Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 815-816 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fonetiska bokstäfver - Fonnesbech, Kristen Andreas - Fonograf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

folklif", hvilken begynte utkomma 1879. Bland
språkforskare, som uppställt fonetiska
alfabet, må ytterligare nämnas J. Storm
(Norge) och O. Jespersen (Danmark).
Fr. L-r.*

Fonnesbech, Kristen Andreas, dansk statsman,
f. 1817, d. 1880, blef juridisk kandidat 1840
och köpte 1843 Vesterbygaard nära Kalundborg,
åt hvilken egendom han egnade den omsorgsfullaste
skötsel. 1848 blef han medlem af Holbæks amtsråd
och var 1858-72 medlem af folketinget, i hvilket
han spelade en viktig roll som finansutskottets
"ordförer" (referent) och vid diskuterandet af en
mängd lagförslag (vid riksdagen 1860-61 var han
"ordförer" för tolf utskott). 1860 var F. en
af upphofsmännen till det första centerpartiet
("de uafhængige") och valdes s. å. till medlem
af riksrådet. 1864-66 var han medlem af riksrådets
landsting, blef i nov. 1865 finansminister, i maj
1870 inrikesminister, i juli 1874 konseljpresident
och s. å. landstingsman. I juni 1875 utträdde han
ur regeringen, där han visat stor duglighet samt
mycken ifver för utvecklingen af telegraf- och
järnvägsnäten, liksom äfven för "fæste"-väsendets
upphörande. 1876 blef han geheimekonferensråd.
E. Ebg.

Fonograf (af grek. fone, ljud, stämma, och grafein,
rista), fys., en apparat, medelst hvilken vokal-
och instrumentaltoner kunna så att säga magasineras
och därefter åter framkallas, konstruerades
1877 af den nordamerikanske fysikern
Th. Edison.

(Ofvanstående figur visar fonografen
i dess äldsta och enklaste form.) Ett böjdt rör A
täckes vid ena ändan af en tunn metallskifva eller
spänd hinna, i hvars midt en liten stålspets är
fäst. Röret är, såsom fig. visar, så fastsatt vid den
träskifva, som utgör hela apparatens fotställning,
att det medelst en skruf kan föras närmare till
eller längre från metallcylindern B. Denna hvilar
med sin axel på två stöd. Axeln, som i sin helhet
är något mer än tre gånger så lång som cylindern,
är försedd med skrufgänga, så att cylindern, när den
kringvrides medelst vefven C, småningom flyttas från
det ena stödet till det andra. Vore röret A ställdt
så nära cylindern, att
stålspetsen vidrörde densamma, skulle denna rita
en spiralvriden linje på cylindern under dess
kringvridning. Längs just denna spiral är en skåra
nedskuren i cylindern. Då apparaten skall begagnas,
beklädes cylindern med ett tunt stanniolblad,
och stålspetsen sättes i beröring med cylindern,
som kringvrides, under det att man talar i rörets
öppna ända. Därvid, kommer metallskifvan (eller
hinnan), som utgör bottnen i röret A, i vibration,
hvarigenom stålspetsen intryckes mer eller mindre
i stanniolbladet just öfver skåran, där således en
serie af punkter uppkommer. För att åter frambringa
de ljud, som åstadkommo intrycken i stanniolbladet,
aflägsnas A från beröring med cylindern, under
det denna placeras i sin ursprungliga ställning,
hvarefter A framflyttas, så att metallspetsen
återigen berör stanniolbladet. När nu cylindern
kringvrides, måste spetsen följa punktserien å
cylindern, hvarigenom metallskifvan tvingas att
ånyo göra alldeles samma vibrationer som förut och
följaktligen äfven att återgifva samma ljud, som från
början åstadkommo punktskriften å cylindern. Somliga
fonografer äro försedda med särskild apparat för
ljudets återgifvande, hvilken i det väsentligaste
liknar röret A. Det återgifna ljudet blir alltid
svagare än det ursprungliga; kringvridningen bör i
båda fallen ske med samma hastighet, emedan annars
ljudens tonhöjd ändras.

En fonograf af helt annan konstruktion är den af
danske ingenjören Valdemar Poulsen 1900 uppfunna
telegrafonen l. telefonografen (af grek. tele,
fjärran). En elektromagnet, inkopplad i samma
strömkrets som en mikrofon, fäster växlingarna i
mikrofonströmmen och därigenom medelbart äfven det
talade ordet på ett omkr. 1/20 mm. tjockt stålband,
som af ett urverk föres förbi elektromagneten med
en hastighet af omkr. l m. per sekund. När stålbandet
sedermera ånyo ledes förbi elektromagneten med samma
hastighet, uppväcker bandets växlande magnetisering i
magnetens lindningar induktionsströmmar, hvilka ledas
i en vanlig hörtelefon och där reproducera ljudet. –
Denna nya elektriska fonograf är den Edisonska
öfverlägsen i flera hänseenden. Orden återgifvas med
större klarhet och skärpa, och klangfärgen bibehålles
bättre. Dessutom är antalet reproduktioner praktiskt
taget obegränsadt; anställda försök ha visat, att
efter 10,000 reproduktioner ingen märkbar försämring
i återgifvandet af orden inträdt.

Telegrafonen gaf impulsen till uppfinnandet af ännu
ett par nya fonografer, nämligen den af E. Ruhmer
1901 konstruerade fotografofonen, fotografonen
l. fotofonografen (af grek. fos, gen. fotos,
ljus) och W. Nernsts och R. v. Liebens samma år
försökta elektrolytiska fonograf. Vid fotografofonen
koncentreras ljuset från en talande ljusbåge (se
Elektrisk ljusbåge) medelst en cylinderlins på en
fotografisk film, som föres förbi med en hastighet
af ungefär 3 m. i sekunden. Efter framkallningen
synes på filmen ett band af konstant bredd (= längden
af den af cylinderlinsen åstadkomna ljuslinjen),
men med omväxlande svärtning, beroende på de
af mikrofonströmmarna framkallade variationerna
i bågens ljusstyrka. För reproduktion af ljudet
ledes negativet eller en fotografisk kopia (positiv)
med samma hastighet som vid exponeringen mellan en
projektionslampa och en selencell, i hvars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>