Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina sista besittningar på Morea, blef
G. h. o. h. en turkisk provins. Men i ett nytt
krig, 1685-99, återvuuno venezianerna herraväldet
öfver Morea. Detta väckte hos grekerna ett
nationellt lif, hvilket bibehöll sig, äfven sedan
halfön 1715 tagits tillbaka af turkarna. I östra
Lakonien förblefvo mainoterna nästan oafhängiga,
och de i norra G:s berg talrikt lefvande
klefternas (se Armatoler) fortsatta
kamp mot turkarna holl nationalitetskänslan
vaken. På samma gång vunno grekerna i
Konstantinopel, fanarioterna (se d. o.), stort
inflytande dels som höga turkiska ämbetsmän (så
t. ex. var Alex. Maurokordatos faktiskt turkisk
utrikesminister 1698-1709), dels som hospodarer
i Moldau och Valakiet. Grekerna ådagalade stor
ifver i att inhämta högre bildning och vunno
därigenom öfvervikt öfver serber och bulgarer,
hvilkas nationalkyrkor lades under den grekiske
patriarkens styrelse. 1770, under det turkarna
lågo i krig med ryssarna, gjorde grekerna uppror,
men lämnades i sticket af ryssarna och straffades
sedermera hårdt. Icke dess mindre bibehöllo
grekerna sitt inflytande och utvecklade en
ständigt växande handelsverksamhet, i synnerhet
sedan grekiska skepp, genom rysk-turkiska
handelsfördraget 1783, fått tillåtelse att segla
under rysk flagg. I slutet af 18:e årh. stiftades
den första föreningen (hetärian) till G:s
frigörelse, men dess stiftare, skalden Rhigas,
utlämnades 1798 af österrikarna till turkarna
och afrättades i Belgrad. Frihetskänslan
upplågade, då Joniska öarna 1798-99 intogos af
en rysk-turkisk flotta och därefter upphöjdes
till en själfständig republik under turkisk
öfverhöghet samt erhöllo grefve Giovanni
Kapodistrias till statssekreterare och verklig
styresman (till 1806). Sedan fransmännen 1807-09
hållit öarna besatta, återupprättades 1814
republiken under engelskt beskydd. De långvariga
revolutionskrigen (1792-1815) medförde den
grekiska handelns uppblomstring; särskildt råkade
spannmålshandeln på Svarta hafvet h. o. h. i
grekernas händer. Välståndet befrämjade också det
andliga lifvet; en mängd nya skolor anlades,,
och en litteratur började uppstå. Af framtida
vikt voro de omständigheterna, att England
under krigen med Napoleon utrustade en kår
af 6,000 man greker under R. Church (senare
grekisk general) samt att Ali Pascha af Janina
genomförde en nästan fullständig likställighet
mellan greker och turkar och hade många greker
i sin tjänst. 1812 stiftades en ny hetäria,
Filomusernas samfund, skenbarligen med rent
litterär uppgift, och 1814 en annan, hemlig,
Brödraförbundet (Filikerna), hvilken 1818
förlade sitt hufvudsäte till Konstantinopel
och efter hand kom att omfatta flertalet af
de män, som längre fram spelade en viktig
roll, såsom Mauromichalis, Maurokordatos,
Odysseus, ärkebiskop Germanos och grefve
Kapodistrias. Då den sistnämnde vägrade att
blifva frihetsrörelsens ledare, valdes i hans
ställe furst Alexander Ypsilantis. Uppmuntrad
af revolutionerna i Spanien och Italien 1820
samt af Ali Paschas uppror mot sultanen, beslöt
denne att gripa till vapen. Från Ryssland
inryckte han i Moldau och besatte Jassy (7
mars 1821), hans förnämste hjälpare var greken
Georgakis. Rumänerna visade sig likgiltiga, och
deras anförare, Todor Vladimiresko, ville störta
icke blott turkarna, utan ock fanarioterna. Han
slöt sig dock till upproret, hvars mål var att
