Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortuna, Fors Fortuna, rom. myt. - Fortuna, astron. - Fortuna, ett slags spel - Fortunatov, Filipp Federovitj - Fortunatus - Fortunatus, romers skald. Se Venantius - Fortune, fr. l. Fortyn - Fortune, Robert - Fortuny y Carbo, Mariano José Maria Bernardo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ymnighetshorn i vänstra handen och i den högra ett roder,
som ofta hvilar på ett klot. Servius Tullius skall ha
infört gudinnans dyrkan i Rom, där hon erhöll många
tempel; bland binamn märkas F. bona (den goda),
F. mala (den onda), F. manens (den beståndande),
F. publica l. populi Romani (statens 1. romerska
folkets), F. privata (den enskildes), F. equestris
(riddarståndets) o. a.; kejsarens F. dyrkades
som F. Augusta (tempel bl. a. i Pompeji, ännu
kvar). Gammal berömd Fortunakult fanns bl. a. äfven
i Præneste och Antium (med orakel). H. Sgn.
Fortuna, astron., en af småplaneterna.
Fortuna, ett slags spel med kulor och kö, på ett
särskildt därtill inrättadt sluttande bord.
Fortunatov, Filipp Fedorovitj, rysk språkforskare,
f. 1848 i Petrozavodsk (guv. Olonets), blef 1875
docent vid universitetet i Moskva och 1898 medlem
af ryska vet. akad. Utom en mängd studier rörande
de indoeuropeiska, särskildt slaviska språkens
fonetik och morfologi, har F. haft epokgörande
betydelse i den europeiska filologien genom sina
grundliga undersökningar af det litauiska språket
och dess ställning till de slaviska i t. ex. Zur
vergleichenden betonungslehre der lituslavischen
sprachen (i "Archiv f. slav. phil." Bd IV). Under
hans ledning utgaf vet. akad. i Petersburg 1897
1:a "delen af "A. Jusjkevitj’ litauiska ordbok".
A-d J.
Fortunatus, lat. ("lycklig"), en saga från förra
hälften af 15:e årh., hvilken eger ett särskildt
intresse genom det uttryck den gifver åt den lifliga
håg för upptäckter och resor i främmande länder,
som utmärkte detta århundrade. Sagan förtäljer
om F. och hans söner, hvilka voro i besittning
af en outtömlig penningpung och en önskehatt, men
just genom desamma råkade i olyckor. Den poetiska
framställningen förlorar sig ofta i det äfventyrliga
och i rena resebeskrifningar, men det hela är dock
afslutadt och karakteristiken förträfflig. Idén
till de underbara klenoderna, som gjort sagan så
populär, anses vara lånad från Österlandet. Närmaste
förebilden till den är emellertid sannolikast att
söka i 120:e kap. af "Gesta romanorum". Den äldsta
tryckta bearbetning af sagan, som ännu finnes bevarad,
är den tyska af J. Heyblen (1509). En aflägg af denna
är förmodligen den gamla svenska uppteckningen:
"Historia om Fortunato, hans pung och önskehatt,
och sedan huru sönnerne effter hans dödh begge
clenodierne ärffde och mycken kortwijl ther med
drefwo, swåra lustigt och kortwilligt att läsa"
(1640-talet). I G. Stephens’ samling finnes en ny
upplaga af denna uppteckning, under titeln "Fortunati
historia, om hans pung och önskehatt", hvilken anses
härstamma från förra hälften af 1700-talet. En
senare, mycket förkortad svensk bearbetning,
"Fortunatus med sin penningpung och önskningshatt"
(1824, flera uppl.; äfven införd i A. I. Arwidssons
"Läse- och Lärobok för ungdom"), hvilken dock ej synes
vara sammandragen af den förra, utan öfversatt från
en senare, sannolikt tysk bearbetning af sagan, har
haft stor spridning. Fortunatussagan har flera gånger
gjorts till föremål för dramatisk behandling, först af
Hans Sachs, 1553, i hans "Tragedia. Mit XXII personen,
der Fortunatus mit dem Wunschseckel und hat V actus"
(1591) och sedermera af engelsmannen Th. Dekker i
"The pleasant comedie of old Fortunato" (1600). Tieck
har också i sin "Phantasus" lämnat en fri bearbetning
af sagan liksom Chamisso i ett ungdomsarbete
"Fortunati glücksäckel und wunschhütlein"
(ntg. af Kossmann, 1895). Jfr P. O. Bäckström,
"Svenska folkböcker", bd 2 (1848).
Fortunatus, romersk skald. Se Venantius.
Fortune [-tyn], fr. (jfr Fortuna), l. Fortyn, lycka,
framgång; förmögenhet, rikedom.
Fortune [fåtjen], Robert, engelsk botanist
och resande, f. 1813, d. 1880 som godsegare
i Skottland, en tid föreståndare för botaniska
trädgården i Chelsea, företog under 1840-60-talen,
på uppdrag från olika håll, mångåriga resor i Kina
(samt äfven till Japan och Formosa) för att studera
teodlingen, bomullsodlingen, silkesmaskodlingen
och rispapperstillverkningen. Han införde tebusken
i Indien, där dess afkastning numera täflar med det
kinesiska teets. Till Europa införde F. en mängd
vackra östasiatiska träd, buskar och örter, som
här vunnit mycken utbredning. F. författade Three
years’ wanderings in the northern provinces of China
(1847; 3:e uppl. 1853, i 2 bd), Two visits to the
tea-countries of China (3 bd, 1852; 3:e uppl. 1853),
Residence among the chinese : inland, on the coast
and at sea (1857) och Yedo and Peking (1863).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
