en fönstersmyg, ett vid våra vanliga tunna (1 1/2 à 2-stens-)murar tämligen betydelselöst minne från de tider, då murarna voro så tjocka, att stora djupa, rymliga fönsternischer bildades därigenom, att dessa bröstvärnsmurar gjordes relativt tunna. Vi bekläda bröstvärnsmuren på insidan med en bröstpanel, för värmens skull. Bröstvärnets öfversida och bröstpanelen täckas med fönsterbänken, hvilken bildar fortsättning på karmens understycke inåt rummet. På yttersidan täckes bröstvärnet, för så vidt icke karmen sitter i själfva murens ytterlif, af en solbänk af sten eller af ett fönsterbleck (af järn-, bly-, zink- eller kopparplåt), i hvarje fall försedd med droppnäsa, för att från undervarande mur afleda det från fönsterglasen nedrinnande regnvattnet. Fönsternischen beklädes på sidorna och upptill oftast med smygpanel, och på insidan af muren mot rummet sättes omkring fönsternischen ett fönsterfoder för att täcka springan mellan smygpanelen och muren (se fig. 5 och 6). Redan det nu anförda ger en antydan om fönsterproblemets invecklade natur. Härtill kommer emellertid, att man vid konstruktionen och anordningen af fönstren i en bostad måste taga hänsyn äfven till en mångfald af andra omständigheter, t. ex. för att utestänga eller reglera ljuset, hvartill användas rull- och drag-gardiner; jalusier i form af gardiner eller luckor med fasta eller rörliga spjälor anordnade innanför eller utanför fönstren; markiser af olika typer. Fransmännen använda mycket en förträffligt konstruerad jalusilucka af järnplåt (se fig. 9), som fästes med gångjärn på karmens utsida och vikes ihop mot den yttre fönsternischens sidor, där den hopvikt upptar en tjocklek af endast några cm. och sålunda knappast märkes. -- De nedre våningarnas lokaler mot trånga gårdar eller gator i tätt bebyggda städer lida oftast af otillfredsställande belysning. Man söker afhjälpa detta genom att utanför fönstret anordna en spegel i omkr. 45° vinkel, som fångar ett ljusknippe från himmelen och sänder in det i rummet i önskad riktning. Samma sak vinnes, ehuru på ett elegantare och effektivare sätt, genom s. k. luxferprismor, glasskifvor, som på ena sidan äro prismatiskt räfflade (se fig. 10 o. 11).

Fig. 10. Luxferprisma.

Fig. 11. Fönsterglas, sammansatt af luxferprismor.

Mot inbrott önskar man stundom försäkra sig genom yttre eller inre luckor eller galler af järn. I södra Europas länder äro i regel alla bottenvåningars bostadsfönster försedda med järngaller, ofta af vackert smide; i all synnerhet är detta fallet i Spanien, där under renässansen en allenastående rikt blomstrande smideskonst utöfvades. Den nedre delen af dessa fönstergaller sväller utanför muren, för att tillåta den på fönsterbänken sittande unga donnan att redan på afstånd se den älskade komma uppe i gatan. Han stannar utanför gallret, i timtal offentligen uppvaktande den sköna; detta kallas i Spanien comer hierro (= "äta järn"), hos oss "fönsterkurtis". Lokaler, som man måste särskildt skydda mot eldfara, förses med karmar, bågar och luckor af järn. Från Amerika ha vi emellertid fått ett eldfast glas, det s. k. trådglaset, som äfven har den goda egenskapen att tåla stötar och slag. Glasskifvan är gjuten omkring ett tätare eller glesare järntrådsnät. Detta material har under senare tiden kommit till stor användning dels där det gäller att skydda sig mot eldfara, dels, på grund af dess styrka och seghet, vid konstruktion af glastak, takfönster o. d. För belysningen af ett rum spelar naturligtvis fönstrens storlek en hufvudsaklig roll, men äfven deras läge. Samma dageryta, som i form af takfönster eller högt på väggen sittande fönster väl belyser ett rum, skulle, anordnad som låga fönster invid golfvet, lämna rummet en ganska otillfredsställande belysning. I allmänhet ger det högt ifrån kommande ljuset en angenämare och, konstnärligt sedt, mera tillfredsställande belysning, emedan ögat vid betraktande af föremålen i rummet ej på någon punkt möter och bländas af det direkta dagsljuset. Behofvet af starkt belysta arbetsplatser och behaget att kunna se naturen och lifvet utomkring sig äro emellertid bestämmande för det vanliga läget på fönstret, hvars bänk i allmänhet anordnas vid vanlig bordshöjd eller något däröfver, och hvars höjd afpassas så, att plats finnes mellan taket och fönsternischens öfverkant för taklist och gardinanordningar. Ur konstnärlig synpunkt är ock en annan omständighet beträffande fönstrens läge betydelsefull. Ju mer koncentrerad och från ett håll kommande belysningen är, dess vackrare kan rummet möbleras. I ett rum med många fönster och med fönster på flera väggar upphör all den kontrastverkan mellan föremålens dagrar och skuggor, hvarpå den konstnärliga effekten af ett möbleringsarrangemang i lika hög grad som af färgvalet beror. Här komma emellertid de estetiska intressena i en till synes ohjälplig konflikt med de allra modernaste och mest imperatoriska, nämligen de hygieniska, hvilka konsekvent skulle leda oss att bo i glasskåp. För estetiskt kännande människor torde dock "trefnaden" spela en mycket betydelsefull hygienisk roll. Den engelska satsen "dit solen icke kommer, dit kommer läkaren" säger nog i få ord det viktigaste i fråga om anläggning och belysning af boningsrum. För skolsalar har man här i landet uppställt följande fordringar på fönstrens storlek, läge och form: fönstrens effektiva dageryta skall vara minst 1/5 af rummets golfyta; de skola börja 1,2 m. öfver golfvet och räcka helst ända upp till taket samt vara rakt afslutade (icke i hvalf- eller bågform); skolsalar få ha fönster endast på en sida, elevernas vänstra, och skola helst förläggas så, att deras fönster vetta mot öster eller söder. På senare tid har man därtill fogat den fordran, att hvarje elev