Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granbarrlusen - Granberg, Per Adolf - Granberg, Johanna (Jeanette) Charlotta - Granberg, Louise Elisabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äggen, krypa de in mellan de tättsittande
späda barren, hvilka därefter börja starkt växa
på bredden till ett slags fjäll, som slutligen
sammanväxa, så att ett ananasliknande galläpple
(se tafl. till Gallbildningar, fig. 9) uppstår,
innehållande många kamrar. I dessa sitta
ungarna inneslutna, undergå sina hudombyten
och tillväxa. Mot slutet af sommaren öppna
sig kamrarna, barrlössen krypa ut, undergå
ännu en hudömsning och förvandlas därvid till
bevingade honor. Den följande utvecklingen
kan märkvärdigt nog gestalta sig på helt olika
sätt. Somliga af de ur galläpplena framkomna
bevingade honorna stanna kvar på granarna
och täcka med sina döda kroppar en liten
samling af sina obefruktade ägg. Ur dessa ägg
kläckas de ungar, som öfvervintra vid basen af
granknopparna och följande vår uppträda såsom
de i början omtalade stammödrarna. Andra af de
från galläpplena härrörande bevingade honorna
återigen öfvergifva sitt födelseträd och emigrera
till möjligen i närheten befintliga lärkträd,
på hvilkas barr de af sätta sina ägg. De
ur dessa ägg kläckta ungarna öfvervintra i
barkspringor och visa sig följande vår som
vinglösa honor. Ungarna, som kläckas ur deras
ägg, uppsöka de späda lärkträdsknopparna, där
de växa och utvecklas till bladlöss, som förr
beskrifvits som en särskild art under namn af
lärkträdsbarrlusen (Ch. laricis). Men äfven dessa
på lärkträden lefvande barrlöss slå in på två
väsentligt olika utvecklingsriktningar. Somliga
af dem stanna kvar på sin nya näringsväxt,
förblifva vinglösa och lägga ägg, ur hvilka
utvecklas andra släktled af på lärkträden
lefvande vinglösa honor med partenogenetisk
fortplantning (genom huru många släktled är
ännu obekant). Andra förvandlas återigen efter
några hudömsningar till bevingade honor. Dessa
flytta tillbaka till granarna och lägga där ägg,
ur hvilka vinglösa hannar och honor framgå. De
befruktade ägg, som dessa sistnämnda honor efter
parningen lägga, ge upphof till de på granknoppar
öfvervintrande stammödrarna, hvilka således
kunna ha ett tvåfaldigt ursprung. Antingen utgöra
de det ena ledet i en ettårig generationscykel,
omfattande blott två växlande hongenerationer,
den ena vinglös, den andra bevingad, båda med
partenogenetisk fortplantning och båda hela
sitt lif kvarstannande på granarna. Eller
ock ingå de i en tvåårig generationscykel
med icke mindre än fem växlande släktled,
två bevingade och tre vinglösa, af hvilka
fyra fortplanta sig partenogenetiskt, det
femte återigen amfigenetiskt. Därtill kommer
ytterligare den olikheten mellan dessa parallella
utvecklingsserier, att den 2-åriga är förknippad
med utvandring från en näringsväxt till en annan
(jfr Gall-löss). Arten håller sålunda
på att under gynnsamma yttre förhållanden,
d. v. s. här vid tillgång på lärkträd, så att
säga klyfva sig i två, med olika såväl utseende
som lefnadssätt, och erbjuder därigenom ett
vackert exempel på den betydande roll, som
anpassningen efter yttre lefnadsomständigheter
spelar för arternas ombildning i naturen.
G. A-z.
Granberg. 1. Per Adolf G., skriftställare,
f. 17 apr. 1770 i Göteborg, d. 5 febr. 1841 i
Stockholm, kom 1802 till Stockholm och ingick som
e. o. kammarskrifvare i Kammarkollegium. 1810
anlade han, tillsammans med Elmén, ett
boktryckeri, hvilket 1812 öfvertogs af
G. ensam. 1826
blef han sekreterare i Landtbruksakademien. Han
var en ovanligt produktiv författare,
som 1799-1816 vann fem pris i Svenska
akad., bland dem stora priset för den
"lyriska tragedien" Jorund (1812), ett
dåligt efterklangsarbete. Bland hans öfriga
skönlitterära arbeten kunna nämnas de två
sentimentala prosaskildringarna Den känslofulla
vandringen (1798) och Enslighetsälskaren
(1800), Dramatiska skrifter (1811; dramen
"Svante Sture och Märta Lejonhufvud"
uppfördes 42 ggr 1812-33), Skaldestycken
(1813), Karl Knutssons död (1823) och Nyare
dramatiska skrifter (1837).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
