Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkrätt - Folksagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
straffrätten angifver, i hvilken utsträckning ett
lands styrelse, domstolar och exekutiva myndigheter
böra taga hänsyn till främmande staters lagar,
domstolsutslag och verkställighetsbeslut. Men
hvarje särskild stat har att genom sin nationella
lagstiftning bestämma, om i förekommande fall
inländsk eller utländsk rätt skall komma till
användning. Ett privat rättsförhållande eller
ett delictum får icke folkrättslig karaktär
därigenom, att det ena eller det andra kan komma
att bedömas efter ett främmande lands rätt.
H. L. R. (Ask)
En särdeles viktig del af folkrätten är den, som
rör kriget. Folkrätten bjuder, att i krig sådana
medel icke användas, som förorsaka enskild eller
allmän skada, utan att bereda krigföringen något
gagn. I samma mån som civilisationen gått framåt,
har grymheten i krig minskats, och flera försök
ha gjorts att medelst mellanfolkliga fördrag
lagbinda krigföringen. Endast i mindre delar har
detta lyckats rörande kriget till lands, genom
Genèvekonventionen af 22 aug. 1864, förnyad 1906,
som ställer all sjukvård och dem, som ha befattning
med denna, under neutralitetens skydd, och genom
Petersburgdeklarationen af 11 dec. 1868, som förbjuder
bruket af explosiva kastkroppar af mindre vikt än 400
gr. För öfrigt yttrar sig folkrätten endast i gällande
krigsbruk, hvilka iakttagas af alla civiliserade folk,
så långt krigets ändamål tillåter det. Sålunda är
det, enligt allmänna föreställningssättet, ett brott
att använda oärliga och svekfulla krigsmedel, såsom
förgiftade vapen, utspridandet af ämnen, som alstra
smittsamma sjukdomar o. s. v. Att bedraga fienden
genom att begagna hans fana, uniform, signaler
m. m. anses däremot berättigadt äfvensom att nyttja
spioner, ehuru dessa, om de ertappas, äro utsatta för
dödsstraff, likväl icke utan föregående rannsakning
vid krigs- eller ståndrätt. Statens krigsmän ega
folkrättens skydd endast då, när de bära uniform
eller något slags på gevärshåll synligt tecken, så
fäst vid kläderna, att det icke i en handvändning
kan aftagas. Endast dessa samt truppernas s. k. icke
stridande blifva, om de öfvermannas eller gifva sig,
behandlade såsom krigsfångar, d. v. s. skonade till
lifvet, få behålla sina enskilda tillhörigheter med
undantag af hästar och vapen, åtnjuta personligt skydd
och frigifvas efter fredsslutet. Andra, som tagas med
vapen i hand, pläga nedskjutas. Fredliga medborgare
äro skyddade till sina personer, såvida de icke på
något sätt uppträda fientligt. All förstöring, som
icke nödvändiggöres af krigföringen, och tillgrepp
af offentlig eller enskild egendom, som icke har
något med krigföringen att skaffa, anses strida mot
folkrätten. Bombardering af såväl öppna som befästa
städer, hvilka sätta sig till motvärn, är likväl
berättigad. Afslutna fördrag skola, enligt folkrätten,
strängt hållas, och parlamentärer äro oantastliga,
då de rätta sig efter gifna föreskrifter. Inkräktaren
har rätt att ockupera fiendens land, då den lagliga
styrelsen blifvit urståndsatt att vidare utöfva sin
myndighet, men han själf förmår det. Han öfvertar då
landets styrelse, förfogar öfver dess allmänna medel,
uppbär skatter till staten och gör de rekvisitioner,
af hvilka han har behof. C. O. N.
Folksagor. De förste, som på modernt vetenskapligt
sätt upptecknade folksagor, voro de berömde tyske
forskarna bröderna Jakob och Wilhelm Grimm. 1812
utgåfvo de första bandet af "Kinder- und
hausmärchen", hvilket innehöll allt hvad de då
(under sex års tid) samlat. Boken fick snart vänner,
som understödde företaget. Detta deltagande och några
lyckliga fynd af rika sagokällor gjorde, att redan
efter två år ett nytt band kunde utkomma, så att
1814 halft annat hundratal sagor voro bärgade från
sitt mörker. I mer eller mindre bearbetade former ha
emellertid folksagor framträdt i konstlitteraturen,
så länge någon sådan funnits. De äldsta
folksageuppteckningar vi känna finnas i egyptiska
papyrushandskrifter från mera än 2000 år f. Kr. I den
semitiska och grekiska litteraturen finna vi flera
alster, som tydligen grunda sig på folksagor. Ett
synnerligen betydligt bidrag till sagolitteraturen har
lämnats af Indien. Buddistiska lärare sammanarbetade
en mängd sagor i större verk "ramberättelser". De
märkligaste äro: "Pancatantra" (Fem kvällar), som
Benfey (1859) utgifvit på tyska, och den ur dessa
och andra källor härstammande "Hitopadeça" (Sundt
råd). "Pancatantra" anses redigerad i förra hälften
af 6:e årh. e. Kr.; omkr. 570 öfversattes den på
persiska, därefter på arabiska, grekiska, hebreiska
och latin samt sedermera på italienska, spanska
och franska. Den har inverkat på "Gesta romanorum",
den kristna medeltidens äldsta sago- och legendbok,
som anses redigerad omkr. 1340, vidare på Straparola,
utgifvare af "Tredici piacevoli notti" (1550-57; sedan
flera uppl.), och Giambattista Basiles "Pentamerone"
(1637). Från "Hitopadeca" förskrifver sig sannolikt
den bekanta hopflätningen af sagorna i "Tusen och
en natt", denna allbekanta samling, som, antagligen
redigerad under loppet af 14:e årh., finnes öfversatt
på de flesta bildade språk, på franska af Galland 1704
(sista svenska öfv. 1875). Såväl under medeltiden som
under större delen af nyare tiden upptogo författare
folksagornas motiv och bearbetade dem till litterära
konstprodukter. Detta gäller om de franska sagoverken:
Charles Perraults "Contes de ma mère l’Oye", som
utkom 1697, och en kort därefter utgifven samling
af grefvinnan d’Aulnoy. Enligt Hettner var det i
synnerhet de förnäma kretsarna, som med förkärlek
omfattade det nya diktslaget. En mängd efterbildningar
utkom, alla med aristokratiska författarnamn,
och under en tid voro sagorna så på modet, att den
förnäma världen nära nog icke läste något annat. En
stor del af denna litteratur fördes, likväl först
under 1700-talets senare hälft, i bearbetningar öfver
till Tyskland, utan att man kom att tänka på, att det
vore skäl att taga vara på de likartade traditioner,
som lefde hos tyska folket. Väl hänvisade Herder till
dem, men detta synes ha blifvit utan verkan. - Wieland
polemiserade med sin "Don Sylvio von Rosalba" (1764)
mot fesagorna, men något senare måste han själf från
dem tillgripa ämnen, hvilka han emellertid behandlade
ironiskt. Efter honom synes Musäus ha bildat sina
"Volksmärchen der deutschen" (1782-86). Få af dessa
äro verkliga sagor; de flesta äro poetiskt bearbetade
sägner, ty man skilde då ännu icke mellan de förra
och de senare, och Chr. B. E. Naubert bearbetade
i sina "Neue volksmärchen der deutschen" (1789-93)
endast folksägner. Bröderna Grimm bestämde skillnaden
mellan sagor och sägner. Sägnerna (ty. die sagen)
äro alltid fästa vid något bekant, vid en viss ort,
eller vid något historiskt (verkligt eller föregifvet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
