Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 567-568 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fleming, Lars Klasson - Fleming, Göran Klasson - Fleming, Klas Hermansson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med en armé af omkr. 15,000 man belägrade Dorpt,
försvarade han och öfverste Wolmar von Ungern i elfva
veckors tid denna stad med en garnison af omkr. 500
man, men tvungos omsider att gifva sig. Efter Dorpts
fall kallades F. till Polen och utnämndes 1657
till öfverkrigskammarpresident vid svenska hären,
hvilket ämbete han förestod både under polska och
danska kriget. 1665 blef han president i Dorpts
hofrätt och 1668 riksråd. I rådet var han en af
sparsamhetspartiets mest nitiske anhängare och varnade
(1670) mot flera donationers bortgifvande, enär en
svår efterräkning en gång kunde komma; 1672 var han
bland motståndarna till förbundet med Frankrike. 1676
blef han såsom rikskammarråd förordnad att biträda
riksskattmästaren Sten Bielke i Kammarkollegii
förvaltning. 1678 sändes han till Estland för att med
ridderskapet och adeln därstädes öfverenskomma om en
särskild bevillning till det då pågående kriget mot
Danmark. 1680 utnämndes F. till lagman i södra Finland;
1682 tillhörde han de riksråd, som Karl XI vid rådets
rensning tillät kvarstanna i detsamma. Under de sista
åren af sitt lif bevistade han, till följd af sin
svaga hälsa, sessionerna i rådet endast sällan. -
1651 upphöjdes han i friherrligt stånd. A.B.B. (S.C.)

9. Göran Klasson F., friherre till Libelits,
den föregåendes broder, riksråd, diplomat,
f. 29 okt. 1628, blef student i Uppsala 1637,
erhöll 1651 jämte syskonen friherrlig värdighet
och utnämndes 1660 tio riksråd och rikskammarråd.
F. var en af reduktionsmännen i släkten samt yttrade
sig i rådet, tyckes det, mera bestämdt för reduktionen
och öfver hufvud emot det Delagardieska partiet än
de flesta andra. I april 1666 skickades han jämte
hofrådet P. J. Coyet såsom ambassadör till England
med uppgift att åstadkomma en närmare förening
emellan detta land och Sverige samt att medla i det
krig, som pågick mellan England å ena sidan samt
det af Frankrike och Danmark understödda Holland å
den andra. Medlingen antogs omsider af samtliga
makter, underhandlingarna fördes sedan maj 1667
i Breda, och där undertecknades frederna 31
juli (n. st.) 1667. F. dog 27 sept. 1667 i Breda,
där hans kollega Coyet aflidit 11 juni (n. st.) s. å.


10. Klas Hermansson F., friherre till
Libelits, den föregåendes brorson, son af F. 7,
president,, landtmarskalk, kungligt råd, f. 15
febr. 1649
i Stockholm, d. 31 juli 1685 i Aachen, erhöll, i
likhet med de fleste manlige medlemmarna af de stora
släkterna denna tid, en till hälften civil, till
hälften militärisk uppfostran. Efter slutade studier
vid Åbo akademi 1669 tjänstgjorde han i Riksarkivet
och Svea hofrätt samt invigdes af sin fader i
kännedomen af statsverket, kammarväsendet och landets
näringsförhållanden. 1671-74 vistades han utrikes,
inskref sig som student i Groningen och tjänstgjorde
vid svenska beskickningen i Paris och Köln. 1674 blef
han hofråd i kungliga kansliet. Vid 1675
års riksdag i Uppsala understödde han ett yrkande, att
rådet borde redogöra för de tillgångar det beredt till
det pågående kriget, och utsågs till medlem af den
kommission, som, i anslutning härtill, vid riksdagen
tillsattes för att undersöka finansförvaltningen
under minderårigheten; s. å. blef han fullmäktig
i Rikets ständers bank. 1677 befordrades F. till
kansliråd och utnämndes 1678 till öfverste för
ett finskt värfvadt regemente till häst. Det stora
förtroende, som konungen hyste för hans ovanliga
duglighet och arbetsförmåga, beredde honom en mängd
uppdrag. Såsom landtmarskalk vid den viktiga 1680 års
riksdag visade han sig väl underrättad om konungens
önskningar och fullkomligt villig att befordra dem
samt var en af enväldets och reduktionens ifrigaste
främjare. I enlighet med den plan, som uppgjorts
före riksdagen, gick man därvid så till väga, att
förslagen om de tilltänkta stora förändringarna
ej framlades af konungen, utan i regel väcktes
bland ständerna själfva, hvarvid F. alltid främjade
dem. F. ville emellertid ej utsträcka reduktionen
till det yttersta. Det visade sig vid riksdagen
1682, då han, gentemot de ofrälse ståndens förslag
om en ytterligare reduktion från adeln, ville
ställa indragningar, som skulle drabba äfven dessa
stånd. F. utnämndes 1680 till landshöfding öfver
Närke och Värmland samt president i Reduktions-
och Likvidationskommissionerna. 1681 förflyttades
han till Uppsala höfdingedöme och blef tillika
president i Kammar- och Kommerskollegierna samt
kungligt råd. Han var nu Sveriges mest framstående
statsman, som näst konungen starkast påtryckte
regeringen dess prägel. Han rådfrågades i allt,
deltog i allt, räckte till öfverallt; hans ihärdighet
brottades med alla hinder, han uppbar en arbetsbörda
utan like (han utarbetade t. ex. själf saker,
som bort åligga hans underordnade att uträtta)
och dref med otrolig kraft alla sina tunga arbeten
framåt. 1683 förordnades F. att ha uppsikt äfven
öfver det gamla Reduktionskollegium. Han var således
på en gång president i fem kollegier. Äfven för
F:s arbetsförmåga var detta för mycket, hvarför
konungen genom ett särskildt bref måste ordna hans
verksamhet och tillåta honom att vara frånvarande
från Likvidationskommissionen, när mindre viktiga
mål där förekommo, samt bevista Kammar- och
Kommerskollegiernas sammanträden endast då, när
han hade någon tid öfrig. Efter riksskattmästaren
Sten Bielkes död, 1684, öfvertog F. helt och hållet
ledningen af rikets kammarverk, och 1684-85 var han
därjämte kansler för Lunds universitet. Men hans
hälsa var nu svårt angripen. Icke blott mödorna,
äfven bekymren, anfallen, hatet hade tärt på hans
lifstråd. En resa till de varma baden i Aachen gagnade
till intet. - F. var otvifvelaktigt, för att begagna
Karl XI:s ord, "af Gud synnerligen begåfvad"; han
satte sitt högsta beröm och sin största ära uti att
tjäna sin konung, för hvilken han hyste en obegränsad,
personlig tillgifvenhet, som af konungen i lika mått
återgäldades, och för arbetet glömde och eftersatte
han, såsom en minnestecknare säger, hälsa, ro och
timlig välfärd. Karl XI tillerkände änkan några gods
för lifstiden samt tvenne nådår - boet var fattigt
- "för hennes mans oförtrutne, hulde och mycket
considerable tjänster". 1687 upphöjdes F:s änka och
barn "för hans förtjänster om riket" i grefligt stånd.
A. B. B. (8. C.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>