Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Messeniens frihet och i det nygrundade
Megalopolis skapa en medelpunkt för de arkadiska
städernas förbund. Med Epameinondas’ död på
slagfältet vid Mantineia (362) var det dock
slut äfven med Tebes stormaktstid. Under åren
357-346 f. Kr. hemsöktes G. af det s. k. tredje
heliga kriget. Detta krig mellan å ena sidan
fokierna, hvilka hade underlagt sig det delfiska
templet med dess rika skatter, och å den andra
tebaner, lokrer och tessaler slutade med de
fokiska städernas fullständiga ödeläggelse och
blef skickelsedigert i synnerhet därigenom,
att Filip II af Macedonien, som kallats
till hjälp mot fokierna, inblandades i G:s
angelägenheter. Det sålunda vunna insteget
fullföljde han sedan oaflåtligt dels med
vapenmakt, dels med en bakslug statskonsts alla
hjälpmedel, till dess slutligen slaget vid
Chaironeia {Chæronea, 338) bröt de förenade
grekernas motstånd och tvang dem att erkänna
Filip som öfverfältherre i ett stundande
hämndkrig mot perserna.
Den macedonska perioden (338-146 f. Kr.). Efter
Filips plötsliga död (336) måste hans son,
Alexander, med vapenmakt kufva upproriska
rörelser i G., hvarvid i synnerhet Tebes
fullständiga förstöring (335) var egnad att visa
grekerna, hvad de i händelse af motspänstighet
hade att vänta. Alexander den store (336-323)
gjorde slut på persernas rike och eröfrade
Egypten och Asien. Han gaf den grekiska
nationaliteten väldet öfver världen samt gjorde
den helleniska odlingen till världskultur. Vid
underrättelsen om hans död reste sig hela
G. med Aten i spetsen för att af kasta det
främmande oket. Den grekiska förbundshären
under Leosthenes lyckades att instänga den
macedonske ståthållaren Antipatrosi Lamia,
hvaraf detta krig fått namnet "det lamiska". Men
sedan Antipatros erhållit förstärkningar,
tillfogade han grekerna ett afgörande nederlag
vid Kraunon (322 f. Kr.). Förbundshären
upplöstes, och de grekiska staterna måste hvar
för sig kapitulera. Under flera årtionden var
G. sedermera indraget i striderna om delningen
af Alexander den stores rike. Efter Antipatros’
död (319 f. Kr.) behärskades det af hans son
Kassandros. Men den af honom i Aten
inlagda macedonska besättningen förjagades (307)
af Demetrios Poliorketes, hvilken, under sken
af att återställa friheten, där grundade ett
eget välde, som sedermera utsträcktes äfven
till Megara, Korint, Sikyon m. fl. städer. Efter
slaget vid Ipsos (301), som beröfvade Demetrios
en stor del af hans stater, afföllo äfven dessa
grekiska besittningar, men återvunnos snart, .och
efter Kassandros’ död (294) lyckades det honom
att vinna herraväldet äfven i Macedonien. Sålunda
voro G:s öden ånyo fastkedjade vid Macedoniens,
och de härskare, hvilka efter Demetrios’
förjagande (287) i snabb följd efterträdde
hvarandra på Macedoniens tron (Pyrrhos,
Lysimachos, Seleukos, Ptolemaios Keraunos),
utsträckte alla sitt välde öfver en större eller
mindre del af G. - En sista ljusglimt af grekisk
nationalkänsla och handlingskraft visade sig ännu
under denna upplösningens tid i det samfällda
afvärjandet af de keltiska hordernas infall
under Brennus (278) och i det akeiska förbundet
(från 280, se Akéer), hvilket i synnerhet under
Aratos’ ledning (251-213 f. Kr.) lyckades
förena en stor del af staterna på Peloponnesos
och kraftigt verkade för G:s befrielse från
det främmande väldet. Olyckligtvis råkade det
