Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotius, Hugo - Grotius, Pieter de Groot - Groton - Grotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schmalz, i 635-38). G:s Bref till
svenska konungahuset och andra svenskar
ha offentliggjorts af C. G. Styffe (i
"Hist. handl.", d. 13, 1892). Litt.: Haelschner
öfver H. G. i "Allgemeine deutsche biographie"
samt, utom där anförda skrifter, Neumann,
"Hugo Grotius" (Berlin 1884).
2. Pieter de Groot, den föregåendes andre .son,
politiker, diplomat, f. 1615, d. 1678, en
af Johan De Witts anhängare, var 1660-67
pensionär af Amsterdam och 1669 ambassadör
till svenska hofvet. Vid fransmännens infall
i Holland 1672 anklagades han för förräderi,
flydde till Belgien, men återkom 1674.
1. L. H. Å. (C. H. H.)
Groton [gråu’ten], stad i nordamerikanska staten
Connecticut, vid Thames-floden och Long island
sound. 5,962 inv. (1900).
Grotta (ty. höhle, eng. cavern, cave), geol.,
i fast berg befintligt större hålrum. De allra
flesta grottor äro belägna i berg af kalksten
eller dolomit och ha bildats därigenom,
att i sprickor eller rämnor inträngande och
cirkulerande vatten småningom löst (korroderat)
och bortfört de delar af ifrågavarande svagt
vattenlösliga bergarter, med hvilka de kommit i
beröring. De äro sålunda orsakade af vattnets
kemiska inverkan på stenen och ha olika form,
storlek, längdutsträckning, höjd och läge
alltefter riktningen och beskaffenheten af de
vägar i bergets inre, utefter hvilka vattnet
framrunnit. Ofta ha de formen af hvalfformiga
rum, från hvilka mer eller mindre vidsträckta
gångar utgå eller grena sig i ena eller andra
riktningen. Af annat slag än dessa korrosions-
eller utlösningsgrottor äro de, som förekomma
här och där vid branta, klippiga kuster
och bildats genom vattnets (hafsvågors och
bränningars) rent mekaniskt sönderbrytande och
bortförande inverkan på äfven hårdare bergarters
af sprickor genomsatta partier. Dessa erosions-
eller strandgrottor (äfven kallade
halfgrottor) ha ofta en i viss mån nischformad
skapnad, men kunna äfven sträcka sig ganska
långt in i berget. Dessutom förekomma, ehuru
mera sällan, grottartade håligheter eller
tomrum, som uppstått i samband med rämnor,
sättningar och oregelbundna förskjutningar
inom berggrunden. Sådana grottor, hvilka
lämpligen kunde benämnas dislokationsgrottor,
äro i allmänhet af ringa utsträckning. Grottor
af förstnämnda slag finnas inom alla länder,
som ega större kalkstensområden. Bottnen af de
flesta betäckes af ett lager rödbrun, lerartad
jord, den s. k. grottleran, bildad genom
anhopning af de upplösta kalkbergarternas
olösliga beståndsdelar. Många, nämligen de
s. k. bengrottorna (se d. o.), innehålla
därjämte ben af utdöda djurarter m. m. samt äfven
lämningar efter den förhistoriska människan. I
åtskilliga finnas vackra droppstensbildningar
(se Droppsten). Störst af alla hittills kända
grottor är den i Kentucky befintliga Mammuthålan
(se d. o.), som med alla sina grenande gångar
har en längd af omkr. 50 km. Europas största
grottbildningar, hvaribland Adelsberg-grottan (se
d. o.), äro belägna inom de s. k. karstområdena
i Krain, Istrien, Dalmatien och angränsande
länder. Ganska betydande är också Peak Cavern
i Derby-shire, England, och flera andra. - Inom
Sverige är den i nordöstra Skånes kritkalklager
v. om Råbelöfsjön belägna Balsbergsgrottan
(se d. o.) sedan gammalt bekant. En annan dylik
kritkalkgrotta är den ö. om Ifösjön af G. De Geer år
1887 upptäckta Barnekällagrottan (se d. o.). Den
n. om Galgberget vid Visby befintliga långa
och smala grotta, som kallas Röfvarkulan, är
en i kalkberget urholkad underjordisk flodbädd;
Lummelundsån rinner på en sträcka af mer än 1,3
km. under jorden och framkommer ur bergklinten
vid kusten genom en låg och bred grottlik
mynning. Andra Gottlandsgrottor, t. ex. de
på Karlsöarna, tillskrifvas däremot
hafsvågornas sönderbrytande verksamhet. I
nordvästra Jämtland finnas inom Bjurälfvens
dalgång, där kalksten är rådande, af
vattnet åstadkomna underjordiska hålor och
grottbildningar; älfven tager
långa sträckor väg under jorden, och en mängd
doliner (se d. o.) ådagalägger tillvaron
af delvis igenrasade korrosionsgrottor. -
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
