Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. o.), hvars mest betydande män, såsom Cobden,
Bright o. a., ifrigt arbetade äfven för andra tullars
afskaffande och för frihandelns genomförande i hela
dess omfattning (se Manchesterskolan). Såsom dessa
idéers första genombrott kan spannmålstullarnas
upphäfvande 1846 betraktas. 1849 slopades hvad som
var kvar af navigationsakten (se d. o.), hvilken
förbehöll engelska fartyg fraktfart vid Englands
kuster, införsel af främmande länders produkter
m. m., under 1850-talet sänktes eller afskaffades
andra tullsatser, och slutligen blef frihandeln fullt
genomförd genom handelstraktaten med Frankrike 1860. –
Än i dag står England kvar på den ståndpunkt det
härigenom intog. Men äfven i detta land ha under de
senaste åren yrkanden börjat med kraft framställas på
införande af skyddstullar, i främsta rummet af Joseph
Chamberlain i ett ryktbart tal 15 maj 1903. (Se därom
Chamberlain 1, sp. 35.) – Frankrike hade väl flera
framstående frihandelsvänliga författare, såsom
Bastiat och Chevalier (se dessa), men ute i landet
omfattades frihandelsidéerna icke med något större
intresse. Handelsfördraget 1860 med England var därför
närmast ett verk af Napoleon III personligen, och det
var f. ö. icke lika genomgripande för Frankrike som
för England. Det framkallade starka protester, men
obekymrad häraf, ingick regeringen äfven en rad andra
handelstraktater, som betydligt nedsatte tullarna och
underlättade importen samt äfven väsentligen bidrogo
att sprida frihandelsidéerna öfver Europa. Men efter
kejsardömets fall (1870) och under trycket af statens
finansläge inträdde en protektionistisk strömning,
som omhuldades af Thiers och finansministern
Pouyer-Quertier och som genom tariffen af 7 maj
1881 samt maximal- och minimaltariffen af 11
jan. 1892 ytterligare skärpts. Frankrike har nu
ett genomgående protektionistiskt tullsystem. –
I Tyskland vunno frihandelslärorna en liflig
anslutning, i synnerhet i hansestäderna, inom den
preussiska ämbetsmannakåren och vid universiteten,
och på initiativ af John Prince-Smith bildades i
senare delen af 1840-talet en frihandelsförening,
som utvecklade en liflig verksamhet. Resultatet häraf
blef en småningom fortgående sänkning af tullarna,
hvarjämte vid de omdaningar inom Tyskland, som
blefvo en följd af händelserna 1866 och 1870, andra
sidor af denna friare uppfattning på det ekonomiska
området tillgodosågos. De ekonomiska svårigheter, som
gjorde sig gällande under senare delen af 1870-talet
och hvilka af många ansågos ha sin grund i den
utländska konkurrensen, framkallade dock ett omslag
i tänkesätten och föranledde Bismarck att framlägga
och i riksdagen genomdrifva en protektionistisk
tulltariff, utfärdad 12 juli 1879, och denna
blef ytterligare skärpt 1881, 1885 och 1888. Efter
Bismarcks afgång sökte Caprivi genom de efter 1891
afslutade handelsfördragen mildra skyddssystemet,
men den nya tariffen af 25 dec. 1902 höjde åter en
mångfald tullsatser. Meningen härmed var möjligen
att tvinga andra stater att med Tyskland sluta
tarifftraktater, som skulle medgifva ömsesidiga
tullättnader. Flera sådana ha också därefter
ingåtts. – Tysklands exempel medförde i nästan alla
länder återinförande af protektionistiska tullsatser,
så att numera endast England, Holland och Danmark
behålla den under 1860-talet intagna ståndpunkten. –
Endast Amerikas förenta stater ha aldrig accepterat
frihandeln ens
i moderat form. De bomullsodlande sydstaterna önskade
väl detta, men de industriidkande nordstaterna
fruktade för konkurrensen från Europa och satte sig
bestämdt emot en sänkning af tullarna. Denna tvist var
den viktigaste anledningen till sydstaternas secession
ur unionen och det därpå följande inbördeskriget
1861–65, hvilket alltså också kom att afgöra
tullfrågan i unionen. De redan förut höga tullarna
ha under senare tider ytterligare skärpts, särskildt
genom den s. k. Mac-Kinley-billen af 6 okt. 1890, så
att de ofta verka såsom importförbud. Att Förenta
staterna, hvilkas industri- och åkerbruksprodukter
synnerligen nedtryckt prisen i Europa, aldrig
omfattade frihandeln och därför icke erbjödo Europas
stater någon motsvarighet till de fördelar, som
unionen åtnjöt i Europa genom dess låga tariffer,
har utan tvifvel varit en hufvudorsak till, att de
europeiska industriländerna (utom England) öfvergifvit
frihandeln och återgått till protektionismen.
I Sverige infördes, såsom i alla länder, efter
de napoleonska krigens slut en mycket sträng
protektionism genom tulltaxan af 1816, men redan
vid riksdagen 1823 uttalade sig ständerna för
införselförbudens borttagande, skråämbetenas
upphäfvande och en utvidgad handtverksfrihet,
ehuru regeringen ännu icke ville veta af sådana
nyheter. Dock afskaffades redan under Karl
XIV Johans regering flera gamla inskränkningar i
näringslifvet. Samtidigt utvecklades tullagstiftningen
i frihandelsvänlig riktning. Epokgörande på detta
område är riksdagen 1853–54, vid hvilken man i
princip bröt med prohibitivsystemet, och om också
ständerna ännu icke vågade taga steget fullt ut,
så föreslogo de dock upphäfvande af de flesta in-
och utförselförbud äfvensom tullsatsernas jämkning
i närmare öfverensstämmelse med varornas verkliga
värden. I enlighet med dessa principer utfärdades en
ny tulltaxa att gälla från ingången af 1855, hvilken
inleder frihandelsregimen i vårt land. Än tydligare
framträda frihandelsteorierna i 1857 års tulltaxa, som
bl. a. fullständigt afskaffade alla importförbud samt
det enda exportförbud, hvilket återstod efter 1855,
förbudet mot utförsel af malm. Dessutom borttogs
tullen på spannmål, mjöl, kreatur, kött, fläsk, ost,
gröfre järnartiklar, de flesta råvaror, maskiner,
redskap och fartyg, hvarjämte en mängd andra tullar
nedsattes. Vanligen brukar man anse, att frihandeln
blef genomförd med den franska handelstraktaten
1865, genom hvilken tullarna på franska exportvaror
nedsattes mot att vissa lättnader medgåfvos för
Sveriges och Norges sjöfart på Frankrike. Denna
traktat stadgade uppfattningen om frihandelns nytta,
så att under många år knappast några gensagor emot den
hördes. Under 1870-talet fortsattes med nedsättningar
eller fullständigt borttagande af tullsatser. Att man
dock ej ville fullt genomföra frihandelns principer,
visade riksdagen, då den 1875 och 1877 afslog ett
par förslag i denna riktning. Emellertid inträffade
i Sverige liksom annorstädes i senare delen af
1870-talet svåra ekonomiska rubbningar, och den under
de föregående goda åren stegrade tillverkningen fann
ej nödig afsättning, utan ett prisfall uppstod, som
var ruinerande för både industri och jordbruk. Då af
dessa orsaker Tyskland, Frankrike och andra länder
återgingo till protektionismen, började denna vinna
anhängare äfven i Sverige. Det första förslaget till
en revision af tulltaxan i denna anda gjordes 1878,
och under hela 1880-talet var striden om nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
