Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1273-1274 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Vilhelm III - Fredrik Vilhelm IV - Fredrik III (F. Vilhelm Nikolaus Karl, ända till sin tronbestigning kallad Fredrik Vilhelm)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sista regeringsår uppstodo häftiga kyrkliga
stridigheter mellan regeringen och katolikerna rörande
de s. k. blandade äktenskapen. (Jfr art. Bunsen,
K. K. J. och Droste zu Vischering.)
Dessa strider, som ytterst härrörde från motsatser
mellan Preussen och Rom beträffande de af Preussen
nyförvärfvade Rhenländernas ställning, bilades
först under Fredrik Vilhelm IV:s regering. I sitt
äktenskap med Lovisa (d. 1810) hade han bl. a. sönerna
konung Fredrik Vilhelm IV och kejsar Vilhelm samt
döttrarna Charlotta, förmäld med kejsar Nikolaus I
af Ryssland, och Lovisa, förmäld med prins Fredrik
af Nederländerna. 1824 ingick han morganatiskt
äktenskap med Augusta v. Harrach, upphöjd till
furstinna af Liegnitz. Litt.: H. v. Treitschke,
"Deutsche geschichte im 19. jahrhundert" (1879 ff.),
Prutz’ ofvan vid F. 3 citerade arbete, v. Hartmanns
art. i "Allg. deutsche biographie". Bailleu har
utgifvit F. V:s och hans gemåls brefväxling med
kejsar Alexander I (1900) och drottningens med
F. V. (1903). Öfver F. V. finnas tre statyer
i Berlin (af Drake, Wölff och G. Eberlein),
en i Breslau (af Kiss) och en i Köln.

^{C. H. H.}

9. F. Vilhelm IV, den föregåendes och Lovisas
af Mecklenburg-Strelitz son, f. 15 okt. 1795,
d. 2 jan. 1861 i Sanssouci.

Han åtnjöt under sin
utmärkta moders öfverinseende en vårdad uppfostran,
som utvecklade hans synnerligen rika naturliga anlag,
men icke rådde bot för hans främsta fel, bristen
på fast vilja och verklig pliktkänsla, icke heller
tyglade hans uppbrusande, befallande natur. Under
befrielsekriget följde han den segrande armén till
Paris och insöp härunder öfvertygelsen om det
preussiska kungadömets gudagifna kall att besegra
revolutionens omstörtande och kristendomsfientliga
grundsatser. Denna öfvertygelse stärktes genom
nyromantikens politiska och religiösa idéer, hvilka
han under sin långa kronprinstid, som mest egnades
åt historiska och estetiska studier, tillegnade
sig. F. V. tillträdde styrelsen 7 juni 1840. Hans
första regeringshandlingar vittnade om upplyst omdöme
och försonlighet: amnesti gafs åt alla, som dömts för
högförräderi, de fängslade katolske ärkebiskoparna
lösgåfvos, de stränga åtgärderna mot de med unionen
missnöjde protestanterna mildrades, större tryckfrihet
medgafs o. s. v. Men samtidigt som dessa frisinnade
steg förstämde de dittills rådande reaktionäre,
visade F. V., att han ej på allvar ville tillmötesgå
de liberala krafven: hans reaktionäre kultusminister
J. A. F. Eichhorn (se d. o.) framkallade mycken
harm i de bildade kretsarna, och F. V. själf afslog
en af de preussiska ständerna framställd och af
hela det liberala partiet understödd anhållan om
en konstitution. I dessa och liknande kraf såg han
blott farliga uttryck af den revolutionära anda, som
han trodde sig kallad att bekämpa. Slutligen sökte
han på kompromissens väg bryta udden af den växande
liberala rörelsen och utfärdade så en

kungörelse (3 febr. 1847), att en "förenad landtdag"
skulle hållas i Berlin. Men dennas sammansättning
och funktioner (konungen egde uteslutande initiativ)
tillfredsställde ej sinnena. Stämningen blef därför
allt bittrare, i synnerhet som en svår missväxt
och det öfverdrifna spärrningssystemet åstadkommit
allmän nöd. Jäsningen blef, synnerligen i Berlin, än
våldsammare, då underrättelsen kom om revolutionen
i Paris (febr. 1848). Redan 13 mars 1848 skedde en
sammanstötning mellan folket och trupperna, men först
sedan underrättelsen anländt, att revolution utbrutit
äfven i Wien, utbröt upproret (18 mars) i full
låga. Ehuru trupperna segrade, tappade F. V. alldeles
hufvudet, förmåddes af de liberale ledarna att
draga trupperna ur staden och sökte genom nedlåtande
uppträdande vinna massan, men råkade så helt i dess
våld, nödgades med blottadt hufvud åse, huru den långa
raden af stupade bars förbi hans fönster, red omkring
på gatorna, höll tal till de fallne barrikadkämparnas
ära o. s. v. Genom den beryktade förklaringen, att
Preussen nu ginge upp i Tyskland, hoppades han binda
vid sig den starka tysknationella rörelsen. Men
hans liberalism blef kortvarig. En preussisk
nationalförsamling sammanträdde 22 maj, i hvilken
det ena tumultet aflöste det andra, under det att
pöbeln spelade herre i Berlin. Konungen blef därför
snart betänkt på en statskupp och lät med trupper,
under general Wrangels befäl, spränga församlingen,
hvilken sedan upplöstes (5 dec.). Samma dag utfärdades
en konstitutionell författning, som efter att ha
blifvit granskad och modifierad af representationen
stadfästes af konungen 31 jan. 1850. – Den i
Frankfurt samlade tyska nationalförsamlingen valde
28 mars 1849 F. V. till Tysklands kejsare. Ehuru
tanken på den tyska kejsarkronan starkt fängslade
hans romantiska sinne, vågade F. V. ej mottaga
detta val, emedan ett antagande af detsamma skulle
ha föranledt krig med Österrike. Af fruktan för
Österrike uppgaf han likaledes tanken på en närmare
union mellan Nord-Tysklands stater och medverkade
genom Olmütz-fördraget (29 nov. 1850) till tyska
förbundets återupprättande – en lika fullständig seger
för Österrike som förkrossande motgång för de vid
Preussen fästa tysk-nationella förhoppningarna. Under
de sista åren af sin regering kastade sig F. V. helt i
armarna på de reaktionäre (ministerpresidenten Otto
Th. v. Manteuffel och general Leop. v. Gerlach). Han
undvek sorgfälligt att blanda sig i de stridsfrågor,
som då upprörde Europa, men Preussen förlorade
därigenom sitt anseende. Redan i okt.
1857 lämnade F. V. till följd af en svår sjukdom
regeringen åt sin broder Vilhelm, hvilken 9 okt.
1858 erhöll regenttitel och suverän myndighet. I
sitt äktenskap (sedan 1823) med Elisabet af Bajern
hade F. V. inga barn. Statyer öfver honom äro resta
i Siegesallee i Berlin (af H. Beyrs) och i Potsdam
(af Bläser). Litt.: De ofvan vid F. 8 citerade
arbetena af Treitschke och Prutz, Rankes art. öfver
F. V. i "Allg. deutsche biographie".

^{C. H. H.}

10. F. III (F. Vilhelm Nikolaus Karl,
ända till sin tronbestigning kallad Fredrik
Vilhelm), den föregåendes brorson, tysk kejsare och
konung af Preussen, f. 18 okt. 1831 i Potsdam,
d. 15 juni 1888 på Friedrichskron vid Potsdam, var
son af sedermera kejsar Vilhelm I och Augusta af
Sachsen-Weimar. Han erhöll en omsorgsfull

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>