Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Flemalle, Flemael l. Flamael, Bertholet
- Fleming, svensk-finsk adlig ätt
- Fleming, Erik Joakimsson
- Fleming, Klas Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bertholet, belgisk historie- och porträttmålare,
f. 1614 i Liège, d. där 1675, fick sin konstnärliga
utbildning i Rom och vistades länge i Paris, där
han utförde åtskilliga kyrkomålningar samt kallades
till professor vid den kungl. akademien. F:s taflor
röja inflytande af Nic. Poussin. Han saknade icke
kompositionstalang, men var i formen akademisk
och i koloriten svag. Hans flesta arbeten finnas i
Belgien. Nationalmuseum eger af honom en Akilles,
sårad af Paris.
Fleming, svensk-finsk adlig ätt, troligtvis –
som namnet antyder – af flamskt (flandriskt)
ursprung. Dess äldste med säkerhet kände svenske
stamfader var riddaren Peder F., som omtalas i
handlingar mellan åren 1366 och 1406. Från hans
sonsöner Henrik Klasson (lagman i Norra
Finland i senare delen af 1400-talet) och Magnus
Klasson till Ylais och Moisio, härstamma släktens båda
hufvudgrenar, "den äldre" och "den yngre". Den förres
sonson var den framstående finske stormannen Erik
Joakimsson F. (se F. 1), och dennes son Klas
Eriksson F. (se F. 2) blef vid Johan III:s kröning
1569 friherre (hans friherrliga ätt, F. till Vik,
utgick på svärdssidan 1599), medan Erik F:s brorson
Lars Ivarsson F. (se F. 3) blef friherre 1561 vid Erik
XIV:s kröning (hans gren, friherrliga ätten F. till
Nynäs, utgick redan på 1570-talet med stiftarens
son). I början af 1600-talet var hela den äldre
ättegrenen utgången. Den yngre grenen introducerades
1625, med Henrik Klasson F. (se F. 4), som n:o 4
bland adelsätter på svenska Riddarhuset. Hans son,
Erik Henriksson F. (se F. 5), upphöjdes
1654 i friherrligt stånd och blef stamfader för
friherrliga ätten F. af Lais, som 1786 utgick på
svärdssidan. Från ofvannämnde Henriks syskonbarn,
Klas Larsson F. (se F. 6), hvars barn 1651 fingo
friherrlig värdighet, härstammar den ännu lefvande
friherrliga ätten F. af Libelits. En gren af denna
ätt introducerades 1818 som n:o 1 bland friherrar på
finska Riddarhuset, men utgick 1852 på svärdssidan
och 1881 på kvinnosidan. Från ofvannämnde Klas F:s
sonson, Klas Hermansson F. (se F. 10), hvars änka
och barn 1687 fingo greflig värdighet, härstammade
grefliga ätten F., som 1689 introducerades och utgick
på svärdssidan 1729. Äfven en annan greflig ätt F.,
som introducerades 1820 och utslocknade 1831 med
stiftaren Klas Adolf F. (se F. 12), var en gren
af friherrliga ätten F. af Libelits. Den adliga ätten
F. utgick 1825.
1. Erik Joakimsson F., sonson af den ofvan nämnde Henrik
Klasson, krigare och statsman, f. under slutet af
15:e seklet, d. 14 dec. 1548, var en af Finlands
främste adelsmän under Gustaf Vasas regering. Under
befrielsekriget (1521–23) visade han stort nit för
den fosterländska saken och sändes under sommaren
1523 i spetsen för 400 ryttare och 2,000 man fotfolk
till Finland för att befria landet, som Norby hade
i förläning, från det danska väldet. Kustö slott
eröfrades inom kort, och Åbo slott gaf sig efter någon
tids belägring. Sedan äfven Viborgs slott underkastat
sig, var F. herre i Finland. Till belöning för dessa
tjänster utnämndes F. till riksråd (1523), lagman i
Sydfinne lagsaga (1525) och riddare (1528). Han var
Gustaf Vasas högt betrodde rådgifvare i
alla angelägenheter, som rörde Finland, och
kallades därför "flos et columna Finlandiæ"
("Finlands blomma och pelare"). År 1535, under den
s. k. grefvefejden, var F. jämte Severin Kijl
sändebud till Danmark. F. har verksamt bidragit
till Finlands materiella förkofran. Ett mörkt
drag i hans, likasom i andra samtida stormäns,
historia är det öfvermod han ådagalade mot
sina underlydande, i synnerhet mot bönderna,
hvarför han ej sällan emottog skarpa varningar af
konungen. F. innehade betydande förläningar i södra
Finland. M. G. S.
