Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 637-638 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florman, Johan Gösta Mauritz - Flormanska priset. Se Vetenskapsakademien - Floroglucin - Florsländor - Florus, Julius l. L. Annaeus - Florvingar, zool. Se Nätvingar - Flos Cinæ, farm. Se Maskmedel - Floskler - Flossa - Flosta källa - Flotagräs, bot. Se Sparganium - Flotow, Friedrich Ferdinand Adolph von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1863 fotograiiateljé i Kristinehamn, hvilken han 1867
flyttade till Karlstad och 1871 till Stockholm. Han
utbildade sig i konsten genom utländska resor,
ansågs länge som Sveriges främste fotograf och var
från början ordförande i Svenska fotografernas
förbund. Hans arbete var elegant och i tekniskt
afseende utmärkt.

Flormanska priset. Se Vetenskapsakademien.

Floroglucin, kem., trevärdig fenol, symmetrisk
C₆H₃(OH)₃, isomer med pyrogallol (pyrogallussyra)
och oxihydrokinon. Bildas vid smältning af resorcin
samt af vissa hartser och andra ämnen, t. ex. floretin
(se d. o.) med kali. Det bildar stora, sött smakande
kristaller af smältpunkten 218°. Ger i saltsur lösning
rödfärgning med ved. P. T. C.*

Florsländor, Hemerobiidæ, zool., en familj
af nätvingarnas (Neuroptera) ordning bland
insekterna. Dithörande arter ha borstformiga eller
pärlbandslika antenner och likformiga, tämligen
långsträckta, mer eller mindre genomskinliga och
med talrika tvärnerver försedda vingar, som under
hvilan hållas takformigt hoplagda. Liksom nätvingar
i allmänhet äro de tröga och föga uthålliga flygare,
som vanligen träffas stillasittande på blad af träd
och buskar. Sina ägg fästa de medelst mer eller
mindre långa, upprätt stående skaft på blad. Dessa
ägg ha förr ansetts vara ett slags svampar och
beskrifvits såsom sådana under namnen Crateromyces
candidum och Ascophora ovalis. Larverna äro bredast
på midten och afsmalnande mot ändarna. De lefva af
smärre djur, framför allt bladlöss, hvilka de utsuga
medelst sina långa och spetsiga, rakt framsträckta
mandibler. Hithörande larver pläga därför kallas
bladluslejon. Många af dem ha för sed att betäcka
öfre sidan af sin kropp med utsugna bladlusskinn
eller med små fragment af vegetabiliskt ursprung,
hvilka larverna själfva medelst sina mandibler
fästa på sin plats, där de kvarhållas af med hakar
försedda hår. Före förpuppningen spinner larven in
sig i en kokong, som fästes vid något blad, och då
puppan är nära färdig att genomgå sin förvandling,
genombryter den kokongen och vandrar med en för
puppstadiet ovanlig rörlighet omkring och uppsöker
lämplig plats för sin sista hudömsning. - I vårt
land förekomma åtminstone 39 arter, fördelade på
8 släkten, af hvilka de artrikaste äro Hemerobius
och Chrysopa. Af sistnämnda släkte, hvars arter äro
mer eller mindre blekt gröna, med halfklotformade,
förgyllda fasettögon och tunna, genomskinliga,
i regnbågens färger skiftande vingar, må särskildt
framhållas den vanligaste, den gräsgröna, ofta äfven
rödaktiga Chr. vulgaris, som har en kroppslängd af
omkr. 9 mm. och en vingbredd af omkr. 27 mm. Den
förirrar sig ofta, synnerligast framemot hösten, in i
rummen och visar sig vid beröring ha en obehaglig lukt
i likhet med flera af släktets arter, hvilket gifvit
anledning till benämningen stinksländor.
G. A-z.

Florus, Julius l. L. Annaeus, lefde i 2:a årh. e. Kr.,
sannolikt under Hadrianus, och var författare till ett
historiskt verk (epitome?) om Rom, i hvilket arbete,
till romarfolkets förhärligande, dess historia,
särskildt krigshistorien, behandlas. Det har föga
värde till följd af de oriktigheter i sak, särskildt
tidräkningen, som det innehåller.
Framställningssättet är retoriskt och svulstigt samt
språket öfverlastadt med bilder. Under medeltiden
lästes och begagnades F:s verk rätt mycket. Man
har förr, dock utan grund, tillskrifvit F. de
s. k. periochæ l. epitomæ till Livius’ böcker.
R. Tdh

Florvingar, zool. Se Nätvingar.

Flos Cinæ, farm. Se Maskmedel.

Floskler (af lat. flosculus, dimin. af
flos, blomma), vältalighetsblomster, grannlåt i tal
och skrift, svulstighet, tomma ord. - Flosku1ös,
blomsterrik, grann, svulstig.

Flossa kallas en svensk allmogeväfnad, hvars
rätsida är helt eller delvis täckt med ulltofsar af
olika färger. Framställningssättet är följande. I en
tämligen gles varp af starkt bomulls- eller lingarn
inplockas tofsar af tjockt ullgarn, ordnade i mönster
efter sina färger. Mellan hvarje tofsrad inväfvas
2, 3 eller flera bindeskott af starkt bomullsgarn
eller ock, om vissa delar af ytan skola vara släta,
af fint ullgarn. Om tofsarna medelst snaror knytas
kring varptrådarna, kallas väfnaden
tränsaflossa. Användes hufvudsakligen till mattor.

Gammal skånsk åkdyna i flossaväfnad.

G. A. W.

Flosta källa, ett vid Flosta herrgård, i Altuna
socken, Västmanlands län, från den stora rullstensåsen
n. därom framspringande källflöde, som uppgifves
lämna nära 9,000 l. vatten i minuten och som bildar
en stor damm, vid hvars kanter källådror här och där
öppna sig. Dess vatten drifver h. o. h. en i närheten
belägen kvarn. E. E.

Flotagräs, bot. Se Sparganium.

Flotow [flåtåv], Friedrich Ferdinand Adolph von,
friherre, tysk tonsättare, f. 27 april 1812 på
godset Teutendorf i Mecklenburg, d. 24 jan. 1883 i
Darmstadt, studerade för Reicha i Paris och fick,
sedan han med några glädtigt melodiösa ungdomsarbeten
gjort sig känd, af direktören för Renaissanceteatern
(Paris) i uppdrag att komponera operan Le naufrage
de la Méduse (1839), som inom ett år upplefde 54
föreställningar. Därpå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>