Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 375-376 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grottinvånare l. Troglodyter - Grottlejonet - Grottlera - Grottmålningar - Grott-tempel - Grouchy, Emanuel de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stundom synas de aflidne ha begrafts i samma
grotta. Under stenåldern bebodda grottor äro
kända äfven från England, Belgien, Tyskland,
Schweiz, Österrike, Polen, Spanien, Italien
och Balkanhalfön. Äfven i Sverige ha förekommit
grottinvånare under den yngre stenåldern. Som
bostäder begagnade grottor äro kända på
Stora Karlsö utanför Gottland (se "Ymer",
1890) och på Kullaberg i Skåne (se Retzius
och Wallengren, "Arkeologiska undersökningar
i grottor å Kullaberg i Skåne", i "Ymer",
1903). Ett synnerligen intressant grottområde
är beläget i det forna Kappadocien i Mindre
Asien mellan Erdsjisjs dag, Akserai, Nigdeh och
Kizil Irmak. Där finnas hela underjordiska byar,
såsom Melegob och Hassa Köi. Många af därvarande
grottor ha säkerligen varit bebodda redan under
en aflägsen forntid, och särskildt ha många
uthuggits till kyrkor, kapell och grafvar under
den äldsta kristna tiden. Därifrån härstammade
kyrkolärarna Basileios den store och Gregorius
af Nazians. Den befolkning, som nu är bosatt
i denna trakt, härstammar säkerligen från den
kappadociska urbefolkningen och talar en grekisk
dialekt. Ett annat bekant grottgebit ligger
i västra delen af Förenta staterna, Colorado
och angränsande områden (jfr Fornlämningar och
Klippboningar). - Litt.: Oberhummer och Zimmerer,
"Durch Syrien und Kleinasien" (1899), Hoernes,
"Der diluviale mensch in Europa" (1903),
J. Déchelette, "Manuel d’archéologie" (I,
1908), och Wilson, "Handbook for travellers
in Asia Minor" (Murray’s handbooks).
T. J. A.

Grottlejonet, Felis (leo) spelæa, zool. Under
diluvialperioden lefde i mellersta Europa en
kattart, hvilken i intet väsentligt skilde sig
från det i våra dagar i Afrika och västra Asien
förekommande lejonet. Dess skelettdelar finnas,
om ock mindre talrikt än grottbjörnens (se Björn)
och grotthyenans (se Hyendjuren), i Baumanns-,
Gaylenreuther-, Lunville- m. fl. grottor. Ännu i
historisk tid bebodde lejonet södra Europa. Äfven
af pantern (Felis pardus) innehålla de europeiska
grottorna rester. L-e.

Grottlera. Se Grotta.

Fig. 1. Renar, grottmålning (delvis gravering) i Font-de-Gaume-grottan, Dordogne, Frankrike.

Grottmålningar, arkeol. I ett antal franska och
spanska grottor, som under den äldre stenåldern voro
bebodda af människor, har man särskildt under det
sista årtiondet funnit en mängd figurer inristade och
målade å klippväggarna. F. n. (1908) äro 20 sådana
grottor kända, af hvilka 13 i Frankrike och 7 i
Spanien. Mest betydande äro Altamira och Castillo i
Spanien, den förra tidigast upptäckt, samt La
Mouthe, Combarelles och Font-de-Gaume i Dordogne,
Marsoulas (Haute-Garonne) och Niaux (Ariège).
Bilderna äro dels inristade konturteckningar, dels
målningar i rödt, svart och brunt, dels kombinationer
af båda dessa tekniker. Hufvudsakligen djur
äro framställda, antingen helt eller delvis. Man
igenkänner hästar, hjortdjur, renar (se fig. 1),
bisonoxar (se fig. 2), mammutdjur (se fig. 3),
noshörning, björnar, kattdjur m. fl.

Fig. 2. Bisonoxe, grottmålning i Font-de-Gaume-grottan.

Fig. 3. Mammut, graverad konturteckning i Combarelles-grottan, Dordogne, Frankrike.

Äfven oformliga
människohufvud och hela människofigurer med
djurmasker äro anträffade, liksom diverse
svårtolkade tecken och figurer, hvaribland människohänder.
Djurbilderna växla i storlek från 1 dm. till
inemot 2 m. i längd och äro anbragta i mängd,
stundom på hvarandra och 100-tals m. in i grottorna,
hvilka mestadels äro långa och slingrande. Bilderna
äro i regel mycket naturalistiskt utförda, tydligen af
personer, som hade originalen för ögonen. Att en
mängd nu utdöda djurarter afbildats, tyder på, att
bilderna utförts under den äldre stenåldern. Därom
vittnar äfven den omständigheten, att gravyrerna i
flera grottor, t. ex. la Mouthe, Pair-non-Pair och
Teyjat, voro helt eller delvis dolda under
kvartäraflagringar och först upptäcktes, då dessa bortfördes.
Figurerna visa äfven en öfverraskande likhet med de
ristningar från kvartärtiden, som funnits på ben- och
stenföremål (se Paleolitisk konst).
Målningar och ristningar i grottor och på klippor äro
kända äfven från Australien, Syd- och Nord-Afrika
samt Nord-Amerika. De framställa såväl djur som
människor, händer m. m. De nordafrikanska
ristningarna i Saharaområdet kallas af araberna hadjrat
mektoubat (”skrifna stenar”) och härröra dels från
yngre stenåldern, dels från senare tid. Målningarna
och ristningarna i de franska och spanska grottorna
ha på goda grunder satts i förbindelse med de dåtida
människornas religiösa föreställningar. Tecknandet
af djurfigurerna ingick som ett led i den magiska
ritus, som afsåg att föröka och draga till sig vissa
djur, som voro af nytta. Sådana magiska bruk
förekomma ännu hos australiska stammar. Litt.: T. J.
Arne, ”Nyare upptäckter rörande den äldre
stenålderns konst” (i ”Ymer”, 1903), och J. Déchelette,
”Manuel d’archéologie préhistorique” etc. (I,
1908).
T. J. A.

Grott-tempel, detsamma som klipptempel
(se d. o.).

Grouchy [gro∫i′], Emanuel de, grefve, fransk
marskalk, f. 1766, d. 1847, blef 1785 ryttmästare
vid gardet och kort därefter chef för ett dragonregemente.
Som chef för kavalleriet öppnade han 1793
fälttåget mot Vendée, 1795 blef han stabschef vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>