Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fries. 1. Elias Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
idkade han rastlös och mångsidig
författarverksamhet. Hans viktigaste vetenskapliga
skrifter behandla svamparnas stora klass, och
allmänt erkändt är, att det var genom honom,
som dessa naturalster först blefvo föremål för
en mera vidtomfattande och grundlig vetenskaplig
behandling. Allmänt, så inom som utom Sverige, nämnes
därför F. såsom "mykologiens grundläggare". Men också
ligger en tid af 63 år mellan det första och det
sista af de arbeten, i hvilka han behandlade dessa
sina favoritväxter. Under denna långa följd af år
svalnade aldrig hans ungdomskärlek, och från världens
mest skilda delar sändes till "der altmeister"
samlingar för att granskas och bestämmas. Bland hans
många mykologiska skrifter intages främsta rummet
af Observationes mycologicæ (1815, 1818), Systema
mycologicum (1821–32), Elenchus fungorum (1828),
Epicrisis systematis mycologici (1836–38), Novæ
symbolæ mycologicæ (1851), Svamparnes calendarium
under medlersta Sveriges horisont (1857), Monographia
Hymenomycetum Sueciæ (1857, 1863) samt Hymenomycetes
europæi (1874), hvilket sistnämnda digra arbete
(utgörande 2:a uppl. af det ofvannämnda "Epicrisis
system, mycol.") lämnade pressen samma dag, som
författaren fyllde sitt 80:e år. "Det finnes endast
en, som förmår att rätt bedöma detta efterlängtade
verk", yttrade den framstående svampkännaren, prof. de
Bary, "och denne ende är författaren själf." Af
största vikt är dessutom det dyrbara planschverket
Icones selectæ Hymenomycetum nondum delineatorum,
hvilket började utgifvas 1867, och hvaraf vid F:s
död 11 häften utkommit (fortsättningen ombesörjdes,
enligt af honom uppgjord plan, af hans söner,
professor Tore F. och med. dokt. Robert F.). Han
utgaf äfven svampexsickatet Scleromyceti Sueciæ
(1819–22). – Bland de kryptogama växterna var det,
näst svamparna, företrädesvis lafvarna, som utgjorde
föremål för F:s undersökningar. Såsom frukter af
dessa må här nämnas blott hans Schedulæ criticæ
de lichenibus suecanis (1824–28), exsickatverket
Lichenes Sueciæ exsiccati (1824–27) och framför
allt Lichenographia europæa reformata (1831), hvilket
är särskildt anmärkningsvärdt, emedan därigenom det
våldsamma litterära tumult, som efter Acharius’ död
uppstått inom lichenologien, alldeles dämpades. Detta
verk ansågs nämligen allmänt i det väsentliga så
fullständigt ha uttömt sitt ämne, att vidare arbete på
detta fält var så godt som lönlöst. "Lichenographia
europæa" förblef också under ett par årtionden
"lichenologernas bibel", tills på 1850-talet
mikroskopet äfven här öppnade nya, förr ej anade fält
till bearbetning.
Vidare gjorde F. den skandinaviska
florans fanerogamer till föremål för en djupgående,
kritisk granskning, så att med fog torde kunna påstås,
att hans arbeten i detta afseende ej blott ha utöfvat
ett väsentligt inflytande på den nuvarande kännedomen
om nordens växtlighet, utan ock för framtiden komma
att ega ett varaktigt värde. Dit höra bl. a. Novitiæ
floræ suecicæ (1814–23; 2:a uppl. 1828) och
Nov. flor. suec. continuatio, sistens mantissam l–3
(1832–42), Flora hallandica (1817–19), Flora scanica
(1835–37), Summa vegetabilium Scandinaviæ (1846,
1849) samt det viktiga exsickatverket Herbarium
normale (fask. 3–16; 1836–65). Bland mera omfattande
monografier öfver svårbestämda släkten särskildt
framhållas Symbolæ ad historiam Hieraciorum
(1848) och Epicrisis generis Hieraciorum
(1862). – Att F. dessutom gjorde växtvärldens
systematiska anordning till föremål för själfständiga
studier, är välbekant. Det "Friesiska systemet",
hvartill grunddragen företrädesvis framlades i
Systema orbis vegetabilis (1825) och Flora scanica
(1835–37), lämnar nya och viktiga bidrag till lösning
af frågan om ett naturligt system för växtriket,
i det att däri framställas åsikter, hvilka i mer
än ett afseende stå i skarpaste motsats till dem,
som förut af de mest framstående systematiker
omfattats. Visserligen ha nyare undersökningar i
vissa fall visat ohållbarheten af dessa åsikter,
hvilka däremot i andra fall – de väsentligaste
– vunnit bekräftelse och erkännande. Särskildt
gäller detta den viktiga frågan om, hvilka växter
äro de fullkomligaste, hvilken fråga F. äfven i
en särskild afhandling (1835) sökte besvara med
Compositæ (korgblommiga). – Vid sidan af dessa rent
vetenskapliga afhandlingar stå andra af mera praktisk
betydelse, såsom Om brand och rost på växter (1821),
Anmärkningar öfver de i Sverige växande pilarterna och
deras ekonomiska nytta (1859) m. fl. och framför allt
hans Anteckningar öfver de i Sverige växande ätliga
svampar (1836) samt planschverket Sveriges ätliga och
giftiga svampar (1860–66), genom hvilka han lyckats i
ej oväsentlig mån rubba en i Sverige inrotad fördom
mot dessa växters användande till födoämne. Ej
ringa värde måste dessutom tillmätas hans mera
populära skrifter, hvilka på sätt och vis äro inom
det naturvetenskapliga området banbrytande inom vårt
land. Främsta rummet bland dessa intaga hans Botaniska
utflygter (bd I, 1843; 2:a uppl. 1853; bd II, 1852; bd
III, 1864), utmärkta lika mycket genom sitt innehåll
som genom det fängslande i framställningssättet. –
Ej blott som författare verkade F. oförtrutet inom
och för sin älsklingsvetenskap, utan äfven såsom
undervisare, hvarvid såväl hans framstående förmåga
som föreläsare som ock hans sympatiska personlighet
kring honom samlade en talrik skara af hängifna
lärjungar. Varmaste uttrycket af den studerande
ungdomens kärlek till den framstående läraren gafs,
då, omedelbart efter hans förflyttning till Uppsala,
botaniska lärostolen i Lund, genom Agardhs utnämning
till biskop, blef ledig. I en med hundratals namn
undertecknad adress uppmanade Lunds studenter honom då
att dit återvända – en hotande förlust för Uppsala,
som dess studenter genom sina kuratorer sökte och
lyckades förekomma.
Trots den rastlösa verksamheten
på det vetenskapliga området hann F. att egna sig
äfven åt annan, mera praktisk verksamhet. Så var
han t. ex. en nitisk medlem i kommittéerna för
utarbetande af de nya universitetsstatuten och för
Uppsala universitets pensionsinrättning, mångårig
ledamot af styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut
m. m. Vid två riksdagar (1844–45 och 1847–48) var
han universitetets representant och intresserade
sig såsom riksdagsman förnämligast för frågor, som
gällde den andliga odlingen och landtbruket. Den lika
arfsrätten hade i honom en ifrig förkämpe, hvilkens
vältaliga anföranden icke voro utan betydelse vid
frågans afgörande i prästeståndet. Det på 1860-talet
beviljade understödet åt de kvarlefvande veteranerna
från finska kriget 1808–09 hade sitt egentliga upphof
i en af F., under signaturen "f. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
