Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gothenius, Johannes - Gothicus - Gothi minores - Gothi tetraxitæ - Gothus - Gothus, Olaus Johannis - Gotik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gothenius, Johannes, präst, lärd, f. 1721
i Uddevalla, d. 1809, studerade i Lund,
Uppsala och Göttingen samt blef 1757 magister
vid förstnämnda universitet, 1758 rektor
i Marstrand, 1760 vice lektor i Göteborg,
1763 rektor därstädes, 1768 lektor i logik
och 1773 ledamot af bibelkommissionen vid
dess stiftelse. G. utnämndes 1772 till teol.
doktor och 1779 till kyrkoherde i Skee. -
G. ansågs vara en ovanligt lärd man. Han intog
en jämförelsevis fri ståndpunkt under sin strid
med Petrus Munck i Lund angående det hebreiska
vokalisationssystemet, och under de svedenborgska
stridigheterna i Göteborg visade han både insikt
och moget omdöme. Se Sylvan, "Sv. pressens
hist. t. statshvälfningen 1772" (1896).
(E. M. R.)
Gothicus. hedersnamn för romerske kejsaren
Marcus Aurelius Claudius (se Claudius 5).
Gothi minores. Se Västgoter.
Gothi tetraxitæ kallades ett germanskt
folkfragment på den midt emot Krim på andra
sidan sundet vid Kertj belägna asiatiska
halfön Taman. De hade antagligen bosatt sig
där under den östgermanska utvandringen i 2:a
årh. e. Kr. och kvarstannat, när de besläktade
goterna i sammanhang med hunnernas anfall
375 lämnade dessa trakter (se Folkvandringen,
sp. 795-796). Det är omtvistadt, huruvida de
varit goter eller blott kallats så af antika
författare, som ofta använde detta namn för att
beteckna ej blott östgermaner, utan ock germaner
i allmänhet. E. Loewe, ("Die reste der germanen
am Schwarzen meere" 1896, anmäld af A. Noreen i
"Hist. tidskr." 1898; jfr ock "Indogermanische
forschungen", XIII, 1902-03) anser, att de varit
heruler (se d. o.). De omtalas första gången
af Prokopios (6:e årh.) och uppges 1484 ha
kufvats af turkarna. Melanchthon (1558) och
hans lärjunge Georg Torquatus (1569) omnämna
ännu deras tillvaro. I midten af 1700-talet
bibehöll sig enligt uppgift af den jesuitiske
missionären Mondorf germanskt språk bland
deras ättlingar. Deras religion var då hednisk
(dyrkan af ett urgammalt träd). Därefter
omtalas de ej vidare. De sammansmälte
troligen med de kringboende tscherkesserna.
S. B.
Gothus ("från Götaland"), tillnamn på flera
svenska ärkebiskopar och biskopar. Se Olaus
Magni G.,LaurentiusPetri G.,Laurentius Paulinus
G. m. fl.
Gothus, Olaus Johannis. Se Örnehuwudh.
Gotik kallas den konststil, som under senare
delen af medeltiden, fr. o. m. 1100-1200-talen,
härskade i Europa. Sin utgångspunkt och
sin största betydelse har denna stil inom
arkitekturen, men den sätter äfven sin afgjorda
prägel på de öfriga konsterna, helst dessa
väsentligen fingo tjäna arkitekturen och lyda
dess lagar.
