Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folklekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana landet rundt. Man skulle kunna indela dem i
tankelekar, d. v. s. sådana, som särskildt kräfva
fyndighet eller sinnesnärvaro, såsom gåtor, de
flesta pantlekar, såsom "hålla och släppa"; "lasta
ett skepp", "gömma ring", "låna eld" o. s. v., samt
kroppslekar, bland hvilka exempelvis må nämnas "hoppa
bock", "bryta stubbe" eller "knäkrok", "bryta arm",
"draga fingerkrok", "brottas", "hoppa med stång",
"kasta trissa", "tämja stutar", "kurra gömma",
"ta’ fatt", "kappas om hålet", "springa sista paret
ut", "mala salt", och hvad de allt heta dessa
lekar, alltför välbekanta för att här behöfva
beskrifvas. Förbigås må ej den kända, tämligen
burleska pojkleken "spänna kyrka" (spåna kyrka),
hvilken under benämningen balderone redan tidigt under
medeltiden var en omtyckt lek t. o. m. vid hofven.
Det landskap, där våra gamla idrottslekar bäst
bibehållit sig, är otvifvelaktigt Gott1and. När
Ling, anmärker C. Säve i "Bemærkninger över öen
Gotland" etc. (1843), som det egentliga målet för sina
gymnastiska sträfvanden uppställde allmänna folklekar,
i hvilka de gamla nordiska kroppsöfningarna skulle
ingå, förädlade med plastik från det klassiska Hellas,
visste han ej, att denna vackra dröm redan till en
viss grad hade lif och fäderneärfd verklighet i ett
litet folksamhälle i vårt land, på Gottland. De
gottländska lekarna äro ett märkligt drag i det
svenska folklifvet, dels i sig själfva och dels
därför att de antagligen äro kvarlefvor från allmänna
nordiska bruk; åtminstone hänvisar deras terminologi
på det senare, då flera af dessa lekars namn kunna
härledas från isländska ord och nästan endast af
sådana förklaras. Lekarna äro: 1. Pärk, ett bollspel,
i hvilket icke sällträn nyttjas; det har sitt namn af
"parken", en fyrkant af på marken utlagda stänger,
som i längd mäter ung. 2,5 m. och i bredd 75 cm. (Se
en detaljerad beskrifning af denna lek i Bollspel,
sp. 1016-18.) - 2. Kastä varpä, hvilket tillgår så,
att en flat och, så mycket som möjligt, cirkelrund
sten kastas fram och tillbaka mellan två mål. -
På ett formligt "våg" (täflan), till hvilket en
hel vecka före den utsatta täflingsdagen inbjudning
utgått, vare sig till "änt"- och "inusoknes" (ut- och
insocknes) eller blott till "aigänäs" och "laigänäs"
(själfegande och lejda) inom samma socken, förekomma
följande lekar: - 3. Ränna i kämp, springa kapp. -
4. Drägä honk, draga handkafle, hvilket tillgår
så, att två personer sätta sig på marken och draga
om en kort, rund käpp (i äldre tider förmodligen
en vidjering). De täflande söka att antingen
med långsam dragning taga käppen från hvarandra
eller med häftiga ryck lyfta motståndaren från
marken. - 5. Drägä krokfinger, draga fingerkrok. -
6. Springä langu eller lang-stikel, hoppa öfver en
smal käpp, som ligger öfver två i jorden instuckna
andra. - 7. Störtä stäng, då det gäller att så
långt som möjligt slunga en 6-7 m. lång stång från
axeln. Flera andra, mer eller mindre gymnastiska lekar
finnas. Efter öfyerenskommelse lekas 3-5 lekar på ett
"våg". Äfven bygdens "päikor" (flickor) kunna utmana
karlarna, likväl icke till annat än ett "drägä hank"
och "rännä i kämp", hvarvid de senare i allmänhet ha
den artigheten att låta flickorna vinna. På ett "våg"
tillhöra alltid samma deltagare en och samma flock;
den flock, som vunnit i de flesta lekarna, förklaras
för den segrande och bjudes af den tappande, som
därjämte betalar spelmännen, på förtäring. Lekarna,
taga sig vackert och till och med ståtligt ut,
t. ex. då bollen utan rast i höga bågar flyger
mellan de spelande. För Gottlands folklekar finnes
en utförlig: redogörelse i C. J. Bergmans "Gotländska
skildringar och minnen" (1882; nya uppl. 1901, 1906).
