Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Viau (1590-1626). Om man jämför Régniers stil med
Malherbes, finner man snart, huru genomgripande
denne senares reform var, ehuru den blott tyckes
träffa den yttre formen; och man måste erkänna, att
den i ganska stor omfattning var fullt berättigad,
ty Malherbes ädla, enkla språk och smakfulla, vårdade
stil gifva honom ett stort företräde framför Régnier,
fastän han ingalunda utmärker sig för högre poetisk
begåfning. Af Malherbes direkta lärjungar anses
Racan (1589-1670) och Maynard (1582-1646)
vara de förnämste. Något senare än dessa uppträdde
en skara diktare, som lämpligen kunna fördelas på
tre grupper efter den genre de bearbetade. Bland
dem skrefvo Voiture (1598-1648), Benserade
(1612-91), Malleville (1597-1647) m. fl. -
tillhörande det förnäma kotteri, som vid denna tid
samlades omkring m:me de Rambouillet (1588-1665) och
utöfvade ett stort inflytande på den poetiska smaken
- s. k. vers de société, d. v. s. smärre lyriska
dikter, t. ex. sonetter, rondåer och små skaldebref,
hvilka mera voro afsedda för den krets, för hvilken de
först upplästes, än för den stora allmänheten. Andra
åter, såsom Saint-Amant (1594-1660), d’Assoucy
(1604-79) och delvis äfven Scarron (1610-60),
höllo sig till den backantiska genren och skrefvo
i en själfsvåldig ton hållna dikter, till hvilka
ämnet var hämtadt från dryckesgillen och det lägre
umgängceslifvet. Den tredje och sista gruppen
försökte sig, ehuru med föga framgång, på stora
episka uppgifter. Så skref t. ex.
Chapelain (1595-1674) sin sorgligt ryktbara "La pucelle"
(Jeanne d’Arc), Le père Lemoine (1602-71) diktade
"Saint Louis", och Georges de Scudéry (1601-67) ett
bombastiskt epos "Alaric". - Det var inom dramat,
som denna period hade sin glanspunkt. Med rik fantasi
och ädel sinnesriktning skref Rotrou (1609-50)
förtjänstfulla tragedier, som dock sakna den säkra
planläggning och den vårdade klara stil, som fordras,
för att ett drama skall kunna anses vara fullt
klassiskt. Efter honom uppträdde den store Pierre
Corneille (1600-84), som i ädel höghet ännu står
oupphunnen. - Inom prosalitteraturen intaeor Guez
de Balzac (1597-1654) en ståndpunkt liknande den, som
Malherbe intog inom poesien. Äfven hans begåfning var
egentligen formell, och han gjorde till sin uppgift
att tukta och rensa prosastilen. Hans verk fullföljdes
sedan af Franska akademien, som, uppsprungen ur ett
litterärt kotteri, 1635 af Richelieu gjordes till en
statsinstitution, som för språkets jämna utveckling
alltsedan egt en stor betydelse. Under denna period
genomgick romanlitteraturen, som förut ganska troget
bevarat sin medeltidskaraktär, en grundlig metamorfos,
framkallad af den nya smakriktning, som nu fått insteg
och tydligast framträdde inom m:me de Rambouillets
kotteri. Den italienska och spanska herdepoesien hade
vid denna tid vunnit mycken anklang inom de förnäma
kretsarna, och efter dess mönster skref Honoré d’Urfé
(1568-1625) sin ryktbara roman "Astrée", som blef
så omtyckt, att det hörde till god ton att nästan
kunna den utantill. Något senare vände sig smaken
till den historiskheroiska romanen, inom hvilken
Gomberville (1600-74) och La Calprenède (1610-63)
voro de verksammaste. Mille de Scudéry
(1607-1701) gaf denna genre ett pikant intresse
därigenom, att hon i "Le grand Cyrus" framförde
dagens hjältar och tilldragelser under en ganska
genomskinlig förklädnad. I sin följande roman "Clélie"
dref hon till sin spets den subtila analys af kärleken
och den systematiska teori därför, som vid denna tid
äfven hörde till modet. Inom en helt annan sfär och i
realistisk anda skref Scarron sin "Roman comique",
hvari han skildrar ett resande teatersällskaps
skiftande äfventyr. - På det spekulativa området möter
oss först René Descartes - Cartesius - (1596-1650),
den moderna filosofiens fader. Ett centrum för
allvarlig spekulativ verksamhet var Port-Royal, ett
utrymdt bencdiktin-kloster i närheten af Paris, som
blef en tillflyktsort för flera framstående tänkare
och skriftställare, såsom Arnauld (1612-94), Lancelot
(1615-95), Sacy (1613-84), Nicole (1625-95)
m. fl., hvilka voro jansenister och där i relativ
enslighet sysselsatte sig med teologiska spörsmål
och undervisning, för hvilket senare ändamål de
utarbetade läroböcker, hvilkas metod länge åtnjöt
stort anseende. Till denna krets hörde äfven Blaise
Pascal (1623-62), hvars "Pensées" utgöra lösa fragment
af ett arbete, som han ej fick tillfälle att ens
planlägga. I sina "Provinciales" uppvisar han med fin
och dräpande satir all den moraliska förvändhet, som
vidlåder jesuiterna. Som stilist räknas Pascal bland
de allra främste inom hela den franska litteraturen.
Ludvig XIV:s tidehvarf anses utgöra den franska
klassicitetens glansperiod, och detta med en viss
rätt, ty erkännas måste, att under detta tidsskede
hela den litterära nivån stod högre än före och
efter denna period. Sådana snillen som Corneille,
Descartes eller Pascal hade det ej att uppvisa,
men däremot funnos inom litteraturens alla grenar,
den egentliga lyriken och det högre epos undantagna,
talangfulla män, som skickligt tillgodogjorde sig sin
begåfning och med mycken smak förde pennan. Inom
komedien frambragte tidehvarfvet till och med ett
snille af första rang, Molière. Denna period gifver
därför, mer än någon annan, ett behagligt intryck
af nästan harmonisk helgjutenhet. Därtill bidrog
ej obetydligt Boileau (1636-1711), som, genom sin
nyktra kritik och sitt trogna fasthållande vid
Malherbes principer, kraftigt bidrog att hålla
uppmärksamheten fäst på skaldekonstens behof af
ett vårdadt språk, en säker stil och ett noggrant
iakttagande af meterns fordringar. Allt detta iakttogs
på ett beundransvärdt sätt af Molière (1622-73)
och Racine (1639-99), hvilken senare visserligen
saknade Corneilles kraftfulla begåfning, men i stället
öfverträffade honom i behagfullt jämnmått och versens
musikaliska välljud. I språkets konstnärligt lediga
behandling öfverträffade båda sin kritiserande mästare
och vän Boileau. Till dessa skalders krets hörde
äfven fabeldiktaren La Fontaine (1621-95), som inom
sin genre utvecklade ett sällsynt mästerskap, såväl
genom sitt lifliga, humoristiska framställningssätt
som genom den virtuositet, hvarmed han behandlade den
franska versen, hvilken under hans penna är rikare
och böjligare än hos någon annan. Också egde han
hemligheten af ett behagfullt, genialt själfsvåld,
som gjorde, att han ej behöfde taga det så noga med
Boileaus regler och föreskrifter. ~ På prosans område
fanns en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
