Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grafisk konst - Grafisk statik - Grafism - Grafit - Grafitgnejs - Grafkapell - Grafkor - Grafkors - Grafkulle - Grafkummel - Grafkyrka - Graflax - Grafmonument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
illustrationsmedel. - Inom den andra
gruppen, kopparsticket med dess underarter:
stålsticket, etsningen, det svarta maneret,
akvatintamaneret m. fl. samt, bland nyare
förfaringssätt, Collasmaneret (en metod att
på mekanisk väg medelst en kopier-inrättning
åstadkomma graverade afbildningar af medaljer
o. a. lågreliefer o. d.) äfvensom flera af
de förfaringssätt, för hvilka, såsom vid
heliogravyren, fotografien tages till hjälp,
äro teckningens linjer däremot fördjupade,
och papperet måste vid tryckningen pressas ned
i dessa fördjupningar för att upptaga svärtan
(färgen). - I litografi och den därmed besläktade
zinkografien och fotolitografien är teckningen
visserligen obetydligt upphöjd, men tryckningen
grundar sig dock ej därpå, utan därpå, att
bilden är utförd med ett kemiskt bläck eller
krita, hvilka ha den egenskapen att fasthålla
trycksvärtan (färgen) och sedan öfverföra den
på papperet. Upk.*
Grafisk statik. Se Grafostatik.
Grafism (af grek. grafein, skrift), karakteristisk
form i skrifstil.
Grafit (af grek. grafein, skrifva), miner. Se
Blyerts.
Grafitgnejs, petrogr. Se Gnejs.
Grafkapell. Se Grafmonument och Kapell.
Grafkor. Se Grafmonument och Kor.
Grafkors. Se Grafmonument.
Grafkulle. Se Grafmonument.
Grafkummel. Se Grafrösen.
Grafkyrka. Se Centralkyrka och Grafmonument.
Graflax, lax, beredd på ett sätt, som torde
vara egendomligt för Sverige. Fisken, som bör
vara af fetare slaget och ej gärna väga mer än
4 kg., uppskäres i ryggen, befrias från rygg-
och sidobenen, beströs eller ingnides med
en blandning af salt och socker samt något
salpeter och lägges i lindrig press med de
båda köttsidorna mot hvarandra, vanligen blott
för en tid af omkr. 6 timmar. Berednings- och
serveringssättet beskrifves närmare i alla större
kokböcker. Dill är en för graflax nödvändig
krydda. Den sålunda tillagade, mycket lindrigt
saltade laxen förvaras, när den ej genast
användes, i kärl, som hålles på is. Förr har man
brukat nedsätta det väl omlindade graflaxkärlet
i en liten grop i jorden och öfvertäcka detsamma
med jord; häraf torde namnet "graf "-lax ha
uppkommit. F. T-m.
Grafmonument, ett mer eller mindre konstnärligt
formadt minnesmärke öfver en afliden, hvilket
anbragts öfver den plats, där hans jordiska
kvarlefvor blifvit grafsatta. Ifrågavarande
sedvänja har hög ålder och vidsträckt utbredning;
den har under olika tider och hos skilda folk
tagit sig växlande uttryck, delvis beroende
på, att olika föreställningar rådt i fråga om
människans förhållande till den af hennes fantasi
befolkade osynliga världen. Grafmonumentens form,
uppbyggnad och stil lämna för vissa tidsskeden
kulturforskaren de bästa dokumenten rörande
dåtida materiell kultur, teknisk förmåga och
konstnärlig smak.
En enkel och uråldrig, i vidt skilda länder
förekommande form är den stora grafhögen,
af uppkastad jord eller ock bestående af ett
stenröse (grafröse, se d. o., l.
grafkummel) samt ofta kantad med en "fotkedja"
af upprättstående stenar. De bekanta väldiga
grafhögarna vid Gamla
Uppsala (se Uppsala högar) bestå af sandjord
med stenröse midt inuti omkring själfva
grafven, hvilken anordning hade blifvit
rätt vanlig redan under bronsåldern. De
svenska grafhögarna från järnåldern äro ofta
prydda med bautastenar. Stenåldersformerna dös
(dolmen), gånggrift och hällkista voro verkliga,
grafkamrar, knappast afsedda att tillika utgöra
grafmonument, och sådana megalitiska monument
som menhir voro snarare minnesvårdar än
grafvårdar. När (såsom i västra Asien) förnämligare
män begrofvos i klippgrafvar, pryddes dessa
stundom utanpå med en ur bergväggen uthuggen
byggnadsfasad (se t. ex. bilderna af Dareios’
graf vid art. Dareios och af en frygisk
klippgraf vid art. Frygien). På en gång graf och
grafmonument voro sådana fristående byggnader
som den s. k. Kyros’ graf (i Persien)
och fornegypternas öfvermåttan väldiga
pyramider (se Egypten, pl. II, och Pyramid),
för hvilka grafhögen varit urform, samt deras
privatgrafvar i form af stympade pyramider
(mastaba). Etruskerna, hos hvilka dödskulten
likaledes var starkt utvecklad, gåfvo liksom
egypterna en rik utsmyckning åt grafkamrarna,
hvarjämte de prydde askurnor och sarkofager med
skulpterade bilder af de aflidne (se Cære och
planscher till art. Etrusker). Hos greker och
romare anlades utanför rikare städer hela
grafgator, t. ex. vid Aten (se Dipylon),
Pompeji, Appiska vägen (se d. o.) vid Rom; de
ledde från stadsporten utåt bygden och voro på
ömse sidor tätt besatta dels med grafstenar,
hvarå kunde förekomma reliefbilder af de aflidne
(se Cippus med fig. och Stele samt fig. 2 till
art. Döden i bildande konst), dels med urnor, små
kolonner samt smärre och större byggda monument
(jfr bild af Cæcilia Metellas grafvård, bd
IV, sp. 942, och af Cestius-pyramiden, bd V,
sp. 1). Den fristående monumentala grafbyggnaden
nådde sin praktfullaste utveckling i Mausoleum
(se d. o.) vid Halikarnassos och Hadrianus’
släktgraf, nu Castel S. Angelo, i Rom (se
pl. VII vid art. Byggnadskonsten). Med
egypternas mumiesarkofager till första
mönster utbildades den antika sarkofagen,
en fristående grafkista vanligen af marmor,
hvilken på samma gång var monument; den fick
arkitektonisk gestaltning och smyckades rikt med
bildverk (se Alexander-sarkofagen med fig.). -
En för buddismen egendomlig grafbyggnad är den
kupolformiga tope (se d. o.).
De kristne öfvertogo från romarna seden att
upprätta grafmonument, och några former
af kristna sådana äro otvifvelaktigt lån
från äldre kultsamfund. Med tiden uppfördes
öfver helgons och martyrers grafvar hela
centralkyrkor (grafkyrkor), hvilka
sedan toops till förebilder för medeltidens
grafkapell. (Äfven muhammedanerna uppförde
kupoltäckta centralbyggnader öfver sina stormäns
grafvar; se bilden af en mamlukgraf å pl. IX
till art. Byggnadskonsten.) I katakomberna
och andra fornkristna begrafningsplatser har man
funnit grafstenar och sarkofager; en särskild
form var arkosoliet, en sarkofagliknande
grafplats i katakombväggen, med nisch öfver
(se vidare Katakomber; jfr äfven bilden
af Junius Bassus’. sarkofag å pl. V till
art. Bildhuggarkonst). Sedan begrafningarna
förlagts till de öppna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