Det landskap, som näst Gottland torde framvisa,
de flesta folklekar under bar himmel, är
Skåne. Jon. Floræus talar i "Flores antiquitatis
Scanicæ" (1743) om "the Skandiskas Floralia och
Midsommarsfröjd", som "äro så högtideligen hållna, at
vid stora eldbrasar the i skog och mark församlade med
dansande och sjungande sig förlustat hafva. Til
bestyrkande här af", fortfar han, "äro ock the gamla
Skånskas Mayvisor (cantilenæ Florales), Mayleker
(ludi Florales), Maygrefvar (Flori), Sommargillen
(conventus Florales), Blomsterprydnader, Midsommars
offrande och mera sådant, som til forna här öfver
alt varit i bruk, men nu til största delen afskaffadt
är, efftertänckelige". I sin "Skånska resa" berättar
Linné, att "lekar, som brukades af the gamla Romare,
voro ännu här (Falsterbo, midsommardagen 1749) i
bruk". Han omtalar en under namnet Slå katten ur
tunnan på följande sätt: "I Fastlagen taga drängarne
en tunna, bara på henne hål, träda därigenom et
rep och hänga henne up emellan tvenne hus öfver
gatan, sedan the förut inuti tunnan inneslutit en
eller två lefvande kattor; när detta är bestält,
rida de til rings, eller förbi tunnan med störar,
och den som af dem kan slå henne sönder blifver
kallad, mera oskyldigt än djerft, kung, som därpå
prydes med krantsar, och får taga af pigoskaran,
hvilken han behagar till dronning; härpå dansas med
andra menlösa nöjen. Efter et par dagar anställes en
annor lek med Löpande, målet utsattes, och en dräng
certerar i loppet med några pigor, han är starkare,
men de lättare, då pigorna löpa i särken. Den som
vinner målet och vadet, prisas, kringföres och blifver
fägnad med sina sponsores. Detta är ej annat än en del
af de gamlas Ars gymnastica, och det Certamen, som
hos dem kallades Cursus Olympicus eller Pythicus,
som var inrättadt att göra ungdomen qvick och
färdig". I sin intagande bok "Folklifwet i Skytts
härad" (1847) uppgifver Nicolovius (N. Lovén),
att "tornerspelet" med katten ännu skall öfvas;
huruvida åter de två arter af "väddelöb" han omtalar
såsom förr brukliga på fastlagsmåndagar ännu voro
vid lif, omnämner han ej. Till folklekar kunde ock
hänföras plägseden att Bära Maj i by. Sista aftonen
i april utgingo i skymningen byns ynglingar, med
kvastar af nyss utspruckna björkkvistar i händerna,
för att sjunga utanför stugorna. Där emottagandet
varit godt och man fått ägg i sina korgar till
pingstgillet, sattes en löfruska i taket. (Jfr
R. Dybecks "Runa", 1842, n:r 2, sid. 66 ff.). Äfven
N. G. Bruzelius-("Allmogelifvet i Ingelstads härad",
1876) talar något om folklekarna i Skåne. Ifall de
gamla nordiska folkfesterna, om hvilka bl. a. Olaus
Magnus ("Historia", bok 15) talar, icke kunna kallas
lekar, voro likväl sådana förknippade med dem;
särskildt kan påpekas ("Runa", 1844) en intressant
uppteckning, med melodi, från Grythytte bergslag,
af en danslek på valborgsmässoaftonens fest.
Såsom redan påpekats, spåras i åtskilliga af våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
