Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekisk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
patriarkatet Ipec vid slutet af 1600-talet.
9) Ärkebiskops-dömet Sinai, sedan 1782
jurisdiktionellt oafhängigt.
10) Konungariket Greklands kyrka, som skilde sig från beroendet
af Konstantinopel 1833 efter befrielsekriget
och definitivt erkändes 1850. Liksom i Ryssland
utgöres där högsta kyrkliga myndigheten af
en "helig synod", som dock står i nästan
fullständigt beroende af regeringen.
11) 1864 afdelades Hermannstadt från Karlowitz
som metropol för rumänerna under ungerska
kronan.
12) Sedan 1870 har Bulgarien egen
"exark", som residerar i Konstantinopel. Den
ekumeniske patriarken, som eljest med värdighet
funnit sig i, att ständigt nya kyrkoprovinser
lösgjort sig från hans obediens, har icke velat
erkänna Bulgariens exark och lefver därför
i häftig strid med Bulgariens kyrka; politiska
synpunkter spela här in.
13) Czernowitz, Bukovinas och Dalmatiens metropol, omfattande
rutenerna och andra cisleithanska ortodoxa,
blef själfständigt 1873.
14) Serbiens kyrka gjorde sig 1878 själfständig och
15) Rumäniens kyrka 1885; med det senare landet lefver den
ekumeniske patriarken på spänd fot, emedan den
rumäniska regeringen lagt beslag på stora, den
ekumeniska stolen förut tillhöriga fastigheter
(värderade till 120 mill. frcs).
16) I blott formell samhörighet med den ekumeniske patriarken
står Bosniens och Hercegovinas kyrka,
med tre gentemot hvarandra själfständiga
metropoliter. -
Totalsumman af grekiska
katoliker kan beräknas till omkr. 108 mill.,
hvaraf 78,117,000 komma på Ryssland, 1,9 mill. på
Grekland, 13,457,000 på den öfriga Balkanhalfön
med Kreta, 5,521,000 på Österrike-Ungern, några
tusen på det öfriga Europa, 9,220,000 på Asien
och 100,000 på Amerika (uppgifterna enligt
v. Hermann i Kalbs "Die kirchen und sekten der
gegenwart", 2:a uppl. 1907).
Den sålunda skedda sönderdelningen i autocefala
områden har, där den sammanhänger med politiska
och nationella frigörelser, skapat en viss
religiös klyfta mellan landskyrkorna. Den
ortodoxa kristendomen och kyrkan äro
nämligen så innerligt sammanvuxna med hela
folklifvet som knappast någonstädes eljest inom
religionens värld. Kristendomen är här stam- och
folkangelägenhet i högsta grad. Nationalismen är
ett de grekiska kyrkornas särmärke. Men om denna
stundom framkallar blodiga kyrkliga kontroverser,
träder den dock tillbaka för det faktum, att hela
den grekisk-katolska världen alltjämt väsentligen
utgör en enhetlig storkyrka. De viktigaste
enhetsbanden äro: 1) Den gemensamma kanoniska
rätten. Redan kort efter Justinianus I:s tid
började de för östromerska kyrkan sedan gammalt
gällande kyrkliga bestämmelserna (kanones)
sammanföras med de delar af Justinianus’
rikslagstiftning (nomoi), hvilka berörde kyrkan;
så uppkom lagsamlingen Nomokanon, hvilken än
i dag är grundvalen för den ortodoxa världens
kyrkorättsliga lif. En viktig utbildning erhöll
Nomokanon genom den ofvannämnde Fotios och
afslutades 883, hvarefter den på en stor synod i
Konstantinopel 920 förklarades bindande för "hela
den kristna kyrkan". I 12:e årh. erhöll Nomokanon
sin viktigaste tolkning och kommentering genom
en rad grekiska rättslärda (viktigast Theodor
Balsamon, sedan patriark i Antiokia). Ryssland
liksom andra slaviska kyrkor eger en gammal
öfversättning och kommentering af Nomokanon
