Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundlagen blifvit oktrojerad, så är den,
som utfärdat densamma, lika mycket bunden
däraf, sedan den en gång trädt i kraft, som
om han därom överenskommit med en lagbestämd
folkrepresentation, och kan således ej
ensidigt ändra densamma. Har grundlagen
tillkommit genom en konstituerande akt af
folkdeputerade, så blir den likaväl bindande
för folkrepresentationen som för den, hvilken på
grund af densamma blir utöfvare af statsmakten. I
överensstämmelse med nu angifna grundsats
beror det af grundlagens egna bestämmelser,
huru vidsträckt folkrepresentationens rätt
att ensam eller under medverkan af andra
samfundsorgan omdana författningslagarna
kan vara (jfr Referendum). Jämte det att för
grundlags ändring i allmänhet erfordras bifall af
skilda konstitutionella makter - enligt regeln
folkrepresentation och regeringsmyndighet -,
har i de flesta länder, till undvikande af
förhastade beslut, ett förfarande stadgats,
som ej tillåter folkrepresentationen att i
vanlig lagstiftningsväg fatta sitt beslut,
utan bjuder, att frågan ej må omedelbart
efter dess väckande afgöras, utan först
sedan representantförsamlingen i sin helhet
eller partiellt blifvit omvald, eller ock
efter upprepade beslut med en viss mellantid
under samma riksdagssession. På sina ställen
erfordras därjämte kvalificerad pluralitet inom
representantförsamlingen, för att ändringsförslag
må kunna antagas.
I Sverige var redan i äldsta tider
rättsförhållandet mellan konung och
folk lagbestämdt. Föreskrifterna därom
innehöllos i den allmänt gällande Landslagens
konungabalk. Utom den konungaed, som enligt
Landslagens konungabalk skulle af tillträdande
konung afläggas, affordrades honom snart äfven
en vidlyftigare konungaförsäkran
(se d. o.). Jämväl andra rättsbestämmelser,
som grundade sig på öfverenskommelser mellan
konung och folk och som ordnade deras inbördes
rättsförhållanden, tillkommo efter hand. Af
sådan art och betydelse var den arfförening,
som 13 jan. 1544 ingicks och genom hvilken
Sverige förvandlades till ett arfrike för Gustaf
I och hans söner efter bestämd arfsordning och
hvilken stadfästes och bekräftades af riksdagen
"på alla meniga riksens ständers, städers och
den menige mans vägnar". Denna arfförening erhöll
en giltighet, som sträckte sig utöfver tiderna,
utan att kunna af folket eller den för tillfället
tronen innehafvande konungen rubbas till förfång
för berättigade arffurstar och fick sig
tillerkänd en fördragsenlig oföränderlighet. Om
ej namnet grundlag l.
fundamentallag förr än i senare tider begagnades för denna
och senare ingångna arfföreningar, hade den dock
sådan lags karaktär,
En förening af alla ständer, sedermera
af konungar bekräftad, som erhöll en lika
oföränderlig, ännu i senare tider bibehållen
karaktär, ehuru den icke blifvit bland
grundlagarna införd och ej heller till sin natur
är af samma slag som dessa, var Uppsala mötes
beslut, 20 mars 1593, angående religionen,
som utgör svenska kyrkans grundval. Genom
konungaförsäkringar och regeringsformer
förpliktades konungarna sedermera att hålla
undersåtarna vid samma mötes beslut. I den
konungaförsäkran, som af Karl XI afgafs 18
dec. 1672, förklarades, att han, liksom alla
Sveriges konungar, vore bunden till den kristna
religionen, sådan den i Augsburgska bekännelsen
blifvit förklarad och i Uppsala mötes beslut
vedertagen,
såsom till en fundamental lag. Detta uttryck
hade också redan förut förekommit i officiella
akter: vid 1660 och 1664 årens riksdagar, i
k. br. 15 juli 1662, i Malmö recess och i 1667
års religionsplakat. Konungens förpliktelse
att som en fundamentallag hålla den kristna
religionen, sådan den blifvit i Augsburgska
bekännelsen förklarad och i Uppsala mötes beslut
vedertagen, upprepades sedermera i frihetstidens
konungaförsäkringar.
Sedan enighet i religionen och enighet i
fråga om hvem som skulle intaga tronen genom
dessa föreningar vunnits, sökte man genom
regeringsformen 29 juli 1634 att upprätta ett
ordentligt regemente, "där konungen sin höghet,
rådet sin myndighet och ständerna deras skäliga
rätt och frihet tillbörligen blifva behållna och
någorlunda beskrifna". Redan Gustaf II Adolf hade
befallt författandet af en sådan regeringsform,
hvilken han synes ha velat tillförsäkra egenskap
af varaktighet och oföränderlighet. Denna
regeringsform, som hänvisar till Uppsala
mötes beslut angående religionen och till
arfföreningen i fråga om successionen samt till
Landslagens konungabalk i hvad som rör konungens
rätt att styra riket och hans och kronans rätt,
bestämmer rådets ställning till konungen och till
förvaltningen samt ordningen för densamma inom
de särskilda styrelsegrenarna äfvensom rikets
ständers ställning och representationsrätt. Den
var afsedd att utgöra en oföränderlig stadga,
bindande för konungen, såväl då han själf
utöfvade styrelsen, som då han var af förfall
därifrån hindrad, men blef med hänsyn till
regentens minderårighet inskränkt till att
gälla under förmyndarregeringen och blef icke
framdeles af Kristina eller Karl X bekräftad. Då
den efter Karl X:s död, med några jämkningar,
3 nov. 1660 under namn af Additament till
1634 års regeringsform antogs att gälla som
ordning och stadga för styrelsens förande,
sträckte sig dess giltighet ej heller längre
än till förmyndarregeringstiden. Efter hvad
"K. M:ts approbation uppå riksens ständers
den 9 dec. 1680 aflåtna förklaring" gifver
vid handen, ansågo ständerna konungen ej vara
bunden af regeringsformen med dess additament,
utan vore densamma att betrakta som en form
och instruktion under minderårigheten, till
följd hvaraf ständerna ock förklarade konungen
till ingen regeringsform bunden, utan allenast
till Sveriges lag och laga stadgar. Sedan
envåldstidens olyckor påvisat nödvändigheten
af en ordning och stadga, som egde varaktigt
förpliktande kraft och som bunde konungen i
utöfningen af hans makt, beslöto ständerna efter
"moget öfverläggande, betänkande och samråd till
ett evärdeligt faststående stadfästa och antaga
den ordning och stadga om regementets styrelse",
som innehöllos i regeringsformen 21 febr. 1719,
till hvars noga och skyldiga efterlefnad
ständerna förbundo sig på egna och hemmavarande
medbröders vägnar och hvilken K. M:t förband
sig att icke allenast själf efterlefva, utan
jämväl stadfästa och gilla till en allmän
fundamental lag, ordning och stadga i riket,
som evärdeligen hållas, iakttagas och fullbordas
borde. Därigenom sökte man att på sätt och vis åt
denna regeringsform gifva den särskilda trygghet,
att densamma erhöll giltighet icke blott som
en instruktion för en tillförordnad regering
eller som en konungaförsäkran, hvilken förband
den enskilde person, som uppsteg på tronen,
utan som en konungs och ständers ömsesidiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
