Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 381-382 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grubbe, Kristofer Larsson - Grubbe, Gustaf - Grubbe, Samuel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är: Ett ymnigt förråd aff allehanda gamble och
nye svenske ordseder och lärespråk (1660; ny
uppl. 1678, med en tillökning af Laur. Törning,
1677) samt den namnhistoriskt intressanta
samlingen Prænomina Sueogothica, thet är samling
af allehanda döpenamn (1675).

2. Gustaf G., den föregåendes sonson,
amiral, f. 18 dec. 1669, d. 4 nov.
1759 i Karlskrona, blef 1689 konstapel
vid amiralitetet, var därefter i holländsk
tjänst till 1698 och deltog därunder i
flera sjöstrider mot fransmännen. 1700 blef
han kapten och chef på skeppet "Halland"
vid Karl XII:s landstigning på Själland.
I de följande årens sjötåg deltog han såsom
chef på skeppen "Norrköping", "Karlskrona",
"Sverige", "Liffland" och "Stockholm".
1719 befordrades han till schout-bynacht
(konteramiral), 1732 till viceamiral och 1736
till amiral. 1720 kommenderade han skeppet
"Wenden" och 1721 blåste hans divisionsflagg på
skeppet "Prins Karl Fredrik". G. blef 1742
president i Amiralitetskollegium.


3. Samuel G., den föregåendes brorsons
sonson, universitetslärare och filosof,
statsråd, f. 19 febr. 1786 på egendomen
Segloraberg, i Seglora socken, Älfsborgs län, d.
6 nov. 1853 i Uppsala. Hans
föräldrar dogo under hans barndom, och han blef
sedan uppfostrad af sin morfar, grosshandlaren
Joh. Schütz i Göteborg. Vid tretton års ålder
intogs han på Göteborgs gymnasium, hvilket han
genomgick på mindre än tre år. 1802 inskrefs han
som student vid Uppsala universitet, hvarest
han gjorde grundliga studier i den klassiska
litteraturen, i matematik och fysik samt i
synnerhet i filosofi. Tillika förvärfvade han
sig en omfattande bekantskap med den tyska,
franska och engelska vitterhetens alster. 1806
promoverades han till filos. magister med första
hedersrummet (magister primus). S. å. utnämndes
han till docent i teoretisk filosofi. Efter
Höijers bortgång blef G., 1813, professor i
logik och metafysik vid Uppsala universitet
och förilyttades, efter Bibergs död (1827),
till professuren i etik och politik. Denna
lärostol innehade han till 10 sept. 1840,
då han inkallades i konungens statsråd,
där han till 29 dec. 1842 var t. f. chef för
Ecklesiastikdepartementet. Ifrån statsrådsämbetet
erhöll han afsked 1844 med pension, hvarefter han
återvände till Uppsala, där han i privatlifvets
lugn framlefde sina återstående dagar. Bland
de många förtroendeuppdrag och utmärkelser,
som tillföllo G., må nämnas, att han 1824
valdes till led. i revisionen för rikets
elementarläroverk och 1826 till led. i
kommittén för öfverseendet af rikets allmänna
undervisningsverk. 1834-35 var han riksdagsman
för Uppsala universitet. 1809 blef G. led. och
1841 hedersled, af Vet. o. vitterh. samh. i
Göteborg, 1829 led. och 1852 hedersled, af
Vitt. hist. och ant. akad., 1830 led, af Svenska
akad. och 1837 af Vet. akad. G. är en af Sveriges
utmärjdaste tänkare och
försvarar sin plats vid sidan af Höijer, Biberg,
Geijer och Boström. Väl kan G. i vetenskaplig
originalitet icke mäta sig med Höijer och
Boström, men oförnekligen röjer G. ett ganska
betydande mått af vetenskaplig originalitet, på
samma gång som han med stor skicklighet till en
enhetlig uppfattning sammansmälte tankeelement,
hämtade från hans mångsidiga beläsenhet i
dåtidens filosofiska litteratur. Efter att
ursprungligen ha bekänt sig till Schellings
åsikter sträfvade han, därtill föranledd af
sitt djupa, etiskt religiösa intresse och
af de väckelser, som utgingo från Jacobi,
att genom en fullkomligare utbildning af den
idealistiska kärnan hos Schelling öfvervinna
dennes panteism och upphöja idealismen till
spekulativ teism. Därigenom förberedde han på
de flesta punkter den världsåsikt, som sedermera
uppställdes af Boström. - Blott få filosofer ha
egt en så lycklig framställningsgåfva som G. Hans
stil är visserligen något väl bred, hvilket
torde sammanhänga med, att de flesta af hans
skrifter tillkommit som akademiska föreläsningar,
i hvilka han måste taga hänsyn till nybörjares
fattningsgåfva. Men å andra sidan utmärker
den sig genom en enkelhet, en klarhet och ett
behag, som väl motivera Leopolds yttrande:
"Då jag öfvergår från vissa af de arbeten,
som man i våra dagar behagar kalla filosofi,
till någon af Grubbes skrifter, förekommer
det mig, såsom hade jag från en sumpig nejd,
omgifven af dimma och lyktgubbar, kommit upp
på en höjd, där jag andas fritt och klart ser
föremålen". Hvad som innerst förlänar hans
skrifter den dragningskraft, som de utöfva
på läsaren, äro den djupa sanningskärlek,
som i dem öfver allt framlyser, den rena,
oförvillade blick för det väsentliga i allt,
hvarom de vittna, den ädla, milda, flärdfria
och anspråkslösa personliga karaktär, som i dem
afspeglar sig, den kontemplativa ro och det af
alla lidelser ostörda lugn, af hvilka de äro
genomträngda. Samma egenskaper satte äfven
sin prägel på hans föreläsningar. Ehuru han
fullständigt utarbetade dessa på förhand,
lät han vid deras hållande icke binda sig
af det skrifna ordet. Också utöfvade hans
föreläsningar ett stort inflytande, hvilket
dock betydligt mattades under de sista åren
af hans professorstid. - Tyvärr var han icke
själf i tillfälle att utgifva mer än en ringa
del af sina skrifter, hufvudsakligen blott dem,
som röra samhällsläran. Hade de förnämsta af
hans öfriga arbeten utkommit redan under hans
lifstid, skulle de säkerligen haft stor betydelse
för den filosofiska och hela den högre bildningen
i vårt land.

I sina ungdomsskrifter Om reflexionen och Om
de motsatta tendenserna i menniskolifvet visar
han sig vara en afgjord anhängare af Schellings
åsikter, men från dennes panteism drefs han
genom sina djupa etiska intressen. Reflexionen
på den moraliska förbindelsens helighet ledde
honom till den öfvertygelsen, att själfva
idén om det sedligt goda erhåller sin högsta
betydelse endast därigenom, att den hänföres till
det gudomliga väsendet och erkännes såsom ett
uttryck i det mänskliga medvetandet af Guds heliga
vilja. Det blef därför G:s uppgift att visa,
att det praktiska förnuftets fordran på en
personlig Gud, med etiska attribut, ej står i
strid med det teoretiska förnuftets fordran på
Guds oändlighet. I sin ontologi söker han visa,
att själfmedvetandet måste utgöra det gudomliga
väsendets substans, ock att detta själfmedvetande
ej kan tänkas utveckla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>