Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiker - Grammatisk - Grammatisk accent - Grammatit - Grammatolatri - Gramme, Zénobe Théophile - Grammeska ringen - Grammes maskin - Grammichele - Grammofon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början endast kännedomen om bokstafven
(grammata), eller konsten att läsa och
skrifva. Äfven under följande tider menades med
grammatiker ofta elementarlärare, och titeln var
sålunda föga ansedd, helst undervisarens kall
ofta utöfvades af slafvar och frigifna. Men i
den mån språket och litteraturen, i synnerhet
under den alexandrinska perioden (från 3:e
årh. f. Er.), började göras till föremål för
vetenskaplig forskning, blef benämningen
grammatiker liktydig med "kritiker" eller
"filolog". Hans uppgift var att icke blott i
språkligt, utan äfven i exegetiskt, kritiskt,
litteraturhistoriskt och antikvariskt intresse
bearbeta den äldre litteraturen. Förvånande äro
i sanning den lärdom och den forskningsflit, som
nedlagts på dessa vidtomfattande studier. Bland
det stora antalet framstående grekiska
grammatiker må nämnas Zenodotos från Efesos
(omkr. 280 f. Kr.), Aristofanes från Bysantium
(omkr. 200), Aristarchos från Samothrake
(omkr. 170), alla tre bosatta i Alexandria samt
hvar och en på sin tid föreståndare för det stora
ptolemaiska biblioteket; Krates från Mallos,
hufvudman för grammatikerskolan i Pergamon
och motståndare till den alexandrinska skolan
(omkr. 170); Dionysios Thrax, författare
till den första grekiska språkläran, och
Didymos, med tillnamnet Chalkenteros,
båda i Alexandria under 1:a årh. f. Kr.;
Dionysios från Halikarnassos, Augustus’
samtida, bosatt i Rom; Apollonios Dyskolos,
den vetenskapliga syntaxens grundläggare i Rom
och Alexandria, i 2:a årh. e. Kr.; dennes son
Aelius Herodianus (grek. Herodianos), hvilken
i ett vidlyftigt arbete afhandlade läran om
accent, kvantitet och spiritus; Longinos (3:e
årh.) och Proklos (5:e årh.). Samlingar
af deras skrifter finnas i "Anecdota græca",
utgifna af Villoison, A. I. Bekker m. fl., och
i Dindorfs (ej afslutade) "Grammatici græci"
(1823). En stort anlagd kritisk upplaga af Uhlig
är under utgifning sedan 1878. - Hos romarna
gafs första väckelsen till grammatiska studier
af den ofvannämnde Krates, hvilken som konung
Eumenes II:s sändebud omkr. 168 f. Kr. besökte
Rom. Grammatikens studium blef sedermera en
modesak, och många bland Roms förnämsta män
egnade sin flit åt vetenskapligt bearbetande
af det romerska språket och litteraturen. En
framstående plats på detta område intogo
under den äldre tiden Aelius Stilo, Roms
äldste filolog, Terentius Varro, dess förnämste
polyhistor, af hvars värderika arbete "De lingua
latina" (Om latinska språket) en del finnes i
behåll, och NigidiusFigulus m. fl. Äfven Julius
Cæsar fann mellan krigen och statsmannabestyren
tid till grammatiska studier och försökte i
sin skrift "De analogia" en deduktion af den
latinska formläran. Till kejsartidens första
århundrade höra Verrius Flaccus, Julius Hyginus,
Asconius Pedianus m. fl. Grammatisk undervisning
meddelades i en mängd grammatikskolor. Från
Hadrianus tid (förra hälften af 2:a årh.) gjorde
sig inom dessa en förändrad riktning gällande, i
det att det litteraturhistoriska och antikvariska
momentet fick träda tillbaka för det rent
språkliga, hvartill äfven räknades metrik och
prosodi. Äfven började man alltmera att, med
uppgifvande af själfständig forskning, inskränka
sig till att för skolans behof i kortfattade
läroböcker sammanställa
ett urval af det under den föregående tiden
sammanbragta materialet. Bland författare af
sådana handböcker, vanligen under titeln "Ars
grammatica", märkas Flavius Charisius, Donatus
och Diomedes, alla i 4:e årh. I början
af det 6:e står Priscianus med sitt stora verk
"Institutiones grammaticæ". Metriken är behandlad
af Terentianus Maurus, Victorinus m. fl. Det
är hufvudsakligen denna efterskörd af excerpt
och kompendier, hvilken vi ha att tacka för vår
kännedom om det grammatiska studiet i Rom under
äldre tider, från hvilka intet fullständigt verk
finnes i behåll. De romerske grammatikernas
skrifter finnas utgifna i flera samlingar,
den fullständigaste och bästa af H. Keil
(1854-80). Litt.: Steinthal, "Geschichte der
sprachwissenschaft bei den griechen und römern"
(2:a uppl. 1891). A. M. A.
Grammatisk (se Grammatik), som hör till eller
omfattar språkläran.
Grammatisk accent, mus. Se Accent 2.
Grammatit, miner, (af grek. gramma, bokstaf,
med afseende därpå att mineralet ibland finnes
inväxt i andra mineral och därvid frambringar
bokstafsliknande figurationer), ett till
amfibolgruppens tremoliter hörande bisilikat
af kalk och talk, som bildar långa, stängliga,
färglösa, hvita eller ljusgrå, glasglänsande
aggregat. Grammatiten anträffas oftast i korniga
kalkstenar och dolomiter, såsom vid Malsjö
i Värmland, men äfven på malmförande lager,
t. ex. vid Falun, Dannemora. P. T. C.*
Grammatolatri (af grek. gramma, bokstaf, och
latreia, dyrkan), bokstafsdyrkan, förkärlek
för bokstaflig tolkning med åsidosättande af
andemeningen.
Gramme [gra’m], Zénobe Théophile, belgisk
elektriker, f. 1826, d. 1901, var en
tid modellsnickare i Paris, men egnade sig
sedermera åt elektroteknik och fysiska studier
och gaf genom sina konstruktioner (se Elektriska
maskiner, sp. 260) ett af de viktigaste uppslagen
till den elektriska maskinteknikens utveckling.
Grammeska ringen [gra’mska]. Se Elektriska maskiner, sp. 260, 273.
Grammes maskin [gra’ms]. Se Elektriska maskiner,
sp. 260.
Grammichele [-mikële], stad i italienska
prov. Catania (Sicilien). 15,075
inv. (1901). Vinodling, boskapsskötsel,
stenbrott. J. F. N.
Grammofon [-fån; af grek. gramma, skriftecken,
och fone, ljud, röst], tekn., mus., en 1887 af
tysken E. Berliner konstruerad utvecklingsform af
fonografen (se d. o.), hvilken förstnämnda
apparat återgifver sång-, instrumentalmusik-
eller deklamationsstycken med sådan styrka och
tydlighet, att desamma kunna uppfattas äfven
på rätt ansenligt afstånd från apparaten. Det,
som skall återgifvas, sjunges (spelas, talas) in
i en upptagningsapparats ljudtratt och försätter
därigenom i vibration en glimmerhinna, försedd
med ett stift, hvilket inristar ljudvågorna
i spirallinjer på en horisontal, omkring sin
axel roterande rund zinkplatta, belagd med
speciell upptagningsmassa, t. ex. hårdt gummi
eller vax. Under upptagningen låter man renad
sprit ur en flaska drypa ned på plattan för
att skydda den fina linjeteckningen. Ljudlinjen
etsas därpå in i zinkplattan, af hvilken sedan
på galvanisk väg framställes en matris. Från
denna kunna hundratals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
