Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Constans, missnöjd med åtskilliga af Tirards
eftergifter åt radikalerna, ur ministären, som
därigenom förlorade all kredit och 14 mars inlämnade
sin afskedsansökan. Den närmaste orsaken till
frihandlaren Tirards fall var, att kammarens majoritet
efter de sista valen blifvit protektionistisk. Det
af Freycinet bildade nya kabinettet, hans fjärde, i
hvilket Constans blef inrikesminister, mottogs med
förtroende både af kammaren och folket. Radikalerna
och monarkisterna voro nu utan inflytande, och
regeringens anseende höjdes genom finansministern
Rouviers kloka förvaltning, som understöddes af
det stigande välståndet i landet. Detta framgick
bl. a. af utomordentligt höga exportsiffror för
senare delen af 1889. Utrikespolitiken, som under de
senare åren icke varit af större betydelse, började
nu åter få sådan. Redan länge hade franska statsmän
önskat ett närmande till Ryssland, och man sökte
nu genom hvarjehanda diplomatiska tjänster samt
genom att arrestera och döma ett antal nihilister,
som tillverkade bomber i Paris, åstadkomma ett
dylikt. Vilhelm II:s tronbestigning och oroande
uppträdande redan i början af sin regering (1888)
samt en serie lånetransaktioner mellan F. och
Ryssland förberedde det också. 1891 sändes en
fransk eskader till Kronstadt och rönte där det
hjärtligaste mottagande. Hela F. jublade, och då
Ryssland samtidigt sökte ett lån å 500 mill. frcs i
F., blef detta sju gånger öfvertecknadt. Äfven påfven
närmade sig vid denna tid franska republiken. Han
gillade den af kardinal Lavigerie uttalade meningen,
att franska prästerskapet skulle ansluta sig till
republiken, och därmed förlorade monarkisterna ett
starkt stöd. En ny konflikt mellan republiken och
de klerikale höll emellertid på att utbryta såsom
följd af franskfientliga demonstrationer i Rom,
hvilka framkallats af en fransk pilgrim, men den
afvärjdes af påfven, som uppmanade (jan. 1892)
F:s katoliker att till religionens skydd ansluta
sig till republiken. Detta medförde, att 40
monarkistiska deputerade (de s. k. "rallierade",
fr. les ralliés) öfvergingo till republikanerna
och att en kristlig förening, som varit en härd
för agitationen mot republiken, upplöstes. 1891
höjdes ytterligare tullarna, och regeringen fick i
de konservative tullvännerna ett kraftigt stöd mot
radikalerna. Men ett i febr. 1892 framlagdt förslag
till lag om religiösa sällskap störtade kabinettet
genom de konservatives och radikales gemensamma
motstånd. Loubet blef ministerpresident (27 febr.),
men den nya ministärens politik blef lik den gamlas
(de fleste af det förra kabinettets medlemmar
hade ingått i det nya). I sina grundvalar skakades
republiken genom den katastrof, som framkallades genom
rättegången mot ledarna af Panamabolaget. Efter många
uppskof beslöt regeringen kriminellt åtal mot dem
15 nov. 1892, och 21 s. m. anklagade boulangisten
Delahaye i kammaren 150 deputerade, bland dem forna
ministrar och andra höga ämbetsmän, att ha i en
eller annan form tagit mutor af Panamabolaget,
och på hans yrkande tillsattes en parlamentarisk
undersökningskommission. Den allmänna oron stegrades,
när bankiren baron Reinach, som ledt Panamabolagets
penningtransaktioner, dödade sig för att undandraga
sig ansvar inför kommissionen. Då kammaren mot
justitieministern Ricards protester beslöt, att den
aflidnes lik skulle obduceras, afgick
kabinettet Loubet, och Ribot bildade 7 dec. ett
nytt, i hvilket alla de förre ministrarna, utom
Ricard och Cavaignac, kvarstodo. Men då ministrarna
Rouvier, Freycinet och Burdeau på grund af angrepp
för delaktighet i affären måste afgå, nödgades
Ribot 1 jan. 1893 ombilda sitt kabinett. Samtidigt
började inför Paris’ polisdomstol rannsakningen med
Panamabolagets förvaltningsråd, af hvilket den gamle
de Lesseps och Eiffel voro de mest bekante. De dömdes
till höga böter och fängelsestraff, ehuru domen
i juni upphäfdes af kassationsdomstolen. Ännu mer
sensationell blef rannsakningen inför jurydomstolen
i Paris med det nämnda förvaltningsrådet såsom
bestickare och en minister (Baïhaut, se d. o.) samt
12 senatorer och. deputerade såsom bestuckna. Alla
frikändes dock utom Baihaut, Blondel och Lesseps,
men den förste ansågs af opinionen ha fått tjäna
som syndabock för många af de frikände. Därmed var
"Panamaaffären" officiellt afgjord. Regeringen,
som under processen haft kammarens understöd,
blef nu störtad, och Dupuy bildade 5 apr. 1893
en ny, i hvilken dock 7 af den förra ministärens
ledamöter behöllo sina portföljer. Utgången af
valen till deputeradekammaren, hvari deltagandet var
påfallande lamt, hösten 1893 (republikanerna fingo
513 röster, bland dem 60 radikala och socialister,
de konservative 68) stärkte regeringen och gaf ny
fart åt revanschplanerna. Dessa framträdde vid
de stora festligheter, som bereddes den ryska
eskader, som i okt. besökte Toulon. I slutet
af nov. tvangs emellertid ministären att afgå,
och Casimir-Périer bildade 3 dec. en ny, som
kraftigt uppträdde till ordningens bevarande mot
anarkistiska och arbetaroroligheter, men efter
knappt 1/2 år nödgades afgå. Dupuy återkom till
makten, 31 maj 1894. Bland hans kolleger utmärkte
sig särskildt utrikesministern Hanotaux för sitt
energiska ingripande i kolonialpolitiken. Efter
Carnot, som 24 juni till allmän sorg mördades i
Lyon af en anarkist, valdes 27 s. m. Casimir-Périer
till republikens president. 8 sept. s. å. afled i
England tronpretendenten grefven af Paris, och hans
äldste son, hertig Filip af Orléans, blef i stället
monarkisternas kandidat. - I slutet af året beslöt
nationalförsamlingen krig mot Madagaskar, som två
år senare blef en fransk koloni. Då Casimir-Périer
emellertid oafbrutet förföljdes af i synnerhet den
socialistiska pressen, fann han sig föranlåten att
afgå 15 jan. 1895, hvartill äfven andra, hittills
okända skäl synas ha bidragit. Dupuy, som dagen
förut också demissionerat, måste nu fortfarande
funktionera, till dess ny president valts, hvilket
skedde 17 jan. 1895, då nationalförsamlingen vid
andra omröstningen därtill utsåg Felix Fauré. Det
af Ribot 26 jan. bildade kabinettet föll redan
i okt., hvarpå den radikale kammarpresidenten
Bourgeois 1 nov. bildade ett nytt kabinett, där
ingen af det föregåendes medlemmar hade plats,
något, som ej inträffat efter 1877. 23 april 1896
nödgades dock hela kabinettet afgå, väsentligen på
grund af senatens fientliga hållning, hvarefter den
konservative och protektionistiske Méline bildade ett
nytt. Vänskapen med Ryssland fick ett i hela F. med
entusiasm hälsadt uttryck, då kejsar Nikolaus II och
hans gemål i okt. 1896 voro F:s gäster i Cherbourg,
Paris och Châlons. Detta liksom Faures besök i
Peterhof i aug. 1897 bragte den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
