemen skrida förbi våra ögon och njuter af att
visa intigheten af all mänsklig kunskap. Det ligger
något af Goethes panteism och Fausts anda öfver detta
arbete. Samma år uppfördes hans enda drama, lustspelet
Le candidat, men utan framgång. 1877 utkommo hans
Trois contes, en novellsamling, hvilken i sina tre
berättelser visar de olika sidorna af hans talang:
den mästerliga nutidsberättelsen "Notre coeur",
medeltidslegenden "Saint-Julien l’hospitalier",
hvars berättelsesätt blifvit bestämmande för
alla senare framställningar af denna art, och den
historiska skildringen från Johannes döparens dagar,
"Herodias". De sista åren af sitt lif skref han på
romanen Bouvard et Pécuchet, i hvilken skildrades två
underliga original, som samla på alla slag af mänsklig
dumhet, ett arbete, i hvilket F:s romantiska hat mot
kälkborgarna får sitt mest skärande uttryck. Den
blef emellertid aldrig mer än ett fragment, som
utkom efter hans död (1881). 1885 utgafs Par les
champs et par les grèves, innehållande hans resa i
Bretagne samt diverse, delvis synnerligen intressanta,
fragment af hans ungdomsdiktning. Dessutom har man
publicerat hans Lettres à George Sand (1884), hans
Correspondance 1830-80 (I-IV, 1887-93), hans Lettres
à Caroline (1906). 1890 restes ett monument med hans
porträttmedaljong och en
allegorisk figur af Chapu i parken utanför museet i
Rouen. 1907 restes därstädes dessutom en staty
öfver honom. Man håller på med att anordna den enda
återstående byggnaden af hans landställe i Croisset,
en liten trädgårdspaviljong i Ludvig XVI:s stil,
till ett Flaubertmuseum. - F:s "Œuvres complètes"
utkommo 1885 i 8 bd.
Under årens lopp har hans rykte växt. Hela den
naturalistiska skolan, Daudet, bröderna Goncourt,
Zola m. fl. såväl som hela den följande generationen,
har lärt af honom. Både den senare realismen och den
nyvaknade romantiken stå i skuld hos honom. Såsom
stilist är han en af den franska litteraturens
förnämste. Få ha med större uthållighet filat på
sina verk än han. Han afskydde upprepningar af
samma ord, pålade sig själf de strängaste och ofta
äfven onödiga och hämmande regler. Men hans språk
är färgrikt och kraftigt och hans perioder fyllda
af en hemlighetsfull musik. - Litt.: Sainte-Beuve,
"Causeries du lundi", XIII, och "Nouveaux lundis",
IV, Zola, "Des romanciers naturalistes" (1880),
Bourget, "Essais de psychologie contemporaine""
(1883), Brunetière, "Le roman naturaliste" (s. å.),
G. Brandes, "Mennesker og værker" (s. å.), Maxime
Du Camp, "Souvenirs littéraires" (s. å.), Maupassant,
"Étude sur Flaubert" (inl. till "Lettres" af G. Sand),
E. Faguet, "F." (1899, i "Les grands écrivains
français"), E. Lundquist, "Om Flaubert och hans
författarskap" (i öfv. af "Madame Bovary"), och Sofia
Adlersparre, "G. F., tecknad af honom själf" (i "Finsk
tidskr.", 1885). J. M.
Flaugergues [flåjä’rg], Honore, fransk astronom,
f. 1755 i Viviers, d. där 1835, lefde som privatman i
sin födelsestad. F., som var en ihärdig astronomisk
observatör, är bekant i synnerhet genom upptäckten
af den stora kometen af år 1811. B-d.
Flautando (it., "flöjtaktigt", af flauto,
flöjt), mus., en för stråkinstrument stundom brukad
föredragsbeteckning, som anger, att stråkdraget bör
föras nära gripbrädet, hvarigenom tonen får en något
klarinettartad klangfärg.
Flauto, mus., italiensk benämning på flöjten. -
F. piccolo, liten flöjt (se Flöjt). -
F. traverso, flöjttravär, tvärflöjt (se Flöjt).
Flavescera (lat. flavescere, af flavus, gul),
gulna. - Flayescent, gulnande, gulaktig.
Flavia cæsariensis. Se Britannia,
Stafford 1 och Warwick 1.
Flavia Neapolis. Se Nablus.
Flavianus, romersk biskop. Se Fabianus.
Flavianus, namn på åtskilliga patriarker. 1. F.,
patriark i Antiokia, f. omkr. 320, d. 404, tillhörde
ungnicenarna i arianska striden; i folkmedvetandet
ihågkommen, emedan han genom sin vältalighet lyckades
förmå kejsar Theodosius att gifva amnesti åt dem,
som 387 framkallat ett stort uppror i Antiokia. -
2. F., patriark i Konstantinopel, presiderade
på det kyrkomöte i nämnda stad, hvilket afsatte
Eutyches (448), men afsattes själf 449 af kyrkomötet
i Efesos. På resan därifrån dog han, troligen
dock ej af misshandling vid mötet, såsom allmänt
berättades. Kyrkomötet i Chalkedon kanoniserade honom
såsom martyr, och äfven den latinska kyrkan erkände
honom såsom sådan. - 3. F., patriark i Antiokia,
tillträdde sitt ämbete 498. Han försökte bilägga den
genom chalkedonska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