2. Klas Eriksson F., friherre till Vik, den
föregåendes son, Finlands höfvitsman 1591–97, föddes
mellan åren 1535 och 1540 och omnämnes första gången
under Gustaf Vasas ryska krig. Han var en af de
adelsmän, som 1563 belägrade Åbo slott, då hertig
Johan där försvarade sig mot konung Erik XIV, men
slöt sig sedermera till Johan i upproret mot Erik
och blef vid Johan III:s kröning (1569) upphöjd till
friherre. Han intog genom börd, rikedom och gifte
med Ebba Stenbock, syster till Gustaf Vasas tredje
gemål, en betydande ställning i riket och steg, till
följd af konungens gunst, oaflåtligt från värdighet
till värdighet. 1587 utnämndes han till riksamiral,
1591 till öfverbefälhafvare i kriget mot Ryssland
och höfvitsman öfver Finland och Estland samt 1594
till riksmarsk. Han var den mest betrodde af rikets
höga ämbetsmän, särskildt sedan han ensam uti rådet
afstyrkt Johan III från att sända Sigismund till
Polen. Också vid det bekanta mötet i Reval (1589)
mellan Johan III och Sigismund stod han ensam på
konungens sida. Därigenom ådrog han sig de svenske
rådsherrarnas ovilja, och äfven adelsmännen i Finland
hade föga skäl att betrakta honom med välvilja. Den
förföljelse, som 1590 träffade den tappre Karl Horn,
var nämligen till ej ringa del F:s verk. F. var
öfver hufvud icke i besittning af de egenskaper, som
framkalla förtroende och tillgifvenhet. Motståndarnas
skildringar af hans råa seder äro kanske i mycket
öfverdrifna, men det synes dock otvifvelaktigt,
att han äfven för sin tids förhållanden stod på en
låg bildningsgrad. Vid ett besök i Polen benämndes
han af de polske adelsmännen Dominus Admirabilis
("Herr Besynnerlig") i st. f. Dominus Admiralis
("Herr Amiral"), och de finske bönderna kallade honom
"Sot-näsan" eller "Svidje-Klas", efter hans gård
Svidja i Sjundeå socken, där han ofta vistades. Af
naturen härsklysten och befallande, förband han
med dessa egenskaper orygglig beslutsamhet och stor
hängifvenhet för den sak, åt hvilken han egnat sig,
ett karaktärsdrag, som väsentligen föranledde den
roll han spelade under striderna mellan hertig Karl
och konung Sigismund. F., som redan omedelbart efter
erhållen underrättelse om Johan III:s död (1592) visat
benägenhet att motsätta sig hertig Karls befallningar,
beslöt, sedan hertigen och rådet egenmäktigt
sammankallat Uppsala möte (1593), att för framtiden
betrakta konung Sigismund i Polen, icke regeringen
i Stockholm, såsom sitt enda lagliga öfverhufvud. I
ett bref till invånarna i Uppland uppmanade han dem
bl. a. att förblifva konungen trogna, "om någon annan
ville sticka sig emellan och tränga H. K. M. från
det säte, som honom tillkommer". Han vägrade att,
enligt hertig Karls önskan, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0309.html
