Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1185-1186 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans af Assisi - Frans från Paola - Frans från Sales - Frans Josef I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Torvald Höjer, "Nyare forskningar rörande den åelige
Franciscus från Assisi och franciskanordens äldsta
historia" ("Hist. tidskr." 1907). Kritiskt har
F:s historia behandlats först af jesuiten Suysken
(1768) och Hase (1856); af moderna arbeten märkas:
Müller, "Die anfänge des minoritenordens und der
bussbruderschaften" (1685), Thode, "Franz von Assisi
und die anfänge der kunst der renaissance in Italien"
(1880; ny uppl. 1904), Sabatier, "Vie de S. François
d’Assise" (1894. sedan många uppl.; sv. öfv. 1895),
Speculum perfectionis (1898), Goetz, "Die quellen
zur geschichte des hl. Franz von Assisi" (1904),
och Joh. Jörgensen, "Den hellige Frans af Assisi"
(1907). T. H-r.

Frans från Paola, katolskt helgon, f. sannolikt
1416 i Paola (Kalabrien), d. 1507, blef redan såsom
gosse franciskan, men flyttade vid fjorton års ålder
till en grotta, där hnn förde det mest asketiska
lif. 1436 stiftade han minimernas orden (minimi
fratres), som var en gren af franciskanorden och till
hvars regler hörde att undvika allt köttätande. Han
kallades 1482 till Frankrike för att rädda Ludvig XI:s
lif och tillbragte där sina återstående dagar. 1519
kanoniserades han af påtve Leo X. Åminnelsedag 2
april. Hans orden räknade under sin blomstringstid
(till omkr. 1600) 450 kloster; nu finnas blott 19,
däraf 15 på Sicilien. Se M. Heimbucher, "Die orden
und kongrcgationen der katholischen kirche" l (2:a
uppl. 1907). (Hj. H-t.)


Frans från Sales [sal], fr. François de Sales, grefve,
katolsk kyrkolärare, helgon, f. 1567 på slottet
Sales, i närheten af Annecy (Savojen), d. 1622 i
Lyon, blef 1599 koadjutor i Genève och 1602 biskop
därstädes, d. v. s. in partibus infidelium. Han
använde nu sin vinnande personlighets trollmakt
lika väl som fanatiska förföljelser till att
omvända protestanterna i södra Schweiz. Så stor
var hans framgång, att hnn säges ha vunnit 72.000
människor för katolicismen. 1604 kallades han
som biktfader åt baroncssan Françoise de Chantal
och fördes därigenom till studium af den heliga
Teresias skrifter. Under rikt tankeutbyte med
sitt begåfvade biktbarn utbildade han nu Teresias
kvietistiska mystik till en uppbyggelselitteratur
af så mäktig kraft, att han snart blef sin tids mest
firade katolske kyrkolärare. Hans Introduction à la
vie dévote har blifvit den katolska världens mest
spridda andaktsbok näst efter Thomas a Kempis’. I
Traité de l’amour de Dieu ger han den kanske
djupaste själsanalys, som mystiken åstadkommit. -
Tillsammans med m:me de Chantal grundade han 1610
Visitantinnornas orden, hvilken enligt Luk. 1:39
skulle ha till uppgift att besöka alla behöfvande
(stadfäst 1618, med flickskoleundervisning som
hufvuduppgift). F. kanoniserades redan 1665 af
Alexander VII (hans åminnelsedag är 29 jan.); af
Pius IX upphöjdes han 1877 till Doctor ecclcsiæ
(se d.o.) F:s Œuvres complètes utkommo i
vetenskaplig uppl. i 12 bd 1890-1902. Jfr F. Strowski,
"S. François de Sales" (1898), och De Margerie,
"S. François de Sales" (7:e uppl. 1903).
Hj. H-t.

Frans Josef I, kejsare af Österrike, konung
af Ungern, sonson till kejsar Frans II och son
till ärkehertig Frans Karl och prinsessan Sofia af
Bajern, konung Maximilian I:s dotter, föddes 18
aug. 1830. Hans uppfostran leddes i strängt katolsk
och klerikal anda. Utvecklingen af de tilldragelser,
som följde på 1848 års revolution förde honom tidigt
på tronen.

Då efter undertryckandet af oktoberupproret
i Wien (1848) de ledande personerna vid hofvet
förmått hans farbroder, kejsar Ferdinand I, att
abdikera, och då hans fader afsagt sig sina anspråk,
tillträdde han 2 dec. 1848 regeringen. Under hans
första regeringsår var furst Felix Schwarzenberg
allrådande minister. Det var under denna tid, som det
ungerska upproret med rysk hjälp kufvades och Radetzky
undertryckte de samtidigt pågående frihetsrörelserna
i Lombardiet-Venezien. Efter Schwarzenbergs död
1852 började F. personligen bli den bestämmande
i styrelsen, och han har sedan alltjämt valt sina
ledande ministrar och angifvit regeringens allmänna
riktning, hvarvid experimenterats än med strängt
absolutistisk och centralistisk styrelseform, än
med liberal centralism, än med eftergifter åt de
många sinsemellan stridande nationaliteterna samt
nu till sist med allmän rösträtt och en åtminstone
delvis från partikularistiskt nationella synpunkter
frigjord regeringspolitik. Om dessa växlingar i F:s
politik se närmare Österrikisk-ungerska monarkien
(Historia). Reaktionspolitiken på 1850-talet
leddes af minister A. von Bach. Dess kyrkopolitiskt
betydelsefullaste tilldragelse, afslutandet af 1855
års konkordat med påfven, hvilket utplånade många
af Josef II:s reformer och lade stor makt i det
katolska prästerskapets händer, torde väsentligen ha
berott på den ultramontant sinnade kejsarens eget
ingripande. Samtidigt isolerades Österrike utåt
och ådrog sig särskildt under Krimkriget (1853-56)
Rysslands ovilja, utan att vinna västmakternas
bevågenhet. I Österrikes krig mot Sardinien och
Frankrike 1859 deltog F. personligen och visade vid
Solferino stort mod. Genom fördraget i Villafranca
s. å. måste han afträda Lombardiet. Sedan detta
krig blottat rikets svaghet, fann kejsaren sig
föranlåten att ändra system och införa representativa
författningar såväl för de särskilda "kronländerna"
som för monarkien i dess helhet. Med Ungern
kunde ingen uppgörelse komma till stånd, så länge
F. afböjde dess kraf på en själfständig ställning
inom monarkien. 1864 deltog Österrike med Preussen
i kriget mot Danmark, men tvisten om de i kriget
eröfrade landsdelarnas öde ledde i sin ordning till
1866 års krig mellan de tyska stormakterna, Österrikes
utdrifvande ur Tyskland och förlusten ai Venezien till
det nya konungariket Italien. Dessa olyckor förmådde
F. att försona sig med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>