Den gotiska arkitekturen framgick som resultatet
af sträfvandena att på lämpligaste sätt
hvälfva kyrkor af basilikatyp, d. v. s. med
högre midtskepp och lägre sidoskepp. De
svårigheter man därvid hade att öfvervinna
voro dels den att ej utan alltför grofva murar
kunna erhålla tillräckligt stöd för de massiva
korshvalfven, dels korshvalfvets bundenhet vid
den kvadratiska grundplanen, hvarigenom man
måste låta ett midtskeppshvalf motsvaras af
två sidoskeppshvalf af halfva det förras bredd
("bundet" hvalfsystem). Gotiken betjänar sig
för att undgå
dessa vanskligheter af tre med hvarandra
sammanhängande konstruktiva drag, hvilka utgöra
stilens egentliga principer: ribbhvalfvet
(franska ogive, hvarför gotiken i Frankrike ej
sällan benämnts style ogivale, ribbhvalfsstil),
spetsbågen (däraf benämningen spetsbågsstil)
och sträfpelaren. I stället för att mura
hela hvalfvet sten för sten, tungt och
kostsamt, byggde man en stomme af ribbor,
hvilken ifylldes med en tunn och lätt
skolla. I stället för rundbågen användes
vid dessa nya hvalf spetsbågen, som efter
behag kunde afpassas till de mest växlande
spännvidder. Härigenom kunde man erhålla hvalf
af hvilken form man önskade, månghörniga och
framför allt rektangulära, och kunde frångå
det "bundna" systemets tvång. Hvalfvet, som
genom ribbkonstruktionen blifvit väsentligt
lättare än förut, hvilade icke längre på muren
i hela dess sträckning, utan samlade sitt tryck
i ribborna, som åter öfverförde detta på ett
antal bestämda punkter. Vid dessa kräfdes alltså
ett kraftigt stöd, sträfpelaren, som med sin
murmassa och sin mäktiga båge bjuder hvalftrycket
motstånd. Mellan sträfpelarna åter kunde muren
efter godtycke förtunnas och genombrytas af
fönster. Liksom de stora fönstren äro äfven de
flesta andra detaljer direkta konsekvenser af
stilens grundprinciper. Knippepelarna utgöra
en fortsättning på de hvalfribbor, som i dem
utmynna; spetsbågen som dekorativt element
och de höga spetsgaflar, i hvilka den ofta
inskrifves, äro nödvändigt sammanhängande
med de konstruktiva formerna. Den romanska
ornamentiken, till större delen lånad från
antiken, betingades af motsatsen mellan bärande
och burna delar. I gotiken var denna motsats
upphäfd, allt synes där växa och lyfta sig. Dess
ornamentik förlorade därför all betydelse af
statisk symbol och blef en fri utsmyckning med
blad och rankor. Ytterarkitekturen karakteriseras
af en nästan förvirrande rikedom af sträfbågar,
småtorn (fialer) och gaflar (vimperger), prydda
med krabbor (ett slags stiliserade krypblomnior)
och korsblommor, af vida, till grupper
sammanbundna portaler och himmelssträfvande torn
med genombrutna hjälmar. Gotiken är jämte den
grekiska tempelarkitekturen den mest konsekventa
och genomförda byggnadsstil, som finnes. I sin
logiska stränghet och konsekvens i detaljerna
bildar den ett motstycke till den medeltida
skolastiska filosofien, medan dess blandning
af ideell fantasi och hänsynslös naturalism
bringar den mystiska riktningen hos tidehvarfvet
i tankarna.
Gotiken har enligt forskningens enstämmiga
åsikt uppstått i Isle de France. Klosterkyrkan
i S:t Denis, från förra hälften af 1100-talet,
sedermera ombyggd, betraktas som stilens
första stora monument. Andra skapelser från
genombrottsskedet äro katedralerna i Noyon,
Chartres, Laon och Notre-dame i Paris. Dessa
unggotiska kyrkor ha i midtskeppet sexdelade
hvalf, en öfvergångsform från det bundna
hvalfsystemet, och en uppdelning af höjden i
fyra våningar med arkadbågar, emporer (läktare),
triforier (ett dekorativt galleri, äfven tjänande
att lätta murmassan) och fönster. I höggotikens
katedraler äro midtskeppshvalfven fyrdelade och
emporer saknas. Som exempel på sådana byggnader
i Frankrike må nämnas domerna i Amiens och Reims
samt Sainte-Chapelle i Paris. Sengotiken skiljer
sig från höggotiken väsentligen genom en stegrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
