Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Franska patriotföreningen - Franska reformerta församlingen (L'église réformée française) i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den historiska romanen väcktes smaken för det
deskriptiva, som under inflytelse af realism och
positivism ledde fram till den naturalistiska
romanen. Ur denna har framgått den psykologiska
romanen, som slutligen i några fall determinerat
återgång till moderat idealism. - Såsom naturligt
är, har det aktuella samhället i olika lager och
från skiftande synpunkter lämnat det rikaste stoffet
till vår tids romandiktning. En med god urskillning
begåfvad framtida kulturhistoriker bör i denna
och äfven den dramatiska litteraturen finna godt och
rikligt stoff till en omfattande och trogen bild af
det franska folket i dess mångskiftande kulturella
lif under 1800-talet. - Inom den historiska romanen ha
under de senaste åren producerats ansedda arbeten af
Maurice Maindron (f. 1857), Paul Adam (f. 1862),
Maurice Barrès (f. 1862) samt Paul Margueritte
(f. 1860). En efterklang a! romantiken kan sägas
återljuda hos George Sand (1804-76) och Octave
Feuillet (1821 -90); i samband med dem kan ställas
Victor Cherbuliez (1829-99). Den rent deskriptiva
romanen utgår från Honoré de Balzac (1799-1850);
dess öfvergång till naturalistisk förmedlades genom
Gustave Flaubert (1821-80) och fullbordades af
Emile Zola (1840-1902). Båda ha genom sin kraftiga
stil och sällsynta förmåga af noggrann iakttagelse
utöfvat ett mäktigt inflytande, hvilket äfven kan
sägas om Guy de Maupassant (1850-93). En med poesi
uppblandad naturalism har åt Alphonse Daudets
(1840-97) romaner förlänat ett säreget behag. Paul
Bourget (f. 1852) har gjort till sin specialitet
den psykologiska romanen. Den vidtbereste
Viaud (pseudonymen Pierre Loti, f. 1850) har målat och
tecknat det exotiska. Bland s. k. sociologer af olika
läggning böra särskildt framhållas nutidens Voltaire,
den skarpsynte och kvicke Anatole France (f. 1844),
Édouard Rod (f. 1857), feministen Marcel Prévost
(f. 1862) samt Ferdinand Fabre (1830-98), Émile
Pouvillon (1840-1906), André Theuriet (1833-1907)
och René Bazin (f. 1853), hvilka talangfullt tecknat
skilda faser af lifvet på den franska landsbygden. Hos
Melchior de Vogüé (f. 1848) röjes dragning åt
det ideala. - I Frankrike, liksom i andra länder,
börja kvinnorna allt lifligare deltaga i den
skönlitterära produktionen. M:me Desbordes-Valmore
(1785-1859) och m:me Ackermann (1813-90) skattas
högt för sin känslofulla lyrik, och bland nutidens
romanförfattarinnor nämnas aktningsfullt m:me
Lecomte du Nouÿ (f. 1855), m:me Daniel Lesueur (f. 1860)
och m:me Jean Bertheroy. Som vetenskaplig och på
samma gång skönlitterär skriftställare intages allmänt
erkändt främsta platsen af Ernest Renan (1823-92),
som man får anse ha i sällsynt grad representerat
alla den högre intelligensens egenskaper, på hvilka
hans landsmän särskildt sätta värde. Med en sympatisk
form af filosofisk skepticism och med klarsynt kritik
förenade han rikt känslolif och rörlig fantasi samt
en sinnets universalitet, som gjorde honom mottaglig
för allt mänskligt; härtill kommer den tjuskraft han
egde i sin fängslande stil. Dennes själsfrände är i
månea hänseenden Hippolyte Taine (1828-93),
som äfven utöfvat stort inflytande på den litterära
kulturen i Frankrike, och detta kanske mest genom
sin litteraturkritiska metod, som har sin grund
i filosofisk determinism och karakteriseras
af bemödandet att liksom konstruera fram en
skriftställares hela individualitet genom noggrant
studium af hans härkomst, gången af hans uppfostran
och honom omgifvande successiva miljöer. - Bland
filologiska skriftställare, som äfven skrifvit för en
större allmänhet, må nämnas Gaston Boissier (f. 1823)
och Gaston Paris (1839-1903). - Den historiska
forskningen har i Frankrike under hela 1800-talet
haft ett skede af storartad utveckling, och det är
en ståtlig serie den har att uppvisa: Barante
(1782-1866), Guizot (1787-1874), Aug. Thierry
(1795-1856), Thiers (1797 -1877), Mignet
(1796-1884), Michelet (1798-1874). Duruy
(1811-94), Fustel de Coulanges (1830-89),
Lavisse (f. 1842), Alb. Sorel (1842-1906) och
Alb. Vanda (f. 1853). - Äfven den litterära kritiken
har nått en hög utveckling, och som dess främste
utöfvare må här anföras Villemain (1790-1870),
Vinet (1797-1847), Sainte-Beuve (1804 -69), Ni<sp></sp>sard
(1806-88), Th. Gautier (1811-72), Scherer (1815-89),
Renan, Taine, Montégut (1825-95), Sarcey (1828-99),
Brunetière (1849-1906), Faguet (f. 1847), Lemaître,
G. Lanson (f. 1857) och G. Pellissier (f. 1852).
Litteraturhistoriska verk, som omfatta den franska
litteraturen i hela dess förlopp, finnas i stort
antal. Bland de senast utkomna förtjäna följande att
särskildt uppmärksammas. "Histoire de la langue et
de la littérature française des origines à 1900",
ett vidlyftigt sammelverk i åtta volymer, som 1896-
99 utgafs under ledning af Petit de Julleville
(1841-1900) och består af en serie specialuppsatser,
författade af ej mindre än femtiotvå, hvar för sin
uppgift särskildt kompetenta personer. G. Lansons
"Histoire de la littérature française" är en
högt värderad lärobok på öfver 1,000 sidor (1895;
9:e öfversedda upplagan 1906). I "Histoire de la
littérature française" (två smärre volymer, 1900)
har E. Faguet lämnat nytt prof på sin angenäma
stil och sin ovanliga förmåga att kortfattadt,
men spirituellt och träffande karakterisera
skriftställare och litterära perioder.
P. A. G,
Franska patriotföreningen l. Patriotligan (fr. la
ligue des patriotes). Se Déroulède.
Franska reformerta församlingen (L’église réformée
française) i Stockholm. Franska reformerta
trosförvanter funnos i Stockholm redan under Erik
XIV:s regering. 1564 inlämnade de till K. M:t en
ansökan om fri religionsöfning, hvilken ansökan var
undertecknad af bl. a, Erik XIV:s lärare Dionysius
Beurreus, men prästerskapet, med ärkebiskop Laurentius
Petri i spetsen, lade sig däremot. Flera stränga
religionsstadgar följde sedermera tid efter annan,
och först 27 aug 1741 utfärdades, på rikets ständers
tillstyrkan, en kunglig kungörelse, hvarigenom fri
religionsöfning beviljades alla dem, som tillhörde
engelska och reformerta kyrkan, med tillstånd att
i sjöstäderna (utom Karlskrona) få uppbygga och
ha egna kyrkor. Till följd af detta tillstånd beslöto
medlemmarna af den reformerta kyrkan i Stockholm,
hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