i den s. k. Kormtsjaja Kniga (Skeppsstyrets
bok), tillkommen i Serbien, officiellt påbjuden
i Ryssland 1274. Nomokanons anseende blef
snart så stort, att en öfversikt af stoffets
anordning behöfdes; en sådan (syntagma)
utarbetades i Aten omkr. 1335 och vann
sådan användning, att den kommit att räknas
till själfva Nomokanon och fått del af dess
auktoritet. Själfva lagsamlingen är indelad
i 14 kapitel, sakligt ordnade; statslagarna
(nomoi) äro från Justinianus’ rättssamlingar,
kanones hufvudsakligen från de 7 ekumeniska
mötenas och några andra ansedda konsiliers
beslut. Denna kanoniska rätt gäller ej blott
kyrkans organisation och inre lif, utan reglerar
äfven till en del straffrätt, förmögenhetsrätt,
familjerätt etc. och har därför medverkat att
skapa den stora likformighet äfven i fråga
om yttre sociala och borgerliga förhållanden,
hvilken trots olika folkindividualiteter gör
det lätt för en ortodox att finna sig till
rätta öfver hela den grekisk-katolska världen. -
Naturligen ha till Nomokanon tillkommit nyare
lagstiftning för de autocefala kyrkorna. Denna
lagstiftning liksom den kyrkliga förvaltningen
och oftast tillsättningen af högre kyrkliga
ämbeten afgöras genom landskyrkornas synoder,
hvilka äro något olika sammansatta, men
i hvilka regelbundet lekmän ha säte (den
"heliga synoden" i Konstantinopel består af
6 patriarker, 12 metropoliter eller biskopar
och 12 lekmän). Statens rättsbefogenhet öfver
kyrkan är i den ortodoxa kyrkan erkänd allt sedan
Östromerska rikets tid. Om Ryssland, se d. o. -
2) Det gemensamma dogmat. Källan för kyrkoläran
är främst den Heliga skrift; principiellt
vill man ej undandraga lekmännen studiet af
densamma, och bibelöfversättningar ha därför
ofta åstadkommits (bl. a. för de ryska trupperna
under japanska kriget). Men praktiskt taget
skjutes bibelstudiet åt sidan, då äfven grekiska
kyrkan fruktar svärmeri och sekterism som
dess resultat. I stället betonas bredvid bibeln
traditionen som källa för kyrkoläran; traditionen
återfinnes hos kyrkofäderna och framför allt i
de 7 ekumeniska konsiliernas beslut. Främst står
här symbolum nicæno-constantinopolitanum, som med
sin treenighetslära och kristologi egentligen
är den ortodoxa kyrkans enda absolut bindande
dogmatiska norm och åtnjuter oerhörd auktoritet
såsom kort och godt "kyrkans symbolum". Det
intar en hufvudplats vid dopet och nattvarden;
det är ryggraden i hvarje grekisk dogmatik;
det anses kompendiariskt sammanfatta bibelns
innehåll. Hvarje ändring eller utvidgning af
detta symbolum känna alla ortodoxa som afskyvärdt
kätteri. - Äfven några af de viktigaste senare
utläggningarna af "symbolum" ha inom hela den
ortodoxa kyrkan vunnit ett anseende, som i viss
mån kan jämställa dem med det protestantiska
begreppet "symboliska böcker", äfven om ingen
synod fixerat deras antal. Främst i rang bland
dem står den ofvan nämnda Confessio orthodoxa
1638, under 1600-talets lopp gillad af alla
patriarkerna, äfven upptagen af tsar Peter vid
hans omorganisation af ryska kyrkan. Närmast
denna i anseende kommer Confessio Dosithei
(patriark i Jerusalem), sanktionerad på den
viktiga synoden i Jerusalem 1672, 1723 påbjuden
äfven för ryska kyrkan. Om dessa bekännelser
formellt blott utgöra förklaringar af "symbolum",
ha de dock realiter medfört en fortbildning
af det ortodoxa dogmat, den viktigaste sedan
Justinianus’ tid. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
