Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 709-710 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fog, bygnk. - Fog - Fog, Brun Juul - Fogar, Skiktningsfogar l. Skiktningsklyfter - Fogaras 1. Komitat i södra Siebenbürgen - Fogaras 2. Stor kommun i nämnda komitat - Fogarasi, János - Fogate. Se Fogde - Fogazzaro, Antonio

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vid yttertrappor ser man ofta stötfogar af det
utseende, som fig. 9 A visar; hvalffogar
göras

Fig. 8. Detalj af nästföregående fig.

stundom med hak- eller s-formiga krokar (se fig. 9
B): i båda fallen äro dessa s. k. "lås"
afsedda att

Fig. 9. S. k. lås.

bättre än med enbart rak fog låsa fast stenblocken
vid hvarandra. - Om fog, geol., se Fogar. I. G. C.

Fog [få’g], eng., dimma, tjocka’, mist.

Fog, Brun Juul, dansk biskop, f. 11 mars 1819,
d. 22 febr. 1896. Han blef 1843 teol. kandidat och
påverkades i synnerhet af Martensen; idkade dessutom
filosofiska studier och vardt 1856 filos. doktor på
afhandl. Cartesius, den nyere filosofis fader. 1847
blef han kyrkoherde i Syd-Själland, förflyttades
1857 till Holmens kyrka i Köpenhamn och blef 1867
prost vid samma kyrka. Han var en i synnerhet bland
de bildade kretsarna omtyckt predikant, och såsom
docent i pastoralteologi (sedan 1865) utöfvade han
ock stort inflytande på många yngre teologer. 1881
blef F. biskop i Aarhus stift och 1884 i Själlands,
men tog 1895 afsked. 1879 blef han teol. hedersdoktor
vid universitetet. 1884-96 utgaf han 4 samlingar
Prædikener. E. Ebg.

Fogar, Skiktningsfogar l. Skiktningsklyfter, geol.,
kallas de fina sprickor eller "släppor", som ofta
förefinnas mellan de särskilda lagren eller skikten
hos en lagrad bergartsmassa, och hvilka bero af
längre eller kortare afbrott i tillförseln af
material under själfva aflagringsprocessen eller
i någon olikhet hos det aflagrade materialets
beskaffenhet. Genom fogarna underlättas bergartens
(t. ex. sandstens, kalkstens) brytning i plattformiga
stycken. Jfr Afsöndring 2, sp. 299.
E. E.

Fogaras [få;garaj]. 1. Komitat i södra Siebenbürgen,
mellan Aluta och Transsylvanska alperna. 2,433
kvkm. 92,801 inv. (1901), 90 proc. rumäner,
5 proc. ungrare, 4 proc. tyskar. Jordbruk på den
fruktbara slätten utefter Aluta; kreatursskötsel med
särskildt användande af de utmärkta alpbetena, dit
stora hjordar för sommaren drifvas äfven från långt
aflägsna trakter. Fogarasbergen, ett parti af
Transsylvanska alperna, nå i Negoj en höjd af 2,536
m. - 2. Stor kommun i nämnda komitat, vid Aluta,
slutstation för järnvägen Hermannstadt-F. 6,457
inv. Säte för komitatsstyrelsen. Berömdt
statsstuteri. Slott från 1300-talet, tillbyggdt
af Bethlen Gábor 1613, nu kasern. Efter denna
stad har ett grekisk-uneradt ärkebiskopsstift
(F. och Gyula-Fehérvár l. Karlsburg) sitt namn,
men ärkebiskopen residerar i Balázsfalva. Vid
F. blefvo, 12 juli 1849. de ungerske insurgenterna
under Bem slagna af den ryske generalen Engelhardt.
(K. B. W.)

Fogarasi [få’garajij, János, ungersk rättslärd och
språkforskare, f. 1801 i komitatet Abauj, d. 1878,
gick in på ämbetsmannabanan, innehade 1848 en
rådsplats i Kossuths finansdepartement och efter
revolutionens slut åtskilliga lägre och högre domar- 
och ämbetsmannabefattningar. Han utgaf en mängd
juridiska och lexikografiska arbeten, af hvilka den
tillsammans med Czuczor (se d. o.) utgifna ungerska
ordboken A magyar nyelv szótára (6 bd, 1862-74)
är mest känd; till följd af sin föråldrade och
ovetenskapliga metod är denna ordbok dock alldeles
förfelad. K. B. W.

Fogate. Se Fogde.


Fogazzaro [fågatsärå], Antonio, italiensk skald,
romanförfattare, f. 1842 i Vicenza, blef juris
doktor i Turin 1861, men egnade sig senare åt
författarskap. Den första dikt af honom, som väckte
uppseende, var novellen Miranda (1874), författad på
orimmade vers, som närma sig prosan; den handlar om
en egoistisk poets förhållande till en ung flicka, som
han förskjuter; Valsolda (1876) är en samling lyriska
dikter, mest naturmålningar från Alperna, hvilka
sedan ingått såsom första afdelningen i hans lyriska
diktsamling Poesie scelte (1898). Det är emellertid
icke inom lyriken, som F. funnit sitt egentliga
område, utan inom prosadikten. Hans förstlingsverk
på detta område, Malombra (1881. sv. öfv. 1888),
har vunnit stor spridning såväl i Italien som i
andra länder; hjältinnan har haft en underlig dröm,
som ingifvit henne den föreställningen, att hennes
olyckliga mormors själ tagit bostad inom henne
och att hon är kallad att hämnas den oförrätt, som
tillfogats mormodern; handlingen är något oredig och
dunkel, karaktärsteckningen eger förtjänster, men
som helhet verkar arbetet snarast som en fantastisk
sensationsroman. Af vida högre värde är däremot den
psykologiska, af en viss stoisk och på samma gång
kristen åskådning präglade romanen Daniele Cortis
(1885; "Daniel Cortis", 1886). hvilken af många
anses såsom F:s främsta verk. Dess motiv utgör den
sedliga viljans seger öfver kärlekens sensuella sida,
i det såväl den starke politikern Cortis som hans
älskade Elena pålägga sig försakelser - den senare
fortsättande ett sorgligt lif med en föraktlig
make. I Il mistero

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>