befria hela
Balkanhalfön och grundlägga ett nytt bysantinskt
rike. Om det rumänska upproret se närmare
Ypsilantis; i juni var det kufvadt och därmed
äfven grekernas inflytande i Rumänien för alltid
slut. Emellertid hade uppror utbrutit äfven på
Morea, 2 april 1821, och före månadens utgång
hade grekerna, under Kolokotronis’ och
mainothöfdingen Mauromichalis’ ledning, gjort
sig till herrar öfver nästan hela halfön. Striden
var så blodig, att redan under loppet af april
15,000 muhammedaner dödades. Moreas exempel
följdes af öarna, först bland dessa af Spetsai
(Spezzia), och resningen utbredde sig äfven till
Hellas (Aten 7 maj) och Macedonien, men blef
på det senare stället genast undertryckt. Vid
underrättelsen om den grekiska resningen blefvo
i Turkiet flera hetärister genast afrättade,
och förbittringen mot grekerna, växte så,
att den 80-årige patriarken Gregorios, i full
skrud, och 6 andra präster påskdagen 22 april,
hängdes å kyrkorna i Konstantinopel och att
16 kyrkor förstördes därstädes. I andra
större städer inträffade liknande händelser,
och 30,000 greker beräknas ha fallit offer
för den turkiska pöbelns raseri, under det
att kvinnorna skändades och såldes till
slafvinnor. Men dessa grymheter upptände ännu
mer grekernas ifver och alstrade sedermera en
blodig vedergällning. Brist på manstukt samt
ledarnas inbördes afund och oenighet (särskilda
regeringar bildades i olika delar af landet)
försvagade däremot grekerna mycket. I Epidauros
sammanträdde ombud, från hela G., hvilka (27
jan. 1822) läto kungöra landets oafhängighet
och tillsatte en ny regering med Maurokordatos i
spetsen. Demetrios Ypsilantis, som efter sin
broder öfvertagit hetärians ledning och en kort
tid innehaft ledningen på Morea, fick åtnöja sig
med presidentplatsen i församlingen. Striden
fördes med skiftande lycka. I sept. 1821
nästan upprefs af Odysseus en turkisk här vid
ett försök att tränga igenom Thermopylai;
5 juli 1822 led en annan på återtåget från
Argos till Korint ett nederlag i strid mot
Kolokotronis, Nikitas och Mauromichalis. Nauplia
måste därefter gifva sig (dec. 1822), liksom
Akropolis i Aten hade gjort 22 juni. Däremot
undertrycktes upproren i Macedonien (1822)
och på Kreta (1823); sulioterna (i Albanien)
ledo ett svårt nederlag vid Arta (juli 1822),
och 1823 stupade deras hjältemodige anförare,
Markos Botzaris, vid försöket att undsätta det
belägrade Missolonghi. Till sjöss hade grekerna
under Miaulis och Konduriotis framgång;
och då turkarna i april 1822 intagit och härjat
ön Chios, af hvars 120,000 inv. 23,000 dödades
och 47,000 såldes till slafvar, hämnades
Kanaris denna illgärning genom att uppbränna,
amiralskeppet med öfver 2,000 man ombord, utan
att dock kunna hindra en ny ödeläggelse af
Chios. 1824 träffades hans fäderneö, Ipsara, af
samma öde. Förgäfves sökte G. främmande makters
hjälp: kongressen i Verona (1822) vägrade att
mottaga dess sändebud, enär den ogillade hvarje
uppror, under det att allmänna meningen i Europa
med växande styrka uttalade sig till grekernas
förmån, och det kom både penningar och frivilliga
(se Filhellen), bl. a. lord Byron. 1824
erhöll G. i England första lånet, 800,000 pd
st., men på så hårda villkor, att G. fick knappt
hälften däraf; större delen af summan användes
till inköp af dyrbara fartyg eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
