Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(palmes académiques) och den 1883 inrättade
dekorationen Mérite agricole.
J. F. N.
Historia. F. har fått sitt namn efter de germanske
frankerna (se d. o.), före hvilkas uppträdande
det är kändt under namnet Gallien.
F. i äldsta tider. I F. ha funnits lämningar
efter en okänd folkras, samtida med mammutdjurets
och renens uppträdande där. Det har genomgått
en stenålder i olika stadier, en bronsålder och
en järnålder. De förste invånarnas ursprung är
okändt. Nya folkslag invandrade sedermera:
kelter och ligurer sannolikt i 9:e årh. f. Kr. och
senare belgier. De senare eröfrade till slut
efter oupphörliga strider hufvuddelen af landet
mellan Rhen och Loire. Romarna, som funno dessa
folkslag tämligen enahanda, kallade dem galler
(se d. o.). Äfven ibererna i södern, som själfva
kallade sig euskaldunak, fränder eller förfäder
till baskerna (se d. o.), innefattades i detta
namn. Fenicierna uppträdde i södra F. redan omkr. år
1100 f. Kr., men utträngdes småningom af utvandrare
från det grekiska Fokaia i Mindre Asien, som där
(omkr. år 600 f. Kr.) gåfvo upphof till kolonien
Massalia (lat. Massilia, nuv. Marseille), hvars roll
som handels- och bildningscentrum för det dåtida
F. knappt kan öfverskattas. Namnet galli återfinnes
första gången i litteraturen i Catos "Origines"
(omkr. 168 f. Kr.) och är måhända besläktadt med
det grekiska galater (gr. [galátai]). Det af
naturen gynnade F. bragtes genom feniciernas och
grekernas inverkan till ett visst välstånd; bergverken
bearbetades, de ädla metallerna utnyttjades, men
i synnerhet jordbruk och boskapsskötsel nådde hög
blomstring. Folkmängden torde vid tiden för den
romerska eröfringen utgjort omkr. 5 mill., hvaraf
de fleste voro bosatta i Loires, Saônes, Seines,
Oises och Sommes floddalar, hvaremot befolkningen
utmed Atlanten och i Meuses floddal sannolikt var
ringa. Landet var öfversålladt med byar (lat. vici)
och befästa städer (lat. oppida), bland hvilka märktes
Bibracte (nu Mont Beuvray, i Morvan), Avaricum (nu
Bourges) m. fl. Stadslifvet var ganska utveckladt
i jämförelse med germanernas. Konstindustrien,
särskildt i fråga om keramik och metallurgi, var
högt uppdrifven, folkets lefnadsvanor voro ganska
kultiverade med afseende på lyx och komfort, men
sederna råa. Religionen, ursprungligen naturdyrkan,
öfvergick till polyteism, ledd af druiderna
(se d. o.), som ock voro domare, vetenskapsmän och
läkare. Nationalkaraktären företedde enligt Caesar
åtskilliga likheter med den nuvarande: utomordentlig
tapperhet, liflig intelligens, utvecklad smak och
begåfning för vältalighet. Familjen var grundvalen för
samhället, och dess öfverhufvud var enväldigt, ehuru
kvinnorna saknade hvarken enskildt eller offentligt
inflytande. Landet bildade aldrig någon nationell
eller politisk enhet, utan de olika stammarna lågo i
ständiga inbördes fejder. Sociala förhållanden voro
dock enahanda: den stridbara jordegande adeln hade,
sedan den dittills allsmäktiga druidismen krossats,
makten, böndernas ställning var jämförlig med de
romerske klienternas, och de talrike slafvarna brukade
husböndernas jord. Adelns makt var stor framför allt
i södra och mellersta F., där de lägre klasserna
voro politiskt och ekonomiskt beroende af densamma. I
andra trakter åter valde folket själft sina ämbetsmän,
t. o. m. konungarna, hvilka där berodde af folket
och prästerna. Sedan romarna gjort sig till herrar
öfver Italien och underkufvat där boende galler,
vände de sig mot det egentliga Gallien, där de redan
125 f. Kr. bildade en romersk provins (Provincia
Narbonensis, nu Provence). Troligen
utvidgades denna besittning under kriget med
cimbrerna. Först sedan Cæsar blifvit prokonsul i det
romerska Gallien, blef emellertid hela landet eröfradt
af romarna (58-50 f. Kr.). Litt.: Bouquet, "Recueil
des historiens des Gaules et de la France", Cougny
och Lebègue, "Extrait des auteurs grecs concernant
la géographie et l’histoire des Gaules" (1888-92),
Ruelle, "Bibliographie générale des Gaules"
(1880-86), Thierry, "Histoire des Gaulois" (10:e uppl.,
1877) och "Histoire de la Gaule sous la domination
romaine" (4:e uppl., 1878), samt E. Desjardins,
"Géographie historique et administrative de la Gaule
romaine" (4 bd, 1876-93).
F. romersk provins (50 f. Kr.-486 e. Kr.). Caesar hann
ej närmare ordna den nyförvärfvade provinsen. Detta
blef Augustus’ verk (27 f. Kr.). Han ändrade de
gamla provinsernas gränser och gaf de flesta
städerna nya namn. En mängd romerska kolonier
anlades. Gallien delades i fyra provinser (Gallia
Narbonensis, Aquitania, mellan Pyrenéerna och
Loire, G. Lugdunensis, mellan Loire och Seine, och
G. Belgica, n. ö. om sistnämnda flod) och sextio
municipier. Somliga af de galliska stammarna
fingo behålla sina lagar och erhöllo såsom
"bundsförvanter" en friare ställning. De gamle
gudarna fingo romerska namn, människooffer förbjödos,
och politiska företrädesrättigheter gåfvos åt de
städer, som afsvuro druidismen. - Diocletianus
(284-305) ändrade Augustus’ indelning: han bildade
af Britannien, Spanien och Gallien en af rikets 4
prefekturer och indelade Gallien i 17 provinser,
förenade till 2 dieceser. Den romerska kulturen
gjorde stora framsteg. Praktfulla triumfbågar, tempel,
teatrar, rännarbanor, vattenledningar m. m., hvaraf
storartade ruiner ännu mångenstädes finnas kvar,
uppfördes i städerna. Roms språk, seder och lagar
blefvo härskande. Den andliga odlingen främjades
genom goda och många skolor, och flera romerska
författare af rang voro till börden galler. En
begränsad provinsiell själfstyrelse samt ansatser
till en gemensam representation funnos. Många af
stormännen blefvo romerska senatorer. Jordbruk,
handel och industri blomstrade, och ett därmed
sysslande medelstånd började uppkomma. Mot midten
af 2:a årh. kommo kristna predikanter. Kristendomen
utbredde sig, trots förföljelserna, och Gallien blef
snart ortodoxiens värn mot de från östern kommande
kätterierna. Redan på Cæsars tid hade Gallien
utsatts för härjningar af de germanska stammarna,
men hade skyddats af det då ännu mäktiga Rom. Men
från midten af 3:e årh. blef Gallien ett värnlöst
byte för barbariska folk. Alaner, vandaler,
burgunder och västgoter hade plundrande genomtågat
hela landet och bemäktigat sig delar af detsamma,
då de saliske frankerna under Klodvig genom
slaget vid Soissons (486) eröfrade det sista område,
som, åtminstone till namnet, lydde under romerske
kejsaren. Litt.: Mommsen, "Römische geschichte",
d. V, Duruy, "Histoire des romains" (III-VII, 1885),
Fustel de Coulanges, "Histoire des institutions
politiques de l’ancienne France" (6 band, 1875-92),
Viollet, "Histoire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
