Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 821-822 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fontainebleau - Fontainebleauskolan - Fontaine des Bertins, Alexis - Fontaine-l'Évêque - Fontainier - Fontan, Louis Marie - Fontana, italienska konstnärer - Fontana, Prospero - Fontana, Giovanni - Fontana, Domenico - Fontana, Carlo - Fontanafredda - Fontanalia. Se Fons - Fontane, Theodor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(praktverk med text af Champollion Figeac, 1873,
150 planscher, och 1885, 80 planscher).
(J. F. N.)

Fontainebleauskolan [fåtänblå-] kallas i
konsthistorien dels den grupp af italienska målare,
som efter 1530 utsmyckade slottet Fontainebleau - de
voro manierister som Primaticcio, Niccolò dell’ Abate,
Rosso m. fl. -, dels de franske målare, som omkr. 1830
och senare med förkärlek studerade och återgåfvo
naturen i och omkring Fontainebleauskogen. Några
af dem bosatte sig för lifstiden i byn Barbizon
strax utanför parkens västra sida, andra gästade
nejden på längre eller kortare besök. Till skolan
räknas främst Th. Rousseau, François Millet, Jules
Dupré, Corot, Diaz, Jacque, Troyon. De voro så olika
hvarandra i naturuppfattning och framställningssätt,
att det i själfva verket är oegentligt att tala om
gruppen som "skola". Intim och personlig naturkänsla
utmärker dem alla. I måleriets utveckling spelade
de en betydande roll. I Sveriges nationalmuseum är
kretsen representerad genom en donation af Heilborn.
G-g N.

Fontaine des Bertins [fåtån dä berta’], Alexis,
fransk vetenskapsman, f. 1705, d. 1771, var sedan 1733
ledamot af Académie des sciences i Paris och skref
i denna akademis handlingar åtskilliga uppsatser i
mekanik, geometri och ekvationsteori. Hans samlade
arbeten, Mémoires des mathématiques, utkommo 1764.
K. L.*

Fontaine-l’Évêque [fåtan-levä’k], stad i belgiska
prov. Hainaut, 10 km. v. om Charleroi. 6,297
mv. (1902). Järnmanufakturer.

Fontainier [fåtänje], fr. (af fontaine, springbrunn),
tjänsteman, som eger att sköta och utöfva tillsyn
öfver de i en stad, vid ett slott e. d. anlagda
fontänerna.

Fontan [fäta7], Louis Marie, fransk skald, f.
1801, d. 1839, skref oder, epistlar och skådespel
(Jeanne la folle m. fl.) äfvensom åtskilliga liberala
tidningsartiklar. Hans mot Karl X riktade satir Le
mouton enragé (1829), för hvilken han dömdes till
fängelse och höga böter, väckte på sin tid stort
uppseende. Hans litterära verksamhet var präglad af
skarp politisk tendens, vare sig den var journalistisk
eller dramatisk.

Fontana, italienska konstnärer, bland hvilka följande
äro märkligast.

1. Prospero F., historiemålare, f. 1512 i
Bologna, d. där 1597. I Bologna finnas af honom en
målning i kyrkan S. Salvatore, en i S. Giacomo
Maggiore och en i Pinakoteket (Kristi grafläggning). l
Rom utförde F. en del dekorativa målerier i Vigna di
Papa Giulio. Hans dotter och lärjunge Lavinia
F. föddes 1552 och dog 1602.

2. Giovanni F., arkitekt, f. 1540, d. 1614,
arbetade tillsammans med Carlo Maderna på
Peterskyrkans byggnad och utförde (1612)
fontänanläggningen Acqua Paolina i Rom.

3. Domenico F., den föregåendes broder,
arkitekt, f. 1543, d. 1607 i Neapel
som vicckonungens hofarkitekt, var en af den
romerska barockens förnämsta målsmän. Han utförde
bl. a. Sixtus V:s kapell i S. Maria Maggiori i
Rom, Lateranpalatset, Palazzo Reale i Neapel och
fontänanläggningen Acque Felice i Rom.

4. Carlo F., arkitekt, f. 1634, d. 1714,
var verksam hufvudsakligen i Rom, där han
utförde bl. a. fasaden till S. Marcello.
A. L. R.

Fontanafredda, stad i italienska
prov. Udine. Omkr. 1,250 inv. (1901; som kommun
4,802 inv.). Där vunno österrikarna under ärkehertig
Johan 16 apr. 1809 en seger öfver fransmännen och
italienarna, anförda af E. Beauharnais.

Fontanalia (Fontinalia). Se Fons.


Fontane [fåntäne 1. fåtä’n], Theodor, tysk författare,
f. 30 dec. 1819 i Neu-Ruppin, d. 20 sept. 1898 i
Berlin, växte upp i Neu-Ruppin och Swinemünde och
kom 1835 i lära hos en apotekare i Berlin. 1844 fick
F. göra en resa till London, hvilken vardt afgörande
för hans lifsgärning. Efter ett par år lämnade
han sitt yrke och egnade sig sedan uteslutande
åt litterära sysselsättningar såsom tidningsman,
medarbetande först i "Kreuzzeitung", sedan
i"Vossische zeitung". Ofta stadd på resor, besökte
F. England ånyo 1852 och 1855-59 för att studera dess
konst, teater och litteratur. Som krigskorrespondent
deltog han i krigen 1864, 1866 i och 1870-71,
från hvilka han lämnat omfattande och intressanta
skildringar, bl. a. Gefangen. Erlebtes 1870 (1871),
där han berättar om sitt tillfångatagande trots
folkrätten och om sitt fängelselif i Besançon samt
på ön Oléron, och Der krieg gegen Frankreich (2 bd,
1873-76). Sedermera verkade han som teaterkritiker
ända till 1889. Samma år blef han hedersdoktor vid
Berlins universitet.

F:s första vittra verk utgjordes af dikter, Männer
und helden (1850), Von der schönen Rosimunde
(s. å.), Balladen (1861) och Gedichte (1851;
11:e uppl. 1905), i hvars senare uppl. hans lyriska
och episka dikter äro samlade. Egentlig lyriker
var F. likväl ej; däremot tillhöra hans historiska
ballader, som visa stort inflytande från de engelska
och skotska samt ofta hämta sina ämnen från England
(Archibald Douglas), Tysklands bästa inom denna
genre, och åtskilliga ingå i den populära tyska
diktskatten. Under sin andra litterära period sysslade
F. hufvudsakligen med beskrifvande arbeten. Han
offentliggjorde en rad intressanta reseskildringar
från Storbritannien (sedan samlade i Aus England und
Schottland, 1899) samt ett stort verk om sin hembygd,
Wanderungen durch die Mark Brandenburg (1862-82;
senaste uppl. 1905). Den tredje och viktigaste
perioden är hans novellistiska, som inledes med Vor
dem sturm (1878) och följdes af den ena stora romanen
efter den andra: Grete Minde (1880), Ellernklipp
(1881), L’adultera (1882), Schach von Wuthenow
(1883), Graf Petöfy (1884), Unterm birnbaum (1885),
Cécile (1887). Irrungen, wirrungen (1888), Stine
(1890), typisk för hans romanteknik, Quitt (1891),
Unwiederbringlich (1892), Frau Jenny Treibel (s. å.),
Effi Briest (1895; sv. öfv. 1902), af många ansedd
för hans förnämsta arbete, Die Poggenpuhls (1896)
och Der stechlin (1898), hvilka alla utgifvits i många
upplagor och nu äfven föreligga i F:s Gesammelte werke
(1905 ff.), hvars första serie (10 bd) de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>