Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Front - Frontal - Frontalitetslagen - Frontanfall, krigsv. Se Front - Frontaura y Vázquez, Carlos - Fronteira - Frontespis l. Frontispis - Frontförändring, krigsv. Se Front - Fronthinder, krigsv. Se Front - Frontignac. Se Frontignan - Frontignan - Frontinus, Sextus Julius - Frontispis. Se Frontespis - Frontlinje, krigsv. Se Front - Frontmarsch, krigsv. Se Front - Fronto, Cornelius - Fronton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spets till fortspets, hvarvid mellanrummen
förutsättas besatta och försvarade
af den rörliga försvarsstyrkan.
C. O. N. L.W:son M.
Frontal (af lat. frons, panna), anat.,
tillhörande eller befintlig vid pannan,
t. ex. frontalknölar, frontala blodkärl och
nerver, hjärnans frontallober. Frontal brukas
ock för att beteckna en med pannans yta parallell
riktning, t. ex. f rontal plan, frontalsnitt.
G. v. D.
Frontalitetslagen (af lat. frons, panna), estet.,
kallas en af danske konstforskaren Julius Lange
(d. 1896) upptäckt lag i konsthistorien, hvilken
han framlagt i "Billedkunstens fremstilling af
menneskeskikkelsen i dets ældste periode indtil
höjdpunktet af den græske kunst" (1892). Denna
lag gäller människostatyframställningen i den
s. k. inledningskonsten, med hvilket begrepp Lange
förstår all egyptisk, gammalbabylonisk och assyrisk konst, den grekiska konsten före perserkrigen
(till omkr. 500 f. Kr.) samt alla vilda folkslags
konst. De satser, hvilka Lange i denna lag fastslår,
äro följande: antingen en staty är framställd i
sittande, gående eller stående ställning, kommer
det midtplan, som tänkes draget genom figuren från
hjässan, på längden genom ryggrad, näsa, bröstben,
nafle, könsdelar o. s. v. och som delar den i två
symmetriskt formade hälfter, aldrig ut ur sin plana
hållning, d. v. s. det böjes eller vrides aldrig
åt någondera sidan. En staty i inledningskonstens
tid kan sålunda visserligen böja sig framåt eller
tillbaka, röra arm eller sätta ben fram, men det
försiggår aldrig någon vridning af hufvudet eller
någon vändning af kroppen, den kan aldrig hvila
mera på det ena än på det andra benet, ty därigenom
förskjutes höfternas ställning; höfterna ligga
alltid i samma höjd och skuldrorna alltid i samma
höjd. Den frontala figuren är väsentligen uppfattad
ensam för sig, och äfven när statyerna sammanställas
i grupper, är all framställning af ett samkväm mellan
de olika figurerna utesluten.
Genom denna lag, hvars innebörd och orsak Lange
på ett genialt sätt närmare förklarat ur hänsynen
till det korrekta, det passande, det symmetriska vid
framställande af människor, förklaras det ängsliga,
stela, strama i "inledningskonstens" människostatyer i
motsats till djurframställningar, hvilka äro betydligt
friare. En berömd tysk konstforskare (Furtwängler)
har betecknat upptäckten af frontalitetslagen och
den därmed sammanhängande anmärkningen såsom ett
konsthistoriskt resultat af första rangen, jämförbar
med upptäckten af en naturlag, som med ett slag
förklarar en rad af företeelser. K. W–g.
Frontanfall, krigsv. Se Front.
Frontaura y Vázquez [i va’skäth], Carlos, spansk
dramatiker och journalist, f. 1834 i Madrid,
departementschef i inrikesministeriet, därefter
guvernör i flera provinser, grundläggare af den
populära tidningen "El Cascabal", som kämpade för
Alfonso XII:s restauration, senare direktör för
"Gaceta de Madrid". F:s litterära produktion uppgår
till ett 70-tal volymer, hvaribland romanerna Miedo al
hombre och Brigida, humoristiska skildringar, såsom
Las tiendas, Los sermones de doña Paquita, Tipos
madrilenos, Galeria de matrimonios etc., Blancos
y negros, en intressant samling sociala taflor
i novellform och ett stort antal teaterstycken,
hvaribland många haft en fabulös framgång, såsom
Un caballero particular, En las astas del foro,
Pepe Garranza, Las tres rosas. Dessutom har F. vunnit
mycket erkännande för sina barnböcker. Många
af hans arbeten ha blifvit öfversatta
till portugisiska, franska och tyska.
