Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fouché, Joseph, hertig d'Otrante - Foucher, Paul Henri - Foucher de Careil, Louis Alexandre - Foucquet, Nicolas Se Fouquet - Fougères - Fougt, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några månader senare förrådde han
direktorialregeringen och var en af Bonapartes
medhjälpare vid statskuppen 18 brumaire (9
nov. 1799). F. fortfor att vara polisminister till
aug. 1802, då han måste afgå. Efter kejsardömets
upprättande utnämndes F. 10 juli 1804 ånyo till
polisminister. Under de närmast följande åren
uppehöll han med skoningslös stränghet lugn i Paris
och lyckades i lindan kväfva alla sammansvärjningar
mot Napoleon. Den förre jakobinen blef nu despotismens
mest hatade verktyg. Till belöning för sina tjänster
utnämndes F. 1808 till grefve och 15 aug. 1809
till hertig af Otrante (Otranto i Italien). Genom
hemliga stämplingar med Napoleons fiender ådrog
han sig snart därefter kejsarens misstankar, föll i
onåd och afsattes 3 juni 1810. Fastän F. äfven som
privatman fortsatte sina förrädiska stämplingar,
utnämndes han likväl i juli 1813 af Napoleon till
guvernör öfver Illyrien. I nov. s. å. sändes han till
Neapel för att öfvervaka Murat, ett uppdrag, som han
fullgjorde på så sätt, att han uppmanade Murat till
affall från Napoleon. I april 1814 öfvergick F. till
Bourbonerna, men anslöt sig åter till Napoleon efter
dennes återkomst från Elba (mars 1815). Under de
"hundra dagarna" var han ånyo kejsar Napoleons
polisminister, men underhöll samtidigt en hemlig,
förrädisk brefväxling med Ludvig XVIII och hertigen
af Wellington. Efter slaget vid Waterloo genomdref
han, att Napoleon tvangs att afsäga sig kronan (22
juni s. å.). F. blef ordf. i den af kamrarna 23 juni
s. å. tillsatta provisoriska regeringen (commission
éxécutive provisoire). Sedan Ludvig XVIII 9 juli
s. å. återkommit till Paris och återtagit regeringen,
blef F. ånyo polisminister. I sept. s. å. utnämndes
han till sändebud i Dresden, men afsattes redan i
jan. 1816 till följd af amnestilagen, som stadgade
landsflykt för de f. d. konventsledamöter, hvilka dömt
Ludvig XVI till döden. F. flyttade s. å. till Prag,
blef 1818 österrikisk undersåte, flyttade sedan till
Linz och slutligen till Trieste. Denne man, hvilken
börjat som fattig skollärare, efterlämnade trots sitt
praktfulla och dyrbara lefnadssätt en förmögenhet af
14 mill. francs. I Paris utkommo 1822-24 Mémoires de
F., duc d’Otrante, hvilka likväl ej äro författade
af F., utan af någon annan, måhända Alphonse de
Beauehamp. Jfr Jean de Brébisson, "F., duc d’Otrante"
(1906). K. \V.
Foucher [fö j S], Paul Henri, fransk skriftställare,
f. 1810, d. 1875, svåger till Victor Hugo, utgaf
romantiska berättelser, bl. a. Saynètes (1831)
och La misère dans l’amour (1832), samt skref, dels
ensam, dels i förening med andra (Dennery, Desnoyer
m. fl.), omkr. 70 teaterpjäser, af hvilka åtskilliga
uppförts i Stockholm: Coliche ("Coliche", 1845), La
justice du Dieu (1843, "Slottspaviljongen eller den
falska arfvingen", 1846), Les étouffeurs de Londres
("Polischefen och röfvarechefen", 1848), L’éritier
du czar (1849, "Peter den store och hans son", 1850)
och Notre-Dame de Paris (1850). F. skref dessutom
texter åt operettkompositörer (t. ex. Adam).
Foucher de Careil [fö j e de kare’j], Louis Alexandre,
grefve, fransk diplomat och författare, f. 1826
i Paris, d. där 1891, gjorde vidsträckta resor, i
synnerhet i Förenta staterna. Under kriget 1870-71
var han direktör för lasaretten vid Bretagnearmén,
blef 1871 prefekt i dep.
Côtes-du-Nord och 1872 i Seine-et-Marne, men afsattes 1873
af Broglies regering. 1876 blef han senator och
var 1883-86 Frankrikes ambassadör i Wien. F. var en
grundlig kännare af Leibniz och arbetade flera år på
en ny, fullständig upplaga af hans arbeten, hvaraf
dock endast 7 band utkommo ("Œuvres de Leibniz",
1859 ff.; 2:a uppl. 1867 ff.). F. skref dessutom en
del specialarbeten, "Lettres et opuscules de Leibniz"
(1854), "Réfutation inédite de Spinoza par Leibniz"
(s. å.) m. fl., Descartes et la princesse palatine
(1862), Descartes, la princesse Elisabeth et la reine
Christine (1879) samt Hegel et Schopenhauer (1862).
Foucquet [fokä_7], Nicolas. Se Fouquet.
Fougères [f o j är], arrondissemangshufvudstad
i franska dep. Ille-et-Vilaine (Bretagne),
vid Nançon. 19,525 inv. (1901; som kommun
20,952). Tillverkning af läder, skodon och glas;
har ett collège. Det var förr en af de starkaste
gränsfästningarna mot Normandie och har ännu kvar
lämningar af gamla murar och torn. 1 nov. 1793 vunno
vendéerna: där en seger öfver en republikansk här.
Fougt [fokt], Henrik, boktryckare, f. 20 febr. 1720,
d. l dec. 1782 i Stockholm, egnade sig åt~
ämbetsmannabanan, där han omsider avancerade till
sekreterare i Bergskollegium. Han sysselsatte sig
samtidigt med åtskilliga mekaniska uppfinningar och;
 |
| Henrik Fougts första boktryckarmärke |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