akeiska förbundet i strid med
det etoliska förbundet (se Etoler) och
Sparta, och Aratos tillgrep i detta trångmål den
olyckliga utvägen att till hjälp kalla konung
Antigonos Doson i Macedonien, hvarigenom han
för framtiden befäste Macedoniens välde i G. -
Vid denna tid började äfven romarna att utöfva
inflytande på G:s inre angelägenheter. De
slöto förbund med etolerna och Sparta mot det
af Macedonien understödda akeiska förbundet,
hvilket dock icke hindrade, att detta under
sin nye ledare, Filopoimen, besegrade
spartanerna vid Mantineia (207) och vann en
betydlig öfvervikt på Peloponnesos. Men sedan
Rom efter det andra puniska krigets slut (201
f. Kr.) fått friare händer, inryckte konsuln
Flamininus (198) och gjorde genom segern vid
Kynoskefalai (Cynocephalæ) i Tessalien (197)
slut på Macedoniens välde i G., hvarefter vid
det följande fredsslutet (196) alla grekiska
stater förklarades fria. Sitt eget inflytande
visste dock Rom att befästa genom att underhålla
söndringen mellan partierna. Etoliska förbundet,
som hade understödt konung Antiochos i Syrien
mot romarna, upplöstes, och äfven det akeiska
förbundet, som på senare tiden anslutit sig till
Rom, behandlades med stränghet, i det att 1,000
af dess förnämsta medlemmar fördes till Rom (167)
och där kvarhöllos i 17-årig fångenskap. År 148
fattade senaten ett beslut, som i själfva verket
upphäfde förbundet, och då detta försökte väpnadt
motstånd, fulländade Metellus’ och Mummius’
segrar samt Korints därpå följande förstöring
(146 f. Kr.) G:s underkufvande.
Den romersk-bysantinska perioden (146 f. Kr.-
1460 e. Kr.). G. utgjorde nu en del af det stora
romerska riket och lades till en början under den
romerske ståthållaren i Macedonien, men bildade
från Augustus’ tid en egen provins,
Achaja. Åtskilliga bland de grekiska städerna erhöllo
dock en gynnad ställning genom att upptagas
bland de s. k. "förbundna staterna" (civitates
foederatæ), hvarigenom de voro åtminstone till
formen själfständiga och fritagna ej mindre
från skattskyldighet än från den romerske
ståthållarens styrelse i allt, som angick deras
inre angelägenheter. Aten fick t. o. m. behålla
en del af sina besittningar utom Attika. För
det af långvariga krig utmattade och delvis
nästan ödelagda G. medförde Roms öfvervälde
åtminstone för någon tid ett väl behöfligt
lugn, under hvilket många bland dess städer
ånyo höjde sig till betydligt välstånd. Af sitt
oroliga lynne inleddes grekerna dock snart i nya
stridigheter. Under kriget mellan Rom och konung
Mithridates i Pontos (89-84 f. Kr.) ställde sig
Aten, Sparta, Achaja och Beotien på den senares
sida i hopp att med hans hjälp frigöra sig från
beroendet af Rom. Men vid Sullas uppträdande i
G. underkastade sig alla, utom Aten, som för sitt
hårdnackade motstånd bestraffades med ett rysligt
blodbad och med plundring samt med förstöring af
den viktiga hamnstaden Peiraieus (86). Sedermera
invecklades G. i Roms borgerliga krig, hvilka
till stor del utkämpades på grekiskt område,
men det behandlades med stort undseende såväl af
Cæsar, efter slaget vid Farsalos (48 f. Kr.),
som af Antonius, efter slaget vid Filippoi (42
f. Kr.), och af Octavianus, efter slaget vid
Actium (31 f. Kr.). Äfven de följande kejsarna,
framför andra Hadrianus, visade stor ynnest mot
G. och i synnerhet mot Aten, som förskönades
med storartade praktbyggnader och fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