Ad. H–n.
Fronteira, stad i portugisiska
prov. Alemtejo, distriktet Portalegre. 1,890
inv. (1900). Portugiserna, anförda af marskalk
Schomberg, vunno där en seger öfver spanjorerna 1663.
(J. F. N.)
Frontespis 1. Frontispis (fr. frontispice,
af lat. frons, gen. frontis, panna, framsida,
och spicere, se, skåda). 1. Bygnk, a) En
byggnads hufvudfasad. – b) Ett mer eller mindre
starkt framspringande midtparti på en byggnads
hufvudfasad, afslutadt med en fronton (se d. o.). –
c) Ett öfver en byggnads taklist och på byggnadens
midt uppskjutande parti, afslutadt med fronton. Våra
herrgårdar äro oftast försedda med dylika frontespiser
med fönster till vindsrum (rum i frontespisen såsom
de kallas). – 2. Titelblad, i synnerhet om det är
prydt med gravyr eller träsnitt; titelgravyr. I. G. C.
Frontförändring, krigsv. Se Front.
Fronthinder, krigsv. Se Front.
Frontignac [fråtinja’k]. Se Frontignan.
Frontignan [fråtinja’], stad i franska
dep. Hérault, vid strandsjön Ingril. 3,236
inv. (1901). Brännerier. Saliner. I trakten
växer ett utmärkt hvitt muskatvin (Frontignac).
(J. F. N.)
Frontinus, Sextus Julius, romersk fältherre, stred med
framgång i Britannien 75–78 e. Kr. Under Domitianus’
styrelse lefde F. i tillbakadragenhet, men fick
97 af Nerva uppsikten öfver vattenledningarna
i Rom. F. är känd såsom författare till ett
verk i fältmätningskonsten, hvaraf kvarlefvor
finnas i senare kommentarer till 2 böcker, till
en nu förlorad bok om krigsväsendet, vidare
till några böcker Strategemata, innehållande
berättelser ur krigshistorien, samt slutligen
till en handbok om vattenledningarna i Rom.
R. Tdh.
Frontispis. Se Frontespis.
Frontlinje, krigsv. Se Front.
Frontmarsch, krigsv. Se Front.
Fronto, Cornelius, romersk vältalare och
författare, f. i Afrika, förvärfvade sig anseende
och rikedom i Rom under Hadrianus (117–138)
och Antoninus Pius (138–161) såsom sakförare och
lärare i vältalighet, blef utsedd att uppfostra
de unge furstarna M. Aurelius och L. Verus och var
konsul 143. Han afled under M. Aurelius’ kejsartid
(161–180). F. prisades af sina samtida som en
vältalare och författare af första rangen, och en hel
skola uppstod efter honom; men de af hans skrifter,
som finnas i behåll (upptäckta 1815), särskildt hans
bref, gifva icke bekräftelse åt samtidens starka
loford. Han tog sina mönster från den aflägsna
forntiden och sökte efter arkaistiska uttryck och
vändningar. B. Tdh.
Fronton [fråtå’, sv. uttal fråntån], fr. (af
lat. frons, panna), bygnk., urspr, de triangelformade
gaflarna på de grekiska templen (se sp. 1487),
bestående dels af ett undre, på kolonner hvilande
entablement (se d. o.) med samma lister och
profiler som entablementet å templets långsidor,
om man undantager den öfversta krönande listen, den
s. k. cimaisen; dels af de båda taklutningen följande
kornischerna med samma profilering som långsidornas
kornisch (alltså med cimaise, men utan arkitrav och
fris); dels slutligen det af dessa listverk omfattade,
vanligtvis med skulpturverk fyllda triangelformade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
