Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankenhöhe - Frankenstein - Frankenthal - Frankenwald - Franker. 1. Germansk folkstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delaren mellan Neckars tillflöden å ena sidan samt
Donaus och Regnitz’ å den andra. Högsta höjden är
Hornberg, 578 m.
Frankenstein [-stajn], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Breslau (Schlesien), vid Pausebach, en
biflod till Neisse. 7,890 inv. (1900). F. är ännu
omgifvet med murar, har progymnasium, katolskt
lärarseminarium och kloster. Mångsidig industri. I
närheten magnesit- och nickelgrufvor.
Frankenthal, stad i bajerska reg.-området
Pfalz (Rhenpfalz) vid Isenach och genom
en 1773–77 anlagd kanal (5 km.) förenadt
med Rhen. 18,191 inv. (1905). Progymnasium,
döfstumanstalt. Sockerraffinaderi (det största
i Tyskland), tillverkning af armatur, maskiner
(bl. a. snällpressar), möbler, cementarbeten, stort
klockgjuteri (där göts 1874 den för Kölndomen afsedda
26,200 kg. tunga "kejsarklockan"). – F. omtalas
redan på 700-talet, blef stad 1577 och omskapades
efter 1608 till en stark fästning, som 1632–35 hölls
besatt af svenskarna. I F. fanns 1755–1800 en berömd
porslinsfabrik.
Frankenwald [-valt], en skogbevuxen bergsträckning
i mellersta Tyskland, bildar föreningslänken mellan
Thüringerwald och Fichtelgebirge. Medelhöjd 600
m. (högsta toppen, Kieferle, 868 m.).
Franker. 1. Germansk folkstam. Namnet franker
(lat. franci; enligt somliga "de frie", enligt andra
härledt ur ett forngerm. ord francho, spjutspets)
möter i historien först på 200-talet såsom betecknande
ett af de stora stamförbund, som då uppkommo hos
germanerna genom förening af flera fylken eller mindre
stammar. Egentligen voro dock frankerna fördelade på
tre stora stammar: 1) de från chatterna härstammande
östfrankerna i det tyska Franken (se Chatter
och Franken); 2) de ripuariske frankerna
(af lat. ripa, strand), som uppstodo genom förening
af chamaver, brukterer, chattuarier och ampsivarier;
de började under 200-talet från trakten af Köln söka
intränga i Gallien, tillbakakastades af Julianus
(omkr. 360), förmåddes af Stilicho att träda i
romersk tjänst och försvarade, ehuru förgäfves, 406
Rhengränsen mot vandalerna (se Folkvandringen); under
den upplösning, hvari detta infall bragte Gallien,
utbredde de sig emellertid själfva v. om Rhen öfver
Maas och till Aachen och Eifels bergstrakt; 3) de
saliske frankerna (troligen af sal, saltvatten,
haf) vid Rhenmynningarna.
De saliske frankerna gåfvo upphof till folkvandringens
starkaste statsbildning. De företogo dock ej några
långväga tåg såsom de östgermanska stammarna, utan
deras vandring bestod, liksom de stambefryndade
ripuariernas, i en förskjutning in på romerskt
område. Äfven deras stam uppstod genom sammansmältning
af mindre stammar eller fylken, af hvilka bataverna
(se d. o.) enligt en åsikt voro de förnämsta. Om så
var fallet, är Tacitus’ uppgift, att dessa invandrat
till Bataviska ön från chatternas land, ett bevis för
att de saliske frankerna och östfrankerna voro nära
besläktade, hvarmed möjligen sammanhänger, att de hade
samma lag (se nedan). I midten af 300-talet hade den
sammansmältning mellan nederrhenska stammar egt rum,
hvarigenom den saliska stammen uppstod. Dessa salier
besegrades 358 af Julianus, men lämnades af honom i
besittning ej blott af Bataviska ön, utan äfven af
Toxandrien (mellan
Maas och Schelde), som de bemäktigat sig. Härifrån
utbredde de sig öfver större delen af det öfriga
nuv. Belgien (till Silva Carbonaria l. "Kolskogen"),
såsom det vill synas utan egentligt motstånd från
Rom, i hvars tjänst de t. o. m. uppträda såsom
"foederati". Till följd af dessa utflyttningar
torde en affolkning egt rum i Rhen-, Maas- och
Scheldedeltat, som förklarar, att det under den
följande tiden är frisiskt område (se Friserna). Vid
den stora omstörtningen i Gallien efter 406 uppträdde
de saliske frankerna åter såsom eröfrare samt intogo
området intill Somme under konung Klodio, den
förste kände merovingern (omkr. 430), och omkr. 50
år därefter började de under Klodvig af samma
ätt de eröfringar, som skulle låta en frankisk
storstat framgå ur folkvandringarnas kaos. År
486 besegrade Klodvig den romerske ståthållaren
Syagrius, hvilken efter Västromerska kejsardömets
fall 476 regerade själfständigt mellan Somme och
Loire; därmed gick den sista återstoden af romerskt
välde i Gallien förloradt, och Klodvig tog där sitt
residens i Paris. Landet vid mellersta Rhen var
denna tid ett tvistefrö mellan alemannerna å ena
sidan samt de ripuariske frankerna och östfrankerna
å den andra. Klodvig kom de frankiske stamfränderna
till hjälp och besegrade alemannerna 496, hvarefter
alemannerna (fullständigt först under en af Klodvigs
sonsöner) kommo under frankisk öfverhöghet och
frankiska kolonister bosatte sig i de sedermera till
stamhertigdömet Franken hörande områdena s. om Neckar
och v. om Rhen (se Franken). Enligt traditionen var
det ett under striden med alemannerna aflagdt löfte,
som förmådde Klodvig att (496) låta upptaga sig
i den romersk-katolska kyrkan, hvilket ledde till
hela hans folks kristnande. Att frankerna sålunda
omedelbart omvändes till den form af kristendomen,
som var rådande bland den romerska befolkningen,
och ej såsom de andra germanfolken till arianismen,
blef af världshistorisk betydelse. Såsom målsman för
den "rätta" tron fråntog Klodvig västgoterna (507)
Gallien s. om Loire; den i andra nya germanriken
rådande motsatsen mellan de arianske inkräktarna
och den romerska befolkningen blef ej utmärkande för
det frankiska riket, som härigenom erhöll en större
fasthet, och detta mäktiga väldes anslutning till
den ortodoxa kristendomen hade till följd, att denna
slutligen lyckades h. o. h. undertrycka arianismen
(se d. o.). Efter segern öfver västgoterna var i
stort sedt hela Gallien utom Burgund frankiskt,
och äfven detta införlifvades i det frankiska riket
under Klodvigs efterträdare (534). Men Klodvig gaf ej
blott uppslaget till Galliens enande under frankiskt
välde; han bragte också hela den frankiska stammen
under sin spira, i det han utrotade de fylkes- eller
stamkonungar, som i början af hans regering funnos
ej blott hos ripuarierna och östfrankerna, utan ock
hos salierna. Det frankiska besittningstagandet af
områdena i Gallien från och med Klodvig innebar
ej såsom det föregående en folkvandring, utan
blott en utsträckning af den frankiske konungens
regeringsmakt. Den romerska befolkningen lämnades i
besittning af sin jord, och frankernas enda företräde
var högre mansbot. Romare och germaner dömdes
efter egna lagar (saliernas stamlag, lex salica,
redigerades möjligen på Klodvigs tid och gällde äfven
för östfrankerna; ripuariernas, lex ripuaria, började